Jag har intervjuat Christina Lindh. Jag har frågat frågor om hennes krigsminnen eller bara minnen från 1950-talet. Christina är 68 år och bor på landet , lite utanför Nora. Hon är född den 15 juli 1945. Hon föddes i Örebro och då bestod hennes familj av mamma och pappa samt en Bror. Mamman var en hemmafru medans hennes pappa var eldare som det hette då.
Christinas bästa minne var att få första lönen sa hon med ett leende. Sedan frågade jag henne om hon hade något tråkigt minnet. Där var hon tvungen att tänka ett tag , men tillslut sa hon att jobba på Plåtmanifaktur. De tillverkade plåtburkar.
Hon förklarade mycket enkelt att hur man försörjde sig var då att jobba. De vanligaste yrkena var mycket inom bygg och affärs biträden. Man fick inte så mycket lön på den tiden säger hon. Det var bara ungefär 180 kr i veckan. Sverige var inte lika välmående på den tiden. Christina tyckte att sin relation med hennes arbetsgivare inte var så jobbig. Hon såg ej hennes arbetsgivare så ofta. När ransoneringen kom bytte man varor med varandra.
Christina berättar senare att maten var rätt så bra. Till vardags kunde de äta potatis och korv/fläsk. Till festmåltider åt man koldomar eller kalkon. De var fina rätter då. I skolan var maten lika till vardags berättar Christina. Skolgången var ganska strikt. Det var mycket strängare lärare då. Relationen var bra så länge man uppförde sig. Skolgången gick bra för Christina. Hon åkte ut ur klassrummet några gånger sa hon skrattandes. Hon jobbade flitigt i sina läroböcker. Läroböcker fanns ingen som vart utan. Hon sa också att skolk var något man ej kunde göra.Barnen fick hemskrivning varje gång de ej var i skolan. Ens bestraffningar var att åka ut i korridoren. Det var bara om man gjort någe dumt. Man fick sedan prata med rektorn.
Hon lekte oftast utomhus, för att på den tiden fanns det inga tv apparater. De leker hon lekte då är de klassiska dunken och kurragömma. Dockor för flickor och bilar för killar. De var det som fanns att leka med vanligtvis. Hon lekte mest med sina grannar, för man hade ingen kompis man kunde ringa. Vi har telefoner, inte dom. Det var en liten flicka som en gång blev mobbad. Hon blev retad för att hon hade grisar. De sa då att hon luktade skit. Det var på ett verbalt sätt man mobbades då.
Christina kommer ihåg att hon inte fick höra så mycket om förintelsen som pågick. Hon hade en radio, men hon lyssnade inte så ofta. Det var mest leka som var första prioritet tror hon.Allt hon man visste om förintelsen.Utan bara om hur Christina såg hur allt var då när hon växte upp. Jag frågade vad med intervjun hon gillade det var att svara.
Sebastian Kallanvaara 9c
