När den sovjetiska armén närmade sig Warszawa i augusti 1944, startade den polska motståndsrörelsen ett uppror mot de tyska trupperna i staden. Inom några dagar skulle de sovjetiska styrkorna gå in i Warszawa och hjälpa motståndsmännen.
Men de sovjetiska trupperna hjälpte aldrig motståndsmännen, utan stannade utanför Warszawa. Efter 63 dagars hårda strider tvingades motståndskämparna ge upp. Då hade tiotusentals motståndsmän och civila dödats av de tyska trupperna. En stor del av Warszawas befolkning deporterades till koncentrations- och arbetsläger och tyskarna förstörde stora delar av staden. Irene Rybak var en av de sim deporterades. Först därefter gick de sovjetiska styrkorna in och erövrade Warszawa.
För samtiden visste man inte varför de sovjetiska styrkorna inte hade ingripit. Efter kriget framträdde emellertid ett politiskt motiv bakom ryssarnas agerande. Under den tyska ockupationen hade den polska motståndsrörelsen vuxit sig stark. Deras mål var att få ett fritt och självständigt Polen. Men Sovjetunionen hade andra planer för Polen. Efter krigsslutet skulle landet bli kommunistiskt och göras till en sovjetisk lydstat. För att underlätta införandet av kommunismen, var det från sovjetisk sida önskvärt att den nationella polska motståndsstyrkan eliminerades.
Källa: Wikipedia. Text av Simon Bergqvist 9D 2012.
