”Befrielsen
Transporten förde till friheten. Till Sverige. I ej överfyllda vagnar med halm och med vakter som inte slog och knappt var beväpnade. På tåget hörde vi om Hitlers självmord. I Flensburg sa den tyske soldaten, – ”Nu är ni fria”. Vi svarade inte. Det var knappt att vi grät. Ett försök att sjunga den holländska nationalsången misslyckades. Ingen av oss försökte angripa vakten. I den första staden på dansk mark klev några av oss av tåget och plockade upp gåvor som danskarna med stor mildhet lät strömma till. De kastade till och med packet från tredje och fjärde våningen från sina hus. Bagarpojkar tömde sina brödkorgar, barn delade ut godis. Vi delade ärligt på allt. Det allra första som jag åt efter befrielsen, det allra finaste jag någonsin ätit i livet, var råa havreflingor.
Vi fördes till ett litet läger där man gav oss väldigt god mat och bad oss om ursäkt för att vi skulle behöva sova två i varje bedd, vilket lät komiskt i våra öron efter de senaste veckorna.
Nästa dag – det var ett härligt väder – serverades det frukost ute på ett litet fält. Det låg 200 meter från en gata. Jag sa till mig själv – ” Om jag vill nu kan jag gå ut på den här gatan utan att bli slagen.” jag försökte, men jag vågade inte, försökte en gång till men kunde bara inte, rädslan satt för djup. Det dröjde lång tid innan jag kände att jag verkligen var fri. Nästa dag åkte vi vidare till Sverige. Vi blev avlusade, registrerade och fick nya underkläder. Av holländska konsulatet fick vi senare skor, kläder och en rock som vi själva fick välja, av dem fick vi även 10 kronor i veckopeng.
Vi bodde i en skola, där vi kärleksfullt vårdades av Röda Korset, som också hade organiserat vår transport från Danmark till Sverige. Även privat var svenskarna mycket snälla mot oss, de bjöd hem oss och gav oss presenter. Svenska lärarföreningen bjöd in lärare, bland annat mig till en glänsande fest.
Jag stannade i Sverige till slutet av september. Vad gjorde jag nu under denna tid? Först blev jag svårt sjuk under ett par månader (bland annat lunginflammation). Under denna tid skötte en mycket god väninna om mig och stöttade mig i allt med gott humör. Visserligen hade vi läst Faust tillsammans i lägret tidigare och kommit bra överens, men det var först nu som vi blev riktiga vänner. Vår vänskap finns än till denna dag, då hon bor i Jerusalem. Jag kommer att berätta mer om henne senare. På sjukhuset i Örebro arbetade jag senare med lätt sjukvård. Senare fick jag arbeta med sådant i en skola där, vilket var mycket nyttigt för mig.
I Holland hade endast några få släktingar överlevt; Menkos hade föga framgång i sina försök att gömma sig. En bror och en syster till min far och hennes man blev förråda, en annan bror dog undertiden i gömstället. Några av mina kusiner och en nu 81-årig syster till min far är fortfarande vid liv, såväl som min gode 78-årige farbror och hans fru, vilka kärleksfullt tog emot mig i sitt hem och gjorde allt för att göra mitt liv så angenämt som möjligt. Hos dem bodde jag fram till den 1 januari 1946. Var glad jag var att vara tillbaks i Hengelo! Trots att hela innerstaden var förstörd av bombningar och jag knappt kände igen min hembygd.” Källa: Vittnesmål 1958, Yad Vashem, Israel.
