Jag intervjuade min mormor som heter Gunilla. Hon är född den 11 november 1943 i Örebro och är 71 år. Hon har en bror som är åtta år yngre, född 1951. Hon hade även en mamma som hette Maria Tolf som var i född Ehlin 1922, uppvuxen i Hagaby och var en hemmafru. Och en pappa som hette Eric Tolf som var född 1923 i Lillån. Eric tog värvning vid flyget i Västerås och utbildade sig till flygmekaniker. När Gunillas skulle gifta sig så fick dom skriva till kungen för att få lov till att gifta sig 1943 eftersom Eric inte var 21 år. Efter giftermålet 1943 började han på SJ:s centralverkstäder i Örebro, Eric var dessutom idrottsman han sprang 400 och 800 meter. Hade ett juniorrekord som höll sig i 43 år.
Det här är med hennes egna ord om vad hon minns efter kriget: Jag vet inte hur kriget påverkade vårt sätt att leva. Något som har berättats är att när kriget var slut skulle alla som hade barn få köpa bananer. Mamma fick köa länge för att jag skulle få smaka på bananer. Hon var jätteglad när hon kom hem med bananerna, men det var något som inte passade mig i smaken.
Gunilla började skolan 1950 i Olaus Petri. Det var blandad klasser i ettan och tvåan, därefter var det enbart flickklasser. 1950 var första året som mat serverades i skolbespisningen. Dom fick inte ta mat själva utan maten var redan uppdukad på tallrikar när de kom till matsalen, vilket innebar att maten oftast hade hunnit kallna plus att dom inte hade en chans att säga till om vi ville ha lite mindre mat. Gunilla blev uttagen till skolpolis i sjätteklass. På den tiden fanns inga trafikljus. I sjätte klass fick eleverna i Örebro tillbringa några dagar på vintern i Hästnäs utanför Nora (en av Örebro kommuns barnkolonianläggningar) för att åka skidor, både slalom och längdskidor samt skridskor. En annan av Örebro kommuns kolonianläggningar fanns på västkusten, Ammenäs utanför Uddevalla. Sommaren 1955 tillbringade Gunilla 4 veckor där. Det var en riktigt varm sommar de badade och tog simmärken, lekte, fick godislådor skickade till sig hemifrån. När det var hindersmässa hade dom alltid en halv dag ledigt för att kunna besöka ”marken”. 1957 började Gunilla på Örebro praktiska realskola, handelslinjen, även det var enbart flickor. 1958 flyttade familjen till Motala och på hösten började hon på handelslinjen vid Motala yrkesskolor, där fanns det två pojkar i klassen. Under de här åren gick man i skolan även på lördagar. 1961 utbildade hon sig till läkarsekreterare vid Örebro handelsskola och hon har också läst hälso- och sjukvårdsadministration vid Örebro högskola. Första gången Gunilla arbetade var som springflicka vid Hedlunds manufakturaffär (de sålde BH, korsetter, underkläder för damer mm) julen 1957, hon var tvungen att skaffa en arbetsbok eftersom hon bara var 14 år. Hon fick 2 kronor i timmen. Eftersom Gunillas pappa jobbade extra på Idrottshuset så fick hon sälja program när det var stora konserter där. Man fick då ersättning per program som man sålde. Från 25 öre till 1 krona per program
Gunilla bodde på Slottsgatan i Örebro. Mjölk och grädde köpte dom i en mjölkaffär. De tog med mjölkkannan till affären och de fyllde den med mjölk. Filmjölk fanns inte att köpa utan om mjölken surnade så kunde man äta ”surmjölk” som var som fil. På sommaren åt dom filbunke som man gjorde genom att tillsätta löpe till mjölken och sedan låta den surna. Fisk åt de alltid två gånger i veckan. Gunillas morfar åkte motorcykel till Hjälmaren varje vecka för att fiska så beroende av vad han fick upp så åt de alltid abborre, gös eller gädda, insjöfisk en gång per vecka och den andra gången strömming, eller stekt sill med löksås för det mesta men på hösten tonfisk och makrill. När Dom flyttade till Motala så kom det en fiskare med flakmoped och sålde fisk utanför huset där Gunillas familj bodde.
Eftersom hennes familj bodde på norr var det lätt att följa bygget av Svampen. Hatten byggdes först och sedan byggdes foten på underifrån. Gunilla tyckte det var spännande att kolla varje vecka hur långt den hade växt. Efter skolan var hon tvungen att göra sina läxor innan jag fick gå ut. Dom hoppade hage som de ritade upp själva på trottoaren, den var inte asfalterad. De kastade boll mot husväggen, hoppade rep eller spelade kula. Hennes minnen av vintrarna förr så var det alltid snö, vi åkte spark eller skidor, skridskor åkte vi på Alnängarna, där Universitetsjukhusets parkering är nu. På onsdagkvällarna kunde man åka skridskor till musik på Eyravallen, mycket ungdomar kom dit och man åkte runt, runt. Innan hennes familj hade TV så lyssnade dom mycket på radio, eller spelade kort. 1958 köpte pappa våran första TV, svartvit det blev inte ens färg när man satte en nylonstrumpa framför skärmen, vilket var ett aprilskämt på TV-nyheterna.
Några händelser under 50 och 60-talet som Gunilla minns var Suezkrisen, vilket innebar att man inte fick köra bil på söndagar för att spara på bensin, Sångare hon lyssnade på var Elvis Presley eller Tommy Steele. Tommy Steele hade till och med en konsert på Idrottshuset 1958, 1967 blev det högertrafik, första månlandningen 1969.
Egna reflektioner
Det Gunilla berättar om är inte så allvarligt för hon levde ett normalt liv efter kriget och märkte inte av det så mycket. Det är ju alltid en bra källa ifall det handlar om någons liv och om vad de har upplevt, det kan dock finnas små hål i historien då alla inte kan minnas exakt allt eller ifall dom minns fel. Det var ingen märkvärdig historia men alla historier har sin mening och jag personligen tycker ändå att det var intressant att få vet hur det var för Gunilla på hennes tid.
Emma Mellström 9D, VT 2015
