Anna är idag 78 år gammal och bor i en 3:a i Vivalla. För 61 år sedan bodde hon med sin familj som bestod av mamma, pappa och tolv syskon i en 2:a i en liten stad i Ungern. Pappa arbetade oavbrutet som bagare för att de skulle överleva ekonomiskt medan mamma var hemma och passade barnen. Familjen hade varken radio eller tidning för det hade de inte råd med, och på grund av det visste de ingenting om vad som hände i världen utanför och heller inget om vad som skulle hända i framtiden.
Anna var nu 17 år gammal. Första gången som familjen förstod att något var väldigt fel var när tyskarna invaderade Ungern och tvingade alla judar att bära ”judestjärnor”. Sedan började soldaterna att samla ihop dem, de fick gå på led till ett getto, som var ett samhälle där judarna skulle arbeta. Gettot var indelat i olika sektioner. Mellanväggen bestod av taggtråd med högspänning i. Där fick Anna och hennes familj stanna i två år och arbetade konstant under uppsyn av soldater med gevär som inte tvekade för att skjuta dem. En dag samlades alla judarna ihop och fördes i led till tågvagnarna som skulle föra dem till koncentrationslägret i Auschwitz, fast det visste de inte om. De gamla och sjuka fick åka lastbil direkt till gaskammaren för de skulle inte kunna var till någon nytta. Judarna fördes in ca 80 stycken i en tågvagn och så färdades dom i två dagar utan vatten eller mat, som en boskapshjord. De som skrek efter vatten och ställde till med problem sköts omedelbart. Anna var nu 19 år.
När de kom fram fick de placera sina kläder i sorterade högar och sedan rakades allt hår de hade på kroppen bort. Efter det skulle de duschas, de duschades i kallvatten. Senare föstes de återigen ihop och en läkare pekade på var och en och sa endera höger eller vänster. Det var då som Annan och hennes lillasyster såg sina föräldrar för sista gången, så klart visste de inte om det. Hennes mamma, pappa och resten av syskonen hamnade i det ledet som gick direkt till gaskammaren. Anna och hennes lillasyster Elisabeth visste ingenting om gaskammaren då. Människorna vågade inte gråta, skrika eller prata, de bara lydde de order som soldaterna skreks ut av soldaterna. Anna jobbade hela tiden med att pressa skitiga byxor, bädda och städa och hade ingen fritid alls. Där var hon i ca 1 år, sedan hamnade hon i Polen, Krakow, där blev hon tatuerad, stämplad för livet. Hon fick också bär tegelstenar från bombade hus. Hon fick bara ta en tegelsten i taget och bara sådana som skulle kunna gå att använda igen. Hon fick ta bort lik från kamrarna och se på när människor avrättades, enbart för att hon skulle plågas så mycket som möjligt. En dag kom en soldat fram till henne och berömde Annas jobb och sa att hon skulle få en belöning. Belöningen bestod av en flaska hår schampo. Det var bara för att hon skulle känna sig kränkt, hon hade ju inget hår. Ännu en gång återvände hon till Auschwitz och torterades.
Ett och ett halvt år senare hamnade hon i Bergen-Belsen och fördes ibland över till ett övergångsläger där hon en gång höll på att bli våldtagen när en soldat krävde nytt badvatten. Som tur var kom en annan soldat och det blev hennes räddning. Sedan flyttades hon tillbaka till Bergen-Belsen. Sammanlagt var Anna i Auschwitz 2 ggr, Bergen-Belsen 2 ggr, Krakow 1 gång och i övergångsläger ett antal gånger. Slutligen, när Anna och hennes syster kommit till Bergen-Belsen för sista gången och väntade på att som vanligt bli räknade och ingen soldat kom in, förstod Anna att nåt hade hänt. När de fick se de brittiska motorcyklarna jublade de. Även de som var halvdöda dansade av glädje. Alla fördes till Lübeck, blev avlusade och fick lite gamla kläder. Många lades på sjukhus men alla fördes snart vidare till Malmö via skepp. Alla trodde att skeppet skulle sänkas och att det var slutet för dem alla men när de var framme trodde Anna och hennes lillasyster att de kommit till himlen. De visste inte att de befann sig i Sverige, de visste inte ens vad Sverige var för något. De kunde inte tro att efter fyra år i läger kom de till ett land där folk ville hjälpa dem och vara snäll mot dem. Anna började efter ett par år att jobba i en fabrik, där träffade hon sin man, som hon tillbringade all sin tid med tills för sex år sedan, då han dog. Genast började Anna bli nervös för att gå ut själv och hon var rädd för mörker, till och med för att sova ensam.
Hon talar om för mig att medan hon hade sin man förträngde hon sina hemska minnen, men nu börjar dom att komma ifatt henne igen. Hon vaknar fortfarande av mardrömmar om krig och hör ofta barnskrik från de spädbarn som slängdes på högar för att dö. Hon säger att det svåraste minne hon har kvar är när hon och hennes syster frågar en soldat om vart deras mamma och pappa tagit vägen och soldaten pekar på huset där en massa rök kommer upp från en skorsten…… Då förstår hon att dom är döda, de dog för att dom var gamla och inte skulle kunna arbeta. Hon hann aldrig säga hej då. Anna säger att hon aldrig skulle kunna flytta tillbaka till Ungern där alla minnen finns. Idag säger hon att hon inte önskar den ondaste person i världen tillbaka till det helvete hon varit med om. Då jag frågar om hon tror att detta skulle kunna hända igen blir svaret: Det håller redan på att hända.
Katarina 9E vt 2002
