Folke Eriksson föddes 1923, och är idag 91 år gammal, och var då 16 år när andra världskriget bröt ut. Idag bor han i ett hus ute på landet med sin son som närmsta granne. Folke är född och uppvuxen i Sverige. Han bor i området där han föddes och har levt sitt liv. Han var uppvuxen på en bondgård och jobbade som dräng hos en lantbrukarfamilj. Och har också haft ett eget framgångsrikt lantbruk.
När kriget bröt ut ville han inte göra vapentjänstgöring, utan blev därför brandsoldat i Katrineholm. Vilket innebar att han blev tränad utifall de skulle behöva släcka bränder efter tex oväntade bombningar. Han var inkallad under hela kriget. I Katrineholm skötte de om både brandbilar och ambulanser, så att allt var färdigt utifall att det skulle inträffa något. De fick alltså serva bilarna, samt se till att de alltid var tankade. Bensin och olja var det ju ont om, men till brandbilar och ambulanser sågs det till att det alltid fanns. Eftersom han kom ifrån ett lantbruk, så fick han alltid permission (tillåtelse att åka hem) till vårbruket varje år. Eftersom det inte fanns gott om bensin och olja blev man tvungen att använda mer arbetskraft. Därför fick de flesta permission att åka hem lagom till vårbruket, så att all arbetskraft som fanns kunde användas till saker såsom lantbruket. Utan lantbruket hade ju Sverige svultit ihjäl, eftersom alla gränser hade stängts. Men han säger att han hade det trevligt under tiden han var i Katrineholm, eftersom han hade ett väldigt trevligt befäl. Och han tyckte att allt fungerade jättebra under tiden han tjänstgjorde där.
Vid finska vinterkriget, vintern 1939-1940, kom det en finsk flicka som hette Vieno, som bodde hos dem i flera år. Han minns inte riktigt hur länge hon var kvar men hon var där i två eller tre år ungefär. En kamrat till henne bodde även granne med dem. Man kan tro att det var frivilligt att ta emot dessa finska barn, men de blev tillsagda av staten att det skulle bo en finsk flicka hos dem.
Han berättar även om ransoneringen. Att det var väldigt strikt vad man fick köpa just den veckan. Men att de som bodde på landet hade det lite bättre än de som bodde i stan. Det berodde på att man ute på landet utförde lite byteshandel, gårdarna emellan. Det var kanske inte lagligt alla gånger, men det fungerade ändå. Och i vårbruket blev de tvungna att spara på oljan och bensinen, och därför tvungna att använda mer hästar som arbetskraft. Det fanns alltid dåligt med drivmedel. Men använde man flera hästar kunde man få lite mera olja. På grund av det lilla drivmedel som fanns, blev det ännu flera hantverksyrken än det varit innan. Hantverksyrken var väl de vanligaste yrkena redan innan kriget. Med det blev ändå ännu mera vanligt. Det var även brist på annat än mat och bensin. Det var också brist på gummi. Därför tog de däcken hemma hos honom, från hans bil.
Det märktes att det var dåligt med kläder också, men då köpte man inte så mycket kläder, utan de tillverkade kläder hemma. Ofta satt de och broderade och stickade framför radion, när man lyssnade på nyheterna. Man fick inte veta jättemycket om vad som hände, men det kom lite nyheter då och då. Men det var lite som att ”man fick tro på vad man ville” säger han. Att man liksom inte riktigt visste vad som var sant och inte. Politiken och liknande uttalade man sig inte om. Folkes uttryck: ”man visste bättre än så”. Men man tänkte sig för vad man sa, och vem man sa det till.
Eftersom Folke har ett par år på nacken, så kommer han inte ihåg särskilt mycket. Men min mamma, hennes syskon osv har han berättat tidigare för att han var med och tog emot de ”vita bussarna” när de kom till Örebro. Och att han tyckte det var så hemskt att se alla dessa sjuka och svaga människor.
Egna reflektioner
Jag skulle nog vilja påstå att man levde väldigt isolerat på landet i Sverige. Det är i alla fall vad jag tycker framgår i intervjun. Man fick reda på vissa saker, men inte ens de visste man om de var sanna. Folke har inte levt ett tufft liv vad jag skulle vilja påstå. Men eftersom han såg alla de sjuka människorna som togs emot i Örebro, så har han ju ändå fått bära med sig alla dessa bilder genom hela livet. Saker som ingen borde fått se. Saker som ingen någonsin borde ha utsatts för. men han har alltid berättat så fort något av hans barnbarn har frågat om det. Och nu berättar han även för det första barnbarnsbarnet som fågat om det.
Jag anser att Folke Eriksson är en pålitlig historisk källa, eftersom han var där. Han har upplevt dessa saker som står ovan i texten. Men ingen kan minnas helt korrekt. Och jag vet att han inte minns särskilt mycket, men han lyckades ändå minnas namnet på den finska flickan som bodde hos dem i endast ett par år. Så man väljer nog lite vad som får etsa sig fast i minnet, och vad man låter “glida förbi”. Men alla glömmer någon gång, inte allt men mycket försvinner på äldre dar.
Rebecca Dahl 9A 2015
