Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av tyska riket. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35% av stadens totala befolkning. Omkring 10% av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.
Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.
Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras samman i ett ghetto, som inrättades i den mest omoderna delen av staden. Under 1941-1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.
Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm och det var stor brist på mat. Det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfys. Totalt dog närmare 45 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.
Inne i ghettot upprättades fabriker, där judarna användes som arbetskraft för den tyska krigsindustrin. I fabrikerna tillverkades bland annat uniformer och skor till tyska soldater. Det fanns också skolor för barnen och sjukhus. Lodzghettot var mycket slutet och helt isolerat från omvärlden. Ingen fick gå in eller ut och invånarna kunde aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen eller någon annan utanför.
Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förintelselägret Chelmno. Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodzghettot till gaskamrarna i Chelmno. I september samma år ytterligare 20 000. Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att likvidera ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till Auschwitz-Birkenau. Guta B var en av dessa kvinnor. De sistnämnda befriades av sovjetiska trupper den 19 januari 1945.
I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.
Källor: www.levandehistoria.se, wikipedia
Av: Josefin Pettersson 9E vt 2012
