Mot slutet av andra världskriget genomfördes den stora svenskledda räddningsaktion som blivit känd under namnet ”Vita bussarna”. Den tillkom på regeringens uppdrag och genomfördes i Svenska Röda korsets namn, under ledning av vice ordförande Folke Bernadotte. Under ett par väldigt dramatiska veckor, från mitten av mars till början av maj 1945, räddades drygt 15 000 fångar ur tyska koncentrationsläger. Av alla dessa fångar var nästan 8 000 norrmän och danskar och resten kom från olika länder.
Hur många som räddades av de vita bussarna vet man inte eftersom att siffrorna varierade väldigt kraftigt. Det har aldrig klargjorts exakt hur stor del av dessa som var judar. Totalt kom närmare 30,000 före detta fångar till Sverige 1945.Räddningsaktionens syfte och Folke Bernadottes roll har ifrågasatts främst för att skandinaver räddades först.
Våren 1945 åkte Folke Bernadotte till Tyskland och träffade då Heinrich Himmler, som då hade blivit befälhavare för hela tyska armén efter attentatet mot Hitler året innan. Folke Bernadotte hade ursprungligen i uppdrag av regeringen att sammanföra norska och danska politiska fångar i Tyskland till en plats. Till hans hjälp hade han 250 frivilliga och 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser för att transportera fångarna till ett läger där Röda korset väntade för att kunna ta hand om dem. Lägret var beläget utanför Hamburg i Neuengamme. Ytterligare förhandlingar ledde till att Folke Bernadotte fick transportera dessa till Sverige. I samband med att han kom hem intervjuade Svenska Dagbladet Folke, de skrev att han hade lyckats rädda 15 000 människor, därav ungefär 8 000 danskar och norrmän samt 7 000 kvinnor av olika nationaliteter: fransyskor, polskor, holländskor, tjeckiskor, engelskor, amerikanskor, argentinskor och till och med en kinesiska. Aktionen tog ungefär två månader och Rödakorsets personal utsatte sig själv för livsfara men lyckades ändå rädda 15 000 fångar från gaskammare och koncentrationsläger. Kritiker hävdar att skandinaver fick företräde framför judiska fångar, att fångar dog i bussarna och att Röda korsets uppdrag är att prioritera dem som bäst behöver hjälp.
Som representant för röda korset hade Folke fått i uppdrag av FN:s generalförsamling att medla i Palestinakonflikten. Den 17 september 1948 var han därför i Jerusalem för att träffa stadens militärguvernör. Samma dag hade Folke tagit emot ett dödshot, men han avfärdade med orden ”Jag låter mig inte skrämmas”.
Attentatsmännen visade sig tillhöra den sionistiska organisationen Lehi, mera känd som Sternligan. Folke Bernadotte och hans uppdrag stod i vägen för Sternligans mål, ett Stor-Israel.
Källor: Wikipedia och Rödakorsets hemsida.
Av: Astrid Didriksson, 9E vt 2012
