Jag har intervjuat min morfar, Göran. Han föddes 1946 på en gård i Eskilstuna. Där växte han upp tillsammans med sin mamma, sin pappa och två syskon. Hans pappa arbetade då som bergsprängare och hans mamma var hemmafru som de flesta kvinnor på 50-talet. Själv fick han sitt första jobb när han var fjorton år gammal. Han fick då 75 kronor i veckan vilket han då tyckte var betalt.
Görans bästa minne från innan 1962 var när han fick en egen cykel för första gången, även om den visserligen var begagnad. Tidigare hade han fått låna sin mammas cykel eller alternativt fått springa efter dem som hade cykel om dem skulle någonstans. På den tiden var inte en cykel något man fick varannat år eller så. Den här skulle alltså hålla ett tag framöver. När jag frågade honom vilket hans sämsta minne var kom han inte på något annat än de gånger han fick stryk av lärare i skolan. Det hände honom ganska ofta för att han inte lydde lärarna. Han var envis.
Ransoneringen som var under kriget hade Göran inga minnen av eftersom han inte än var född. Han visste dock vad det var och svarta börsen hade han också koll på. Ransonerade varor som t.ex. kaffe fick bara köpas i en viss mängd i utbyte mot kuponger. Svarta börsen hänger ihop med detta för där kunde man köpa varor i större mängder fast för ett dyrare pris.
Trots att skolan var sträng så kommer Göran ihåg det var något man endå såg fram emot. Mobbing fanns inte riktigt då, i alla fall inte på hans skola. Det var ovanligt att se någon gå ensam. Skolan var väldigt bra för att där kunde man få i sig ett rejält mål mat. Man fick dock inte välja själv hur mycket mat man tog på tallriken men däremot skulle allt ätas upp. Därför hände det att man kunde trycka upp mackor under bordet bara för att bli av med det. Hemma åt Göran och hans familj ofta fisk, potatis, gröt och annat. På söndagar åt de alltid kött med någon sorts efterrätt. Samma sak om det var fest, då åt de mycket kött.
På 50-talet hade folk i Sverige inte fått så mycket information om förintelsen. Man hörde i alla fall inte speciellt mycket om det. Kanske för att man inte riktigt kunde tro att något så hemsk faktiskt skulle ha hänt. Man kunde däremot se många av krigets efterföljder. Det var mycket flyktingar i Sverige. Många finländare, estländare och ungerska människor. Den extra arbetskraften var bra för Sverige för vi hade många jobb för byggarbetare, industriarbetare och liknande för att bygga infrastruktur.
De mesta min morfar, Göran, kommer ihåg av 50-talet är att man levde ganska simpelt. Jobben var okej. Dem klarade sig ganska bra på sin lön och fick även mat från sånt i naturen som fisk,bär och svampar. Folk som bodde på samma gård hjälpte oftast varandra med sysslor, mat och pengar. Göran beskriver två speciella saker som man kanske inte skulle kunna tänka sig idag. Det första var att varje vecka när man skulle tvätta sig fick alla på gården ställa sig i kö och vänta på att få bada. Alla delade på samma badkar och om man kom sent fans det inget varmvatten. Man kunde inte riktigt ha det lika privat som vi har det idag. Den andra saken han berättade var att om en person köpt en TV så kunde hela grannskapet samlas i vardagsrummet för att titta. Det var liksom inget speciellt att bara släppa in alla som ville se. Gästerna kunde ha med sig saft o bullar och så satt alla där för att kolla på TV.
Det enda politiska som han nämner i intervjun är att man skrämdes med kommunismen. Att det var vår värsta fiende. Inrikes var det dock tvärt om nästan. Då var kapitalisterna de onda.Varför vet jag inte riktigt. Kanske mest för att de ägda alla stora företag. Arbetare skyller oftast på de som sitter i toppen kan man tycka.
Wille W 9c
