Här sitter jag i min gammelmormors lilla lägenhet. Grisar, blommor och färgen rosa pryder det lilla köket som jag placerade mig i. Mittemot mig sitter en man som heter Acke Rosén och som idag är 84 år gammal. Han är min gammelmormors pojkvän så alltså är vi inte släkt. Det är så att Acke har ett väldigt stort intresse utav just andra världskriget, han har länge forskat och kollat runt lite i ämnet just för att det är en så stor världshändelse, under intervjun verkade han lite nervös men samtidigt upprymd av att få berätta de få minnen som han har ifrån den tiden. Han far arbetade som målarmästare och hans mor var hemmafru eftersom det var vanligt på den tiden, kvinnor hade inte så mycket självständighet då. Acke hade även två stycken halvsyskon fast som han inte bodde med eftersom dom var över 20 år äldre än honom. När Ackes pappa var ung så gifta han sig med en kvinna som senare födde två stycken barn (Ackes halvsyskon) när modern dog så gifte fader om sig med kvinnans syster och sen kom Acke till världen. En invecklad historia som ej var så populär på den tiden. Eftersom hans far arbetade som målarmästare och hade 20 anställa så var deras ekonomi bra och dom hade det aldrig ”svårt” under kriget.
Året var 1938 då pressen i Örebro stad började trycka massor med uppslag om den så kallade kristallnatten, som åtta åring var det en stark syn. Han såg hur butiker, affärer och hus förstördes, hur människor fördes bort. Det var början på något väldigt stort och man trodde inte att Sverige skulle bli så inblandat. Förändringar skedde i det avlånga landet små som stora, han hade ju växt upp med ransoneringen så det var ju ingen stor förändring förutom att den ökade drastiskt! Förut var det bara några vissa ingredienser man använde kupongerna till och nu var det helt plötsligt till allt! Så man fick begränsa varorna och endast köpa ett visst antal av vissa saker. Acke var ett barn som hade det väldigt tur i sin barndom, hans familj hade det gott ställt med pengar och de fick mat från grannar ibland. Om kriget skulle ha brytit ut så hade hans familj hittat en plats åt honom som han hade funnit skydd hos, en annan familj. Dom hade gjort i ordning ett rum utifall han skulle ha kommit dit.
Man fick reda på allt som skedde via radion och tidningarna som i staden såldes, föräldrarna tyckte absolut att Acke skulle få veta vad som hände i världen så han blev hela tiden uppdaterad om hur läget var, så kommunikationen var aldrig något problem..varken i samhället eller i familjen. Trots att det skedde mycket runt om så var det rätt så lugnt i Örebro, människor var lugna och pratade hela tiden om det som hände.
Eftersom han var rätt så ung när kriget bröt ut så hade han ingen direkt rädsla för allt och han insåg nog inte hemskheten i det. Han vet inte hur han reagerade (om) han reagerade, det han vet är att man tyckte att tyskarnas handlingar var fel och man hade tydligen alltid misstänk vad som höll på. Han berättade att barnen på den tiden brukade leka krig med varandra så man förstod inte hur hemskt krig är och hur mycket skada det gör. Undra om dom lekte Tyskland mot Storbritannien…
Minnen var det ont om men de som han hade var väldigt bra och starka minnen, han berättade att som ung kunde han titta ut genom sitt fönster för att se svenska militärer som stod och tankade och som nio åring så tyckte man nog att det var väldigt häftigt. När han berättar om minnena så rör han oftast inte en min, det var oftast inte roliga minnen. Han kommer ihåg att man såg sjukvårds tåg åka förbi i denna stad och synen människorna fick se var inte roliga…amputerade ben och armar, skadade och sjuka. För att vara så liten och så lite inblandad så fick han se en hel del, det var tyskar som rymde till Lillån och Hovsta, norrmän från grannlandet som kom hit, svält och fattigdom på gatorna och vidriga bilder i pressen han kom ihåg en speciell händelse då deras dåvarande lärare var tvungen att lämna lektionen för ett tåg hade sprängts. Folket fick se allt och inget undanhölls, enligt Acke. Det gladaste minnet som han delade med sig utav var året då kriget slutade, då Hitler förlorat, då det fantastiska hände, nu fick jag se ett leende i mungipan! Han berättade att det blev till stor fest och alla var väldigt glada, det firades för fullt även fast man inte riktigt kunde slappna av…det tog ett tag innan man förstod och litade på att det var över.
Egna reflektioner
Ja, vad ska man säga…kriget som skedde är en av det värsta händelserna som skett i världen genom tiderna. Så mycket svält, sjukdomar, rädsla, nationalism och hat så att det räcker för all framtid. Jag känner att kriget kunde ha stoppats tidigare än vad det gjorde och då hade detta kunnat suddats ut, föras bort med vinden. Man märker att länderna runt omkring hade hela tiden misstankar om Tyskland och varför undersökte man inte saken… jo det kanske man gjorde men inte tillräckligt i så fall. Länderna fokuserade på helt fel saker, massvis med tid gick åt, pengar la man på helt fel saker och framför allt så försvann det alldeles för mycket människoliv från jorden. Som ett litet barn så tror jag att detta stanna kvar för alltid, det spelar ingen roll om man var jude, svensk, polsk eller amerikanare…bilder, minnen, rädslor kommas alltid finnas kvar, ingen människa ska få behöva växa upp under sådana omständigheter! Acke skulle inte ha behövt se människor med saknade kroppsdelar, hur en soldat blev ihjälskjuten för att ha försökt rymt eller ha sett folk lida.
Sandra Pärtma 9c
