De vita bussarna

Klicka på denna länk för att komma till en rapport från Röda korset.

 

En överlevande; Miriam Akavia berättar:

”1945: min vän Renia (Rina Fried) minns: en vagn, en spöksyn, full med knappt levande skelett till kvinnor. Hon är en av dem. Hon är 16 år gammal. Genom ett mirakel har hon klarat alla utgallringar, genom ett mirakel är hon fortfarande vid liv. Detta tåg för dem mot döden. Kvinnorna i vagnarna är totalt uppgivna. Plötsligt, halt! Någon har stannat tåget. De utmärglade kvinnorna vet att nu kommer skriken, misshandeln med ridspön och strax därpå döden. De är hjälplösa och likgiltiga.

Vagnens förseglade dörrar öppnas. Men ingen attackerar dem. Intill på sidospåret står ett annat tåg. Normala rena vagnar, med säten och fönster. Artiga, lugna människor som talar ett främmande språk hjälper dem att lämna boskapsvagnen. De har med sig mat och dryck.

”Vi åker till Sverige. We are going to Sweden”, säger de till dem på sitt melodiska språk. ”Er förslavning är över”…

Vid det tillfället låg jag själv på en hög med döende kroppar med min syster Lusia (Lea Shinar) bredvid mig. Vår mor var också där med oss, men hon var inte längre vid liv. För henne slutade kriget för sent. Engelsmän med gasmasker gick in i den där hemska baracken där sjukdom och död härjade. Det var en sorglig befrielse.

Efter ett par dagar förvandlades de tyska militärbarackerna till ett sjukhus, och avväpnade tyskar tog bort de levande kropparna från liken och bar dem till sjukhuset på bårar. Jag var lätt som en fjäder. Jag minns hur jag beklagade det; jag ville så gärna att det skulle vara tungt för dem åtminstone! Sedan undrade jag; det här bärandet av fortfarande döende människor från plats till plats, är det allt de kommer att begära av tyskarna nu? Varför dödar de dem inte? Under tiden arbetade de på, undergivet som oskyldiga lamm, och sa att de inte hade vetat något om folkmordet och att de själva var krigsoffer. Medicinstudenter från Belgien stod över våra sängar, tittade på våra deformerade kroppar, och skräck lyste ur deras ansikten. Brittiska läkare, huvudsakligen kvinnor i officersuniformer, delade ut medicin och instruktioner. Representanter för svenska Röda korset, ledda av greve Folke Bernadotte, samlade de svagaste, sjukaste och tog dem till Sverige. Plötsligt fann jag att jag var i Sverige tillsammans med Lusia. Jag bars på en bår, Lusia gick av egen kraft…

Sverige valde de svagaste och sjukaste. Ingenting krävdes av oss. De desinficerade oss… klädde oss, kontrollerade oss, matade oss med torskleverolja och vitaminer, och skickade oss till vackra platser, de flesta av oss till sjukhus. Sjukhusen hade upprättats i stängda skolor.”

IMG_0003 IMG_0009 IMG_0012

Utdrag från: Folke Bernadotte and the White Buses av Sune Person, s. 237-238 i ”Bystanders” to the Holocaust – A Re-evaluation av David Cesarani och Paul A. Levine, 2002. Översättning Mikael Enoksson. Fotografier: Mikael Enoksson.