År 1939, när Kerstin var fem år, flyttade hennes familj till en större och finare lägenhet än de hade bott i tidigare. I den nya lägenheten hade de eget badrum, sopnedkast och kylskåp. Det var ett nybyggt och elegant hus och Kerstin tyckte att det var väldigt fint att bo där. Men det allra bästa med huset var att det bodde många barn där, så hon fick en massa nya lekkamrater.
Men efter bara några månader i den fina lägenheten bröt kriget ut. Kerstin kommer ihåg att varmvattnet stängdes av och de fick inte bada varje dag som hon hade trott. Bara en gång i veckan fanns det varmt vatten och då skulle alla bada. Vattnet blev då bara ljummet. Det blev fort ransonering på även andra saker än varmvatten. Till sist var fisk, potatis och andra rotfrukter nästan det enda som inte var ransonerat. När de gick och handlade hade de med sig ransoneringskort på bland annat kaffe, socker, kött, skor och kläder. När de köpte något klipptes en kupong eller två och när man fick slut på kuponger fick man inte köpa mer av den sakanden månaden En gång i veckan fick en kanin från sina släktingar i Frövi, som hade massor av kaniner. Kerstin tyckte att det smakade som kyckling och det var det godaste hon visste. Ingenting gick att importera, för haven var fulla av minor så man fick äta det som fanns i Sverige. När Kerstin var liten var bananer det bästa hon visste, men några bananer såg hon inte förrän efter kriget.
Kerstins pappa Sven jobbade egentligen på kontor men blev inkallad för att bevaka flygfältet. Ibland bodde han där och kom hem då och då. En gång kom han hem med blodfläckar på uniformen.
– Då förstod jag att det blivit krig i Sverige, säger Kerstin, men så var det ju inte. Hennes pappa hade bara halkat och gjort sig illa så att det kom blod på hans kläder.
Kerstin berättar för mig om en gång när hon, hennes storasyster Gunnel och deras mamma skulle gå och handla. På väg till affären såg de ett tåg med soldater i. De var på väg mot Norge och vinkade och viftade när de åkte förbi. De såg glada och trevliga ut och Gunnel och Kerstin vinkade glatt tillbaka. Mamma vinkade inte. Hon frågade om flickorna visste vad det var för några som satt i tåget, men det gjorde de inte. Mamma förklarade att det var tyskarna som var på väg för att ta Norge.
Det var väldigt mörkt på nätterna under kriget. All gatubelysning stängdes av och man var tvungen att ha mörkläggningsgardiner för fönstren. Det var för att man inte skulle se staden om man flög över Sverige med till exempel ett bombplan. Det fanns också skyddsrum i de flesta hus och här och där på stan. Uppe på taken fanns flyglarmssyrener som testades varje vecka.
Kerstins pappa hade en Europakarta på väggen i köket. Där markerade han med färgade knappnålar hur tyskarna tog områden och hur de allierade slog tillbaka. De följde alltså krigsutvecklingen med hjälp av kartan.
När jag frågar vad man visste om förintelsen svarar Kerstin att de inte visste någonting förrän efter kriget. Det kom massor av flyktingar från bland annat koncentrationsläger. Kerstin gick på Engelbrektsskolan där det efter kriget fick bo flyktingar. Det gick en flicka som varit i ett koncentrationsläger i Kerstins klass under en period. Hon var äldre än de andra och Kerstin minns att flickan knappt hade något hår, men det lilla som fanns av hennes hår var rött. Efter ett tag försvann flickan från hennes klass. Under kriget kom också många flyktingbarn från Finland.
Kerstin tyckte att det var roligt att vara barn. Hon och hennes kompisar lekte samma lekar som de brukade göra, de var barn även fast det var krig. Men hon var ju såklart orolig att något skulle hända. Kerstin och Gunnel hade varsin resväska stående i garderoben. Det var deras evakueringsväskor Det var planerat att de skulle evakueras till Frövi om det blev krig i Sverige, vilket, enligt Kerstin, var helt idiotiskt. Frövi är ju en stor järnvägsknut!
Reflektioner
Det var säkert svårare att leva under kriget av många anledningar. Dels oron över själva kriget och dels ransoneringen, mörkläggningen och alla andra säkerhetsåtgärder måste ha varit jobbiga att leva med. Det måste ha varit väldigt annorlunda att vara barn under kriget, man kanske inte kunde vara barn på samma sätt när något sådant pågår. Även om man var väldigt liten måste man i alla fall ha märkt av att föräldrarna var oroliga.
Kerstin är nog en bra informationskälla. Hon har många minnen från den här tiden och var hela elva år när kriget slutade.
Hedvig Helander 9c
