Min mormor Kerstin föddes den 17 augusti år 1935 i Österjörn, Västerbotten. Hon bodde med sin ensamstående mamma Linnea och sin fyra år äldre syster Ingegärd. Kerstins pappa bodde inte med familjen utan bodde i ett annat hus i byn, men dom hälsade på honom lite då och då. Kerstin, Linnea och Ingegärd bodde tillsammans i ett gammalt hus på landet med endast ett rum. Dom hade inget vatten i huset eller el men en vedspis. Dom delade allihop på en bäddsoffa. Som madrass så hade dom en bolster fylld med halm. Dom hade ingen toalett inne i huset utan det fanns ett utedass intill. Som toapapper använde dom tidningar och som tandkräm användes tvål och salt. Dom kunde bara tvätta sina lakan och mattor på vår, sommar och höst eftersom dom inte hade något vatten inne i huset. Den tvätten sköttes alltså när det inte fanns någon is på sjön.
Familjen levde väldigt fattigt och åt dålig mat, ofta blodpudding. Frukt och grönsaker fick dom endast till jul och godsaker åt dom nästan aldrig. Men det fanns en liten affär i närheten där Kerstin och Ingegärd fick en 5-öres kola att dela på ibland. Hennes mamma Linnea var utbildad sömmerska men tjänade inte så mycket pengar trots att hon hade tre olika jobb. Hon jobbade med skolstädning, skoleldning och som sömmerska. Eftersom dom inte hade så mycket pengar att köpa kläder för så sydde Linnea kläderna. Hon återanvände ofta gamla tyger och gjorde något nytt av det. På fritiden så gjorde Kerstin inte så mycket. Hon var aldrig med några vänner utan lekte med en docka tillsammans med sin syster Ingegärd.
Eftersom det inte fanns något förbud mot barnaga så hade Linnea ett ris som satt lite gömt bakom en tavla. Om dom hade varit olydiga så slog hon flickorna med det. Dom tog sig fram med hjälp av cykel på sommaren och med spark på vintern. Dom ville inte visa att dom var fattiga som många trodde och pratade om, så för att visa motsatsen så köpte Linnea en ny cykel till Kerstin för alla sina sparpengar.
Familjen visste inte mycket om vad som hände runt omkring i världen eftersom dom inte hade någon tidning eller radio. Dom fick reda på kriget först när finska flyktingbarn kom till Sverige år 1944. Det låg en flyktingförläggning i närheten av huset där dom bodde och varje gång dom gick förbi huset med flyktingbarnen stående på andra sidan staketet, så tyckte speciellt Linnea så synd om barnen. Hon tyckte väldigt synd om speciellt en pojke vid namn Pekka. Hon gav även skor och urvuxna kläder till barnen fast dom inte hade mycket själva.
När Kerstin var 9 år gammal sent på hösten år 1944, så flyttade dom söderut till Nannberga utanför Arboga. Dom tog sig till Nannberga med hjälp av tåg och Kerstin fick en filt av sin farmor som hon hade på tåget. Hon fick även ett par nya gummistövlar. Den långa resan tog hela natten. Kerstin var överlycklig över att få flytta till Nannberga, men i huset där dom skulle bo stötte dom på ett problem. Där fanns det nämligen vägglöss. Speciellt i resåren i madrassen. På kvällarna klättrade djuren konstigt nog upp på väggarna och upp i taket, och mitt i natten så ramlade dom ner i ansiktet när Linnea, Ingegärd och Kerstin sov. Det gjorde att dom fick sår i hela ansiktet. Men efter ett tag när dom hade fått bort vägglössen så blev allt bra.
Ett speciellt minne som Kerstin har från sin uppväxt var en gång när hon och Ingegärd var ute på isen och åkte skridskor (gjorda av spiskrokar), och Ingegärds mössa åkte av och blåste iväg. På mössan fanns en skärm längst fram som oturligt nog gick sönder och då blev hon jätteledsen och rädd för vad Linnea skulle säga.
Kerstin är nu 80 år och lever ensam i Solhaga, Örebro. Hon har två barn, Magnus och Maria, och två barnbarn.
Fanny 9A, vt 2016
