Jag har intervjuat min mormor, Elisabeth Eriksson. Hon var ca. 17 år när andra världskriget bröt ut. Hon bodde ute på landet, utanför Järle, på gården Lundby. Där levde hon med sin mor och far. Hon jobbade på gården, inne i hushållet och ute i ladugården. Hennes far var aldrig inkallad, för han var för gammal.Min mormor fick via radion reda på att kriget brutit ut; – Först kändes det kusligt, men eftersom det var så avlägset så domnade sedan den känslan bort.
Under oroligheterna i Finland kom det att bo en flicka därifrån, i familjen. Det fanns barn från Finland i nästan varje gård på landet. Den flickan, som kom att bo i min mormors familj, hette Vieni Spiroff. Hon kom från Karelen och var 5 år. Hon bodde i Sverige i minst 1 år. I början kunde hon ingen svenska, men lärde sig efter hand. Ett par år efter det att hon åkt tillbaka till Finland, återvände hon till Sverige p.g.a. nya oroligheter i Finland. Denna gång var hennes lillasyster med. De stannade en tid, men mormor minns inte exakt hur länge. Det kom ganska få vuxna invandrare till trakten, p.g.a. att det var svårt att komma över gränserna, som var hårt bevakade av tyska militären. Några kvinnor från Norge lyckades ta sig över bergen och bor fortfarande kvar i bygden.
Under kriget hade de som bodde på landet det trots allt ganska bra. Det var ransonering på många varor, t.ex. tyger, kaffe, socker och kött. Bananer, apelsiner och risgryn var varor som inte gick att köpa. Eftersom de bodde på en bondgård hade de tillgång till kött, mjölk och spannmål. För att kunna handla var de tvingade att använda speciella kuponger för varje sak. De fick inte använda bilen, alla däck samlades in. Det fanns inte heller någon bensin. Tack vare att de bodde på landet behövde de inte mörklägga husen. Mormor var ganska ung och påverkades inte så mycket av kriget, hon levde mest i nuet.
Om förintelsen så sa hon att de läste om den i tidningen och hon hörde lite på radion. Det var dock först när hon såg om den på TV, många år senare, som det blev levande för henne. Hon var ung och brydde sig inte så mycket om viktiga personer. Hon minns ändå förstås Hitler i Tyskland och även Molotov i Ryssland.
Angående frågan om Sveriges neutralitet, blir det ett något tveksamt ja.
– Officiellt sett så var Sverige fortfarande neutralt. Sverige hjälpte dock tyskarna en del med transporter av militära trupper på de svenska järnvägarna.
– Det var nog tack vare det som Sverige lyckades hålla sig utanför kriget, säger mormor.
Svenskarna var ändå mycket engagerade med att skicka hjälp i form av kläder m.m. till Finland.
Min morfar Folke berättade om när han gjorde rekryten i Katrineholm 1945-1946. Han jobbade som brandman. De körde då med vagnar efter personbilar till tågstationen . Där hämtade de judar som kom från koncentrationslägren. De kördes till förläggningar. Många av judarna var sjuka så chaufförerna fick inte gå ut ur bilarna p.g.a. smittorisken.
Eftersom mormor och morfar var så unga och kunde leva på ett ganska normalt sätt så har kriget på sikt, inte påverkat dem så mycket.
Av: Caroline Sundqvist 9e VT- 02
