Jag har intervjuat min farmor som föddes i november 1930, då var hon 9år när kriget bröt ut. Hon bodde 1 mil från norska gränsen i Bullaren som ligger på västkusten, där bodde hon med pappa Herbert som jobbade som Pastor, mamma Alma som var hemmafru och hennes 8 syskon.
Det pratades inte så jätte mycket om kriget för man visste inte så mycket om det, men det pratades mer om det hemma än i skolan. Man var dock livrädd för kriget då tyskarna invaderat Norge, trots att man var säker på att kriget inte skulle bryta ut i Sverige. Det lilla man fick veta om kriget hörde man från radion och folk runt omkring. Dom hade släktingar i Halden som informerade dom om vad som hände i Norge, en del av det som hände var så hemskt att släktingarna tillslut fick fly till Sverige.
Hon hade inget bästa minne från kriget för bara vetskapen om att tyskarna var så nära gjorde henne jätterädd, det var nått man försökte förtränga.
Under krigstiden var det dålig tillgång på mat, ibland var det så dåligt att dom fick äta stekt potatis och sås till lunch eller middagen. Potatisen odlade dom själva hemma på gården så det behövde dom aldrig köpa. Kött fick man sällan för det var både dyrt och oftast slut. Den mat man fick köpa betalade man med ransoneringskort och det hände att man bytte ransoneringskort med varandra om det var nått särskilt man villa ha.
Rädslan var stor under kriget, så fort man såg en militär blev man så rädd så man skakade, det spelade ingen roll om det var en svensk eller tysk militär. Men det som skrämde dom mest under kriget var att dom var tvungna att mörklägga alla fönster för att inte tyskarna skulle se att huset var bebott.
Efter kriget lättade det mesta, man behövde inte vara rädd på samma sätt längre. 1947 cyklade hon och hennes systrar till deras moster som bodde kvar i Halden, det man kunde se då var att det var tomt i butikerna, man hade mycket pengar men det fanns inget att köpa för dom.
// Mathilda S, 9D vt 14
