Sture föddes den andra juni 1936 i Kiruna i Lappland. I år fyller han 77 år, har både barn och barnbarn och bor tillsammans med sin sambo i en 3:a i Solfjädern i Adolfsberg.
När Sture var liten bodde han tillsammans med sin mor och far i en 1:a i stan. Han hade en bror som tyvärr dog innan Sture föddes. Hans far, Sten, jobbade som verkstadsarbetare på LKAB och hans mor var hemmafru. LKAB var den stora gruvan i Kiruna och där var det vanligt att jobba. Man kunde jobba ovan jord eller under jord, men arbetena under jord gav mera lön eftersom de var farligare. Familjen ägde även en liten sommarstuga som låg ungefär en mil ifrån Kiruna, vid sjön Altajärvi. Sten och Sture fiskade mycket tillsammans så de var ute i stugan varje sommar och på vintern hade de en ark vid sjön Torne Träsk där de fiskade. En ark var som ett litet hus på skidor som man använde för att hålla värmen när man pimplade. Först borrade man ett hål i isen, sedan puttade man upp arken så att den stod över hålet. Om det blåste mycket surrade man fast arken i isen, annars lät man den stå där. Inne i arken låg det varma renskinn på golvet och man kunde elda i en liten kamin i hörnet.
Uppe i Kiruna var det många som jagade och därför hade jakthundar, men det gjorde inte Stures familj så de hade ingen hund. Eftersom de inte jagade själva fick de köpa kött, men oftast åt de fisk som de själva hade fångat eller Pitepalt. På grund av krigen på havet var det svårt att få in vissa saker så de fick ransoneringskort på till exempel kaffe och annat importerat. Man fick även ransoneringskort på sprit, men eftersom Stures far inte drack så mycket sprit brukade han byta dessa kort mot kaffekort på jobbet.
I skolan gick man 7 år, sedan kunde man börja jobba eller fortsätta studera på realskola, eller som det nu kallas, gymnasium. Man läste ungefär samma ämnen då som nu, men då hade killarna hemkunskap och metallslöjd medan tjejerna hade syslöjd. Om man var dum eller kom försent kunde man få smisk med pekpinnen, men oftast var det bara ett slag och inte så hårt. Läraren i Stures klass var snäll men sträng och behandlade alla lika. Studie materialet fick man låna av skolan för det mesta, men man fick en kartbok och två stycken ”lär dig läsa” böcker, vilket Sture har kvar än idag. Sture själv gick ut grundskolan och började sedan arbeta i gruvan som reparatör. När han jobbat där i tre år, ett år ovan jord och två år under jord, gick han till sjöss och jobbade som sjöman. När han kom tillbaka från sina resor kände han att han vill börja studera igen, så han läste in fyra år på teknis för att sedan bli ingenjör.
På fritiden var man för det mesta ute och lekte. Det var trångt i husen så man var endast inne om det var väldigt dåligt väder. När man var inne spelade man oftast kort, brädspel eller la pussel. Om det var sommar spelade man ofta brännboll eller fotboll och om det var vinter spelade man ofta ishockey och åkte skidor. Det fanns inte så många leksaker så man lekte med det man hittade och gjorde egna leksaker. Alla fick vara med och leka och det fanns inte så mycket mobbning på den tiden. Man kunde bli retad av andra, men Sture blev aldrig retad och han retade aldrig någon annan heller. För det mesta umgicks man med sina grannar och de som bodde nära så man behövde nästan aldrig vara ensam.
Man märkte inte av kriget särskilt mycket, det enda som var annorlunda var ransoneringskorten och mörkläggningen. Det hände en gång att ett flyglarm utlöstes när ett tyskt plan släppte sina bomber lite för nära gränsen mellan Finland och Sverige. Det fanns inga judiska flyktingar i Kiruna, däremot fanns det många finska flyktingbarn. Sture gjorde lumpen i Boden men tyckte inte att militär var något för honom, även fast han kunde blivit befäl. Man visste om att det var krig men man visste ingenting om förintelsen.
Stures bästa minne från den här tiden var när han var sjöman och fick resa runt nästan hela världen, och hans sämsta minne var när hans mor dog 1946.
Reflektioner
Den här intervjun blev mycket intressantare än vad jag trodde att den skulle bli, vilket jag är glad över. Det var trevligt att höra Sture berätta om sin barndom och det känns lite overkligt att det var så förr. Man märker när han berättar att teknologin verkligen har tagit stora steg framåt, och jag önskar jag kunde upplevt det han berättar själv. Det känns som att man var mer social med sina medmänniskor förr i tiden.
Jag anser att denna intervju är en bra källa om man vill se hur det var att leva förr. Eftersom Sture inte minns speciellt mycket om andra världskriget är intervjun ingen bra källa till det, men kanske till om hur det var i Sverige under andra världskriget.
Kristina L 9c
