Ingemar Andersson föddes den 26 oktober 1929 i Järpås, Västergötland. Han hade inga syskon. Pappan Clas jobbade på det stora sågverket och hans mamma Vira var hemmafru. Familjen bodde i en vaktmästare bostad i en missionskyrka. Den lilla by han växte upp i hade ca 1000 invånare. Ingemar beskriver den som en klassisk liten by där alla kände alla och med små butiker överallt. Ingemars familj fick sin första radio på 1940-talet. En sak som Ingemar tyckte var obehagligt med radion var att höra när Hitler skrek och pratade i sina tal, vilket gjorde honom rädd och orolig. Idag bor han med sin fru Margareta i Nora. De gifte sig 1962 och flyttade till Nora 1967 och bor fortfarande i samma hus.
Ingemars pappa Clas jobbade på byns lokala sågverk. Det fanns många små industrier i Järpås där många jobbade. Det fanns också många små affärer som t.ex. skomakare, sadelmakare, konditorier och mataffärer. Lönen skiftade mycket, men man klarade sig utan nöd. Clas blev också inkallad under kriget flera gånger. Clas hade även ett till yrke som var inom armén. Han var en så kallad kalfaktor åt kompanichefen. Som en kalfaktor tog han hand om kompanichefens häst och var en hjälpreda. När kriget kom så kallades Clas in ett flertal gånger. Han blev t.ex. inkallad 1940 till Kinnekulle i Västergötland som vakt. Kinnekulle var en skifferolja fabrik som blev hotad. Ingemar var då elva år. Pappan Clas var borta ganska mycket, vilket Ingemar inte gillade. Därför frågade han om han fick följa med till Kinnekulle med sin far. Det fick han och även han fick en vaktpost trots att han bara var elva år. De gav honom ett luftgevär att vakta med. Har var på Kinnekulle i ett dygn. Clas blev även inkallad 1943 för att köra lastbil vid Norges gräns. Där skulle han transportera livsmedel, ammunition, kläder och hjälpa norska flyktingar. Ingemar tyckte inte om att Clas var borta eftersom det var svårt att hålla kontakten.
I byn han växte upp i, Järpås, påverkades av det andra världskriget. Hela byn fick mörkläggas varje natt. De använde svart tjärpapp för att täcka fönstren. Bilarna var också mörklagda. Lamporna som satt fram och där bak täcktes med svart tjärpapp. Järpås hade ingen svart börs, men all mat blev ransonerad. Man hade ransoneringskort som man bytte in mot mat eller andra saker. Senare blev mycket annat också ransonerat. T.ex. så var det bara en rock per person och man fick bara äga ett visst antal skor. Under det finska vinterkriget 1939 kom det många finska krigsbarn till Järpås, men Ingemars familj tog inte emot något krigsbarn. Under kriget fick Järpås inte reda på så mycket om hur kriget höll på. Tidningen kom 3ggr i veckan och i dem stod det mest om lokala nyheter. Det som däremot skrevs om kriget var sant i tidningarna. Familjen fick som sagt sin första radio på 1940-talet, där de kunde följa nyheterna. Ingemar fick sitt första jobb under kriget 1941. Då var han 12 år. Han fick jobb på en bikupa fabrik som låg i byn. Lönen var 3-4 kr om dagen. På fabriken trivdes han bra. Arbetsgivaren var trevlig och kollegorna likaså.
Skolan som Ingemar gick i hade årskurs 1-6. Barnagan var fortfarande kvar i skolan. Han blev aldrig slagen, men han blev utkastad en gång under alla år. På en träslöjdslektion bråkade Ingemar och en annan pojke om något verktyg. Läraren grep då tag i deras öron och slängde ut dem. Den vanligaste agan var att man tog en linjal eller liknande och drämde till barnen någonstans. Efter att han hade gått ut årskurs 6 fortsatte Ingemar på en fortsättningsskola i 6 veckor. På den skolan fick man lära sig om bokföring och liknande. På fritiden sjöng och spelade Ingemar mycket i kyrkan. Han var också med i en skytteklubb. Han och hans kompisar brukade sikta på de tyska kurir planen som korsade Järpås. Ingemar och hans kompisar byggde också en båt och fiskade mycket. I själva båtbygget var han nära att skära av sig två fingrar! Fotboll var också populärt att spela i byn.
Till sist berättar min morfar om sitt bästa/sämsta minne under kriget. Det bästa minnet var förstås när kriget tog slut 1945. Han tyckte även att det var härligt att få ta fram sina motorredskap igen och att bensinen kom tillbaka till Järpås. Under kriget blev man tvungen att ställa in bilarna eftersom det var bensinbrist och däckbrist. Det sämsta minnet han har från kriget var när han fick reda på allt om förintelsen. Ingemar visste inget om förintelsen under kriget utan fick veta det när de vita bussarna kom till Sverige. Det kom några judar till Järpås. Konsekvenserna av kriget tyckte han inte heller om. T.ex. dog 29 miljoner soldater och att 3 miljoner judar dödades i förintelseläger. Kalla kriget, som även var en konsekvens av kriget, märktes av i Järpås. Det skrevs mycket i tidningarna och det hördes mycket om det på radion om den så kallade ”terrorbalansen”.
Egna reflektioner
Det som Ingemar berättar får mig att börja tänka på hur det var att leva som tonåring under andra världskriget. Hans pappa var inkallad till militärtjänstgöring och var borta i flera långa perioder. Om jag var i hans situation skulle jag oroat mig mycket för honom. Speciellt när han var vid den norska gränsen och körde lastbil eftersom Norge var ockuperat av Tyskland så var han nära kriget. Jag tror även att Ingemar var orolig att Sverige skulle dras med i kriget eftersom både Norge, Danmark och Finland var ockuperade av Tyskland. På grund av ransoneringskorten kan jag tänka mig att det ibland kunde vara svårt att få det att räcka till både mat och kläder. Jag tror även att många hade det svårt ekonomiskt under kriget eftersom många fäder i familjerna var inkallade och mödrarna var oftast hemmafruar. När alla konsekvenser av kriget yttrades fram undrar jag även hur alla reagerade om t.ex. förintelsen.
Min morfar hade tur som levde i en så pass liten by att den inte påverkades mycket. De fick visserligen mörklägga byggnaderna varenda natt, men så var det överallt i Sverige och de hade t.ex. ingen svart börs. Jag anser att min morfar Ingemar är en ganska bra historisk källa. Han var tonåring under kriget vilket gör att han upplevde kriget på ett annat sätt än om han varit yngre och inte kommit ihåg så bra. Han fick även vara med ett dygn och se hur det var att vara inkallad. Hans far var ofta inkallad och Ingemar fick höra hur det t.ex. var vid den norska gränsen.
En sak som intresserar mig i Ingemars berättelse är självklart den om Kinnekulle och skifferoljan. Varför skulle platsen bevakas? Varför var den utvinningen så viktig för krigsmakten?
När jag söker på internet med sökorden ”Kinnekulle Skifferolja” får man många träffar. En som bekräftar Ingemars berättelse är den påNaturskyddsföreningen (se länk nedan). Där kan man läsa om hur viktig skifferutvinningen var för krigsmakten. 1942 producerades 20 ton olja varje dag samt 2 ton flygbränsle vid Kinnekulle. Då Sverige inte hade någon egen olja men hade möjligheten att framställa det via skiffer förstår man varför det bevakades.
Av: Samuel W 9D, vt 14
