Jag har intervjuat min morfar som heter Luciano Zidaric´, han föddes år 1946 i dåvarande Italien. Idag är det området Kroatien. Han växte upp med sin familj som bestod av hans äldre bror, hans mamma och hans pappa. Jämfört med hans vänner och andra som bodde i Italien, så hade de det ganska gott ställt. Morfars mamma, min gammelmormor, hette Maria. Hon jobbade med att paketera cigaretter i en tobaksfabrik. Hans pappa, min gammelmorfar, jobbade i en livsmedelsbutik.
År 1947 var morfar ett år. Det året drogs en gräns genom det som då var Italien. Ett stort område blev Jugoslavien. Människorna som bodde i dessa områdenfick välja om de ville stanna kvar i det som nu var på väg att bli Jugoslavien eller om de ville flytta till Italien. Om man valde att stanna kvar, blev man Jugoslavisk medborgare och skulle anpassa sig efter hur Tito ( den nye presidenten) skulle styra området. Om man däremot valde att flytta, fick man packa en portfölj per person med de käraste ägodelar man hade. Hus och möbler lämnades kvar.Familjen Zidaric´ valde att stanna kvar. Det var trots allt det land där de alltid levt och där deras hem fanns. Eftersom de som sagt hade det ganska gott ställt, tänkte de att de skulle kunna behålla sin bostad.
Eftersom de nu bodde i Jugoslavien blev de tvungna att byta deras namn. Både förnamn och efternamn var Italienska . Det var inget de fick bestämma själva, utan i samma stund de bestämde sig för att stanna i Jugoslavien blev de tilldelade ett nytt namn. Det var inte ofta det var helt nya namn, utan det var bara någon bokstav som skiljde de åt så att den ena versionen blev mer ”jugoslavisk”. Morfars mor Maria fick ett j efter i:et i sitt namn. Annars var det bara familjens efternamn som förändrades. Efternamnet som alltid lytt Zidaric´ blev nu Sidarie.
Familjerna fick reda på hur det stod till i landet genom radion. Oftast var det så att andra länder visste det före invånarna i Jugoslavien, eftersom man skulle helst inte prata om tillståndet efter kriget. När morfar var liten så slutade hans mamma Maria på sitt jobb. Därför fick de det svårare med ekonomin. De fick som alla andra försöka hushålla med de ransoneringar de fick och det de kunde odla hemma i deras lilla trädgård. Morfar sa att de hade det betydligt bättre än andra länder efter kriget, men de hade det svårt. Han sa att bland det jobbigaste han visste var när det kom turister förbi med fina bilar när han och hans kompisar spelade fotboll. Ingen av de hade ens råd med en egen cykel.
Egna tankar och reflektioner:
Jag tycker det är intressant när morfar berättar hur det var när han var liten. Också det han säger om hur det var efter kriget. Även om det inte var under kriget, så levde de fortfarande ganska snålt. De hade till exempel fortfarande ransoneringar. Idag bor han i sitt barndomshem i Kroatien. Vi hälsar på honom varje sommar och eftersom jag har varit där får man ännu mer känsla för hur det faktiskt var. Eftersom vi bor i Sverige kanske vi ofta får höra saker utifrån ett svenskt perspektiv. Just Jugoslavien hörde man inte särskilt mycket om heller. Människor hade det förhållandevis bättre där än i t.ex Polen under vissa perioder, men man kunde inte uttrycka sina åsikter fritt och hade ont om pengar.
Moa Seger vt 15
