Jag intervjuade Virve Öunapuu. Hon föddes 1946 I Örebro året efter att kriget slutade. Hennes familj bestod av Aime och Endel som var från Estland. Även hennes syskon Vivii, Enn och Eva-Lena. Endel och Aime träffades när respektive var 19 och 16 år gamla. En kort tid därefter blev Aime gravid, detta gjorde så att dom behövde gifta sig då det var tabu att ha barn i ett utomäktenskapligt förhållande. Aime tillfångatogs i tyskt fångenskap då hon hade skrivit slagord mot nazisterna, hon blev dömd till avrättning och satt fängslad. Hennes moder, Aino lyckades muta en Estländsk vakt för att få ut henne. Hon var sedan tvungen att fly landet, hon lyckades ta sig med båt över till Finland. En del flydde samtidigt för att undvika inkallelse till armén.
De bodde sedan i Finland i ett år, sedan tog dom sig med båt till en Ö utanför Norrland, efter att ha drivit på vatten en lång tid. Dem bodde en tid i Umeå, och tog sig sedan ner till Stockholm. Aime reste sedan tillbaka till Estland för att hämta sina barn. Hon reste på nätterna och gömde sig i skogen på dagarna.Tillslut fann hon barnen hos Endels föräldrar. Tog sig tillbaka med båt och var nära att bli påkomna flera gånger. Aimes bror tillfångatogs och blev skickad till Gulag. De kom fram till Gotland och träffade senare Endel igen. 1945 flyttade dom till Örebro. Året därpå föddes Virve. Sovjet ville ha Estländska personer i Sverige då dem ville få tag på nazistiska soldater. I Sverige visste man inte vilka de var och Virves familj kunde bli ivägskickade. Men samma år föddes Eva-Lena och familjen fick visum.
Reflektioner
Jag är mycket nöjd med intervjun och även tacksam att jag fått möjlighet att ta del av en sådan händelserik livshistoria. Jag fick även en inblick hur det kunde vara för vanliga personer som fick sitt land övertagna av nazisterna, då jag tidigare mest fått ta del av upplevelser från soldater och överlevare från koncentrationsläger. Och detta är en av många berättelser där människors liv påverkas av det andra världskriget. Jag förundras också över hur modig och stark Aime var som återvände till Estland för att hämta sina barn då det innebar många risker och utan någon som helst aning om var barnen var. En annan aspekt som adderar till insikten jag får av den här intervjun är även hur förödande och fullkomligt meningslöst krig är. Många överlevande och offer av krig tyckte händelserna var väldigt jobbiga och psykologiskt traumatiserande. De pratade inte ofta om det utan historierna kom i sekvenser genom deras liv i Sverige sedan.
Det värsta med krig är nog att så många människor påverkas och oftast aldrig återhämtar sig, krig är onaturligt och bara förödande. Jag tycker det är livsviktigt att fler människor får ta del av sådan här information då det idag blåser antisemitiska och nazistiska vindar genom Europa. Många människor förnekar förintelsen och händelser som nazisterna gjorde och det är skrämmande, men faktumet är att dem flesta personerna som sprider detta är inte onda, utan snarare olärda. När man inte får ta del av andra människors perspektiv och upplevelser fastnar man i sin egna övertygelser om hur saker är och ser ut. Detta är problematiskt och farligt, både för individen själv och för omgivningen. Så många livsöden och framtider som förstörts på grund av krig och förtryck. Detta får inte hända igen, någon gång måste mänskligheten ta lärdom av sig själv innan mer förödelse sker. När jag som liten var hos min morfar och Virve så fick jag inte ha med mig leksaksgevär för att Virve inte gillade krig. Jag förstod det inte då, tyckte snarare det var tråkigt. Men det gör jag nu, och för det är jag tacksam.
Anton 9a vt 15
