USC Shoah Foundation Video nr 26523, Yad Vashem 2014
Henny föddes den 31 december 1928 i Liepaja I Lettland. Hennes pappa var Yitzchok Lewenberg gift med hennes mor Rachel. Fadern hade för övrigt deltagit i Lettlands frihetskrig efter Första världskriget. Familjen hade ytterligare två döttrar vid namn Ella och Sarah. Hon anlände till Sverige den 25 juli, sannolikt med en Röda kors-transport från det svenska transitlägret i Lübeck. Hon placeras i karantän på det tillfälliga sjukhuset på Läroverket i Ystad. Den 22 augusti fram till den 7 december 1945 befinner sig Henny sig på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro. När Örebro stänger sitt beredskapssjukhus skickas hon till Västeråsens sanatorium och kommer 1946 sedan till Hässleholm och senare Helsingborg. Henny gifter sig 1950 med David Goldberg från Polen. Hon lämnar Sverige den 25 mars 1954 för att resa till USA.
Under kriget befann hon sig i gettot i Liepaja, senare i koncentrationsläger i Riga och vidare förd till koncentrationslägren Stutthof och Stolp (underläger till Stutthof) innan hon blev befriad utanför Lübeck. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 30 kilo. När hon lämnar beredskapssjukhuset i december 1945 har kroppsvikten närmast fördubblats…
Lettland 1940
Henny berättar: Sovjetunionen invaderar Lettland. Allt ändrades mycket snabbt. Vi kunde upprätthålla kosher men i skolan skedde förändringar. Alla skulle tillhöra kommunistpartiet och vi skulle ha vita skjortor med röd scarf. Detta beordrades av skolan och vi skulle lyssna på våra föräldrar och om de sa något mot kommunismen skulle detta anmälas. Sedan deporterades rika judar till Sibirien och sovjetiska tjänstemän tog deras egendom. Min far sa: – Jag ger hellre Stalin min nyckel än Hitler mitt huvud! Och detta var 1940. Jag märkte ändå att min far oroades mer än tidigare. Jämfört med Sovjetunionen var Lettland – ”the Fat land” – ett litet rikt land. Vi var inte rika men välbeställda. Min mor hade haft städ- och tvätthjälp. Vi hade egna matförråd eftersom det var vinter, under november till mars hade nästan alla egna matförråd, i många fall räckte dessa hela den sovjetiska ockupationen. Jag gick i skolan och deltog i idrottsföreningen.
Tyska invasionen 1941 – massavrättningar och getto
Innan tyskarna kom var jag aldrig riktigt rädd. När tyskarna nådde fram till Liepaja (den 24 juni 1941) infördes det judiska märket – Davidsstjärnan för alla judar. Detta gjorde mig rädd. Andra regler som att judarna inte fick använda trottoaren utan måste gå ute i gatan eller att judar bara fick handla i två affärer infördes. Judiska affärer övertogs av ”arier” där judar inte fick handla. Tyskarna tog också över andra byggnader och lägenheter. Judarna blev bara utkastade. Min fars firma togs över på detta sätt. Han fick istället arbeta åt den tyska armén. Ganska snabbt började judiska män tas ut till skogen för att skjutas. Vi gömde oss ofta när vi fick en förvarning att tyskarna var på väg. Många judar försökte också ge föremål, varor och värdesaker till lettiska grannar för förvaring. Detta var i början av den tyska perioden.
Letterna var i många fall värre än tyskarna. De tog på egen hand ut judar till skogsområden för att skjutas utan tyska soldater. En tysk soldat i ”krigshamnen” hjälpte ofta min far. Han fick tips om när han borde stanna hemma. Min far fick hjälp med arbetstillstånd och ransoneringskort. Även om det var rena turen att vi överlevde den här perioden men mycket var tack vare min fars tyske chef. Jag klädde mig ibland som bondflicka och gick ibland ut på landsbygden för att få ta i mat eller mjölk.
Min far skaffade även mig ett arbete i ”krigshamnen”. Jag odlade grönsaker i växthus at den tyska krigsmakten. Den tyske chefen, kanske var han marinofficer, var också medlem i SS tipsade ofta min far för att han skulle hämta dit vår familj när tyskarna plockade ut judar för att skjutas. Vi flyttade ofta, förövarna hämtade ofta judarna på natten. Vi bodde i gettot fram till 1942. Att överleva handlade mycket om tur. Om du kunde lämna gettot för att arbeta hade du en chans att få tag i mat. Min mor hade ett bra arbete där hennes tyske chef ofta skickade med en kantin soppa att ta hem. Hade vi något över gick min mor med resterna till mindre lyckligt lottade. Min mor som var väldigt troende – ortodox – fastade ibland fast vi bad henne att låta bli. Hon var dock mycket bestämd.
Jag arbetade också med att göra träflis som skulle användas till gengaskammarna som fanns på taxibilar. Jag arbetade också med att röka fisk. Man skickades dit man behövdes. Ibland var min syster med mig men inte alltid. I gettot var jag inte lika rädd som när vi levde utanför gettot i början. Radioapparater, symaskiner, cyklar mm fick vi lämna på bestämda platser. Min far hade samlat på kopparkärl som fanns i köket men allt måste lämnas in. Allt värdefullt togs ifrån oss. En del gömdes förstås i vedboden eller gavs till lettiska anställda, vilket ofta var ett stort misstag, då de ofta inte ville lämna tillbaka värdeföremålen utan angav judarna för tyskarna. När gettot upprättades hade vi inte många värdeföremål kvar.
Koncentrationsläger i Riga
Det blev värre när vi skickades till koncentrationslägret Kaiserwald i Riga. De tog oss till Riga på pråmar eller lastbil. Jag kommer inte ihåg. Ibland glömmer man. När gettot i Liepaja likviderades var 846. Före kriget levde 11 000 judar i Liepaja. Vi hade alltså så långt haft en väldig tur. Vi visste inte vart vi skulle men vi hamnade i Kaiserwald i utkanten av Riga. Men vi hade tur och hela familjen placerades i baracker nära järnvägen. Håret rakades och vi fick randiga fångkläder så att vi inte skulle kunna rymma. Vi hade inga alternativ, vi gjorde som vi var tillsagda. Det som händer, händer…
I Riga fick vi frukost – ett bröd och på kvällen middag – soppa och bröd. I Riga var jag kanske i ett år. Kvinnor och män var uppdelade men vi träffade min far varje kväll vid taggtråden. 1943 började det gå dåligt för tyskarna, vi träffade letter när vi arbetade vid järnvägen. En kväll genomfördes en selektion och då försvann min mor och far. De skickades sannolikt till Auschwitz. Vi visste ju inte då.
Koncentrationslägen Stutthof och Stolp
Jag var då 15 år. Vi kvarvarande skickades till koncentrationslägret Stutthof (utanför Gdansk i Polen). Det här lägret var fruktansvärt, vi var där bara två veckor (de förflyttades sannolikt till underlägret Stolp) men vi hade tur som fick fortsätta arbeta för järnvägen. Jag saknade min mor så fruktansvärt, men hon skickades i alla fall iväg tillsammans med min far. Jag hade fortfarande kvar två systrar och min moster. Vakterna var vitryssar- de var värre än tyskarna. En kväll hängdes tre pojkar som hade stulit cigaretter. Alla tvingades att se på. De vill lära oss en läxa. Det fanns inget varmt vatten. Om man hade tur hade man ett par extra underkläder. Det är idag svårt att beskriva förhållandena. Alla hade löss. Vi var knappt människor, helt upptagna av daglig överlevnad. Att klara en dag till. Vi var fyra från familjen och detta var ovanligt tursamt. Jag ville bara leva länge nog så att jag kunde se förövarna – tyskarna straffas. Men så blev det inte…
Fronten kommer närmare. Vi såg engelska och ryska stridsflygplan. Vi önskade att de skulle bomba lägren, vilket låter märkligt. Vi fick order om att åter förflytta oss till koncentrationslägret Stutthof. Fruktansvärt läger med inspektioner, selektioner och ont om mat.
Dödsmarsch med fartyg
När ryssarna närmade sig placerades vi på tre lastfartyg. Vi kördes runt på Östersjön i tre dagar. Vi satt som sardiner, några dog. Ont om vatten och ingen mat. Fartygen minerades för att kunna sänkas men vi hade med några norska motståndsmän som kände att något var på gång och när eskortfartygen försvann dök de ner och skar av ledningarna. Sedan skeppades vi in till land med en tillfällig pråm. När vi kom i land kom det några SS-män som började skrika att vi skulle tillbaka till båten men en högre officer dök upp och beordrade att de som kunde skulle av båten. Många svaga dödades. Vi marscherade in till ett militärfält, soldaterna hade redan lämnat området, men eftersläntrare sköts. Där satt vi när en högtalare meddelade att vi skulle utväxlas mot tyska soldater i Danmark och att vi skulle upp i ett nytt fartyg. Vi skulle gå upp och gå till piren, då det dök upp engelska flygplan som attackerade fartygen och bland annat sänkte fartyget Cap Arcona. Många dödades.
Befrielse men död genom svält och umbäranden
Vi gick tillbaka till fältet och nu dök det upp brittiska stridsvagnar och våra vakter var plötsligt borta. Det var den 5 maj 1945. Vi var tusentals på det där fältet och gjorde ingenting. Vi hittade övergivna kaserner och förråden plundrades. Många åt ihjäl sig. Vi var väldigt svaga och tålde inte fast föda. Men det fanns ingen annan mat. Vi var alla sjuka, jag mina systrar och min moster. Jag hittade några kakor men kunde inte äta dem. Det fanns ett fältkök, jag försökte få oss alla att äta men det gick inte. Min yngsta syster dog tre dagar efter befrielsen av svält och sjukdom. Min moster dog på samma sätt i Bergen-Belsen något senare. Jag bara min äldre syster Ella kvar. Lämna mig inte ensam! Jag får min syster att försiktigt börja äta soppa men sedan blev även jag väldigt sjuk. Jag ville verkligen leva. Jag är 16-år gammal! De tog mig till ett sjukhus – jag var medvetslös i två veckor. Läkaren konstaterade att han varit läkare i 40 år och att jag inte borde ha kunnat överleva. Jag kämpade. Jag ville verkligen se att tyskarna skulle få tillbaka för vad de gjort mot oss…
Till Sverige och Örebro
Läkarna upptäckte att jag hade fläckar på lungorna – tuberkulos. Om en vecka går en transport till Sverige. Du behöver vård för att överleva, menade läkaren. – Din syster Ella följer med. Jag blev kvar i Sverige i nio år. Efter ett tag blev Sverige ett underbart land. Jag var ju sjuk i början då jag var på sjukhus (Örebro beredskapssjukhus) och sanatorium. Vi hade ju inga pengar men de (svenskarna) tog hand om oss och gav oss det vi behövde. En kvinna kom och besökte mig ofta, hon hade med sig godis och när vi fick permission så kunde jag följa med henne hem på besök. De köpte kläder och allt annat jag behövde. Efter ett tag började jag arbeta på ett sjukhus. Jag lärde mig cykla men tyvärr inte att bromsa… bröt ena armen i fallet.
Vi hamnade i Helsingborg där min syster Ella började arbeta i en fabrik. Vi var ute och dansade mycket. Det var svårt att leva ett religiöst liv men det fanns i alla fall judar där. Jag förlorade tron på Gud till en början. Det kan inte finnas någon Gud som tillät det som hände min familj. Hur kan man tro på Gud? När jag fick barn ändrades detta. Jag vill göra min mor nöjd så mina barn fick en judisk uppfostra. Mitt första barn Ann föddes i Sverige, Pearl och Stanley i USA. Det var svårt för oss i början i USA, min man var ju från Polen och hade ingen utbildning men min syster hade varit här tre år före oss. USA var ett bra val men från början hade vi tänkt oss att ta oss till Israel.
Då nedtecknandet skett hastigt och med direkt översättning från engelska är sannolikheten stor att mindre misstag smugit sig in i texten.
