Inge-Gerd Lindstén är född år 1937 i Köpenhamn, Danmark. Hon växte upp i den lägre medelklassen med sin svenska mamma Elsa, hennes pappa Kris och hennes storasyster. Hennes far arbetade som smed och reparerade kylskåp, familjen var bland dem första som ägde ett kylskåp, minns Inge-Gerd. Mamman var hemmafru och familjen hade en trädgård där de odlade sina grönsaker och potatisar, hon syltade och saftade för att hushålla med pengarna.
Ingegerd gillade att gå i skolan och på den tiden i Köpenhamn så förkom det ingen mobbning och skolkning i skolan. Det spelade ingen roll hur man såg ut och hur man gick klädd. Visst fanns det några skolkamrater som var mindre populära för att de inte hade lika mycket pengar som de till exempel kunde köpa kläder och godis för, men de blev inte mobbade för det utan fick istället ärva kläder och vara utan godis. På hennes fritid gjorde hon framförallt alla sina läxor men hon gillade också att vara med sina kompisar. På vinter åkte de pulka och på sommaren cyklade det runt överallt. De fick mycket frihet och rörde sig vart de ville, bara de var hemma i tid på kvällarna. Familjen ägde en radio och det var så de fick reda på nyheter och vad som pågick runt om i landet. Varje fredag kväll klockan 20.00 drack de te och lyssnade de på en deckarserie tillsammans. Ingegerd minns att hon var på en skolfest sista dagen i högstadiet och att lärarna avbröt festen för att eleverna skulle kunna få lyssna på sista avsnittet från deckarserien från radion via högtalare. Detta var en av det få gånger som lärarna uppfyllde elevernas önskning och då insåg hon att lärarna faktiskt lyssnade på vad de hade för intressen. Alla elever hade mycket stor respekt för lärarna och man ville aldrig säga emot. Det förkom ingen tysk propaganda i skolan men skolan ockuperades av tyskarna så undervisningen blev inställd.
Grannar hjälpte varandra genom att ibland ge någon slant till sina fattigare grannar om de fanns något viktigt att köpa som erbjöds just då. Vid festliga tillställningar serverade mamman konserverade päron och då fick Inge-Gerd gå till bageriet och köpa 50 gram färdigvispad grädde. På somrarna, en gång om året gick de på Tivoli och fick då en strutglass och det tackade man för.
Danmark var ockuperat av tyskarna, visst fanns det motståndsmän men dem märkte man inte mycket av för då hade dem ju blivit skjutna. Alla hjälpte varandra och man gjorde ofarligt motstånd delade ut små pickar skapade samman hållning. Barnen stickade mössor med Royal Air Force märken i rött, blått och vitt för att protestera. Man sjöng också visor med symboliska texter. Inge-Gerds föräldrar gjorde i ordning källaren med filtar, kläder och mat så att de kunde gå ner dit när tyskarna flög över dem med sina flygplan. Hela staden var mörklagd på nätterna, sirenerna tjöt från planen men Inge-Gerd kände aldrig någon rädsla då hennes föräldrar tog hand om henne och hennes syster så väl.
Eftersom Danmark var ockuperat så fanns det inte mycket flyktingar men Inge-Gerd har ett svagt minne kvar när hennes familj hjälpte en liten grupp danska judar att fly till Sverige och fick då som tack en klocka av en av männen. När kriget var slut blev det stor glädje bland folket!
Mina reflektioner
Jag tycker det var mycket intressant att intervjua Inge-Gerd och att få en uppfattning om vad som hände i Danmark under krigstiden och intressant att höra om hur det var att leva då. Det förvånar mig också att hon inte var rädd trots allt det hemska som hände men det innebär att hennes föräldrar skötte sig bra. Man uppskattade också maten och de sakerna man fick mycket mer än vi gör i dagens samhälle eftersom att vi har blivit bortskämda med allt vi får för att vi ser det som en självklarhet att få allt vi pekar på.
Lina Thulin 9d vt 15
