Jag har intervjuat min mormor Kerstin och har fått höra en hel del om hennes liv. Hon föddes 22 Oktober 1945 i Hallsberg. Hon bodde där med sin pappa Ingvar och mamma Brita samt syskonen Ingrid, Karin och Torsten. Pappan läste på Handelshögskolan i Stockholm, blev handelslärare och startade en revisionsbyrå. Ingvar försörjde familjen eftersom Brita var hemmafru. Att hon var hemmafru skulle visa sig positivt för Torsten som föddes med svåra hörselskador. Läkarna visste ej ifall han hörde något. Då var mamma Brita hemma med honom och läste böcker för honom för att kolla hur bra han uppfattade ljud. Torsten blev mycket intresserad av böcker och jobbar idag som bibliotekarie.
Kerstin berättar att hennes far var väldigt omvärldsintresserad. Han var en av de första med bil och television i Hallsberg. Direkt efter andra världskriget åkte han ut i Europa för att se förödelsen med egna ögon. Under sina första år bodde Kerstins familj i centrala Hallsberg. Hallsberg var under den här tiden en stad som kretsade runt järnvägarna. Nästan alla Kerstins skolkamrater hade föräldrar som jobbade på järnvägen, men hennes föräldrar skilde sig från mängden.
Kerstin trivdes mycket bra i skolan i centrala Hallsberg. Hon hade många vänner och en snäll lärare. I början på andra klass flyttade familjen till Långängen, ett samhälle i närheten av Hallsberg. Kerstin fick byta till Skalleruds skola, men den här skolan var inte lika bra. Hon beskriver det som att det var som på 1800-talet. Skolan var gammal och det fanns ej el eller vattentoalett. De fick gå på ett torrdass ute på skolgården. Läraren var läskig. Alla var rädda för honom. Han slog barnen om de inte skötte sig. Kerstin berättar att det var ett gäng busiga pojkar som alltid retade en kvinnlig lärare på skolan så att hon började gråta. Då blev han rasande och ställde upp alla pojkar i klassen på ett led och slog dom en efter en. Många blev så ledsna och förolämpade så de sprang hem. Hon berättar att det här hände ofta, men att även föräldrarna till barnen var rädda för den här läraren eftersom de hade haft honom som lärare också, så ingen vågade säga åt honom. En sak som väckt starka känslor hos Kerstin var när de åt lunch i skolan. Att en pojke var så fattig att han alltid hade med sig en glasflaska med varm choklad instoppad i en socka. Han hade ingen riktig termos som de andra barnen. Han var mager och såg eländig ut, men var otroligt smart berättar hon. Det fanns även bra minnen. De brukade gå upp i skogen och hugga julgran tillsammans. När många elever slutade grundskolan började de jobba som hantverkare etc. Men Kerstin valde att fortsätta i realskolan (som årskurs 7-9 idag). Efter realskolan läste hon husmodersskola, gymnasie samt olika kurser inom textilslöjd och Yrkesskolan i Örebro. Hon gick även på Textillärarseminariet i Stockholm i tre år.
Kerstin berättar att 1969, när de skulle ta examen, så var det studentrevolternas år: ”När vi gick ut seminariet 1969 beslutade vi att inte klä oss i” snyggkläder” i form av det vanliga, kanske snygg dräkt eller klänning utan göra något helt galet”, säger hon. De valde att göra egna kläder och färga dem starkt rosa. På de korta klänningarna tryckte de batikmönster, som var populärt. Under dessa år infördes du-reformen. Det blev en stor förändring att få kalla sina lärare för ”du”, säger Kerstin.
Samma år så gifte hon sig med min morfar Tommy och fick min mamma Emma. Då var mormor 23 år gammal. De valde att flytta till Holland och jobbade på sjömanskyrkan i Rotterdam.
När Kerstin kom hem till Sverige började hon jobba som textillärare. Först i Laxå men hon har sedan jobbat i Karlskoga, Vivalla, Ervalla, Axbergshammar, Lillån och slutligen Hovsta. Under senare år har hon även studerat svenska vid Örebro universitet och har jobbat som lärare i svenska som andraspråk. Hon har under sin vuxna ålder bott på landet och haft djur och jordbruk. Nu har mormor flyttat till ett nytt hus i Sannahed och har skaffat hund och är pensionär.
Egna reflektioner
Jag tycker att det var roligt att intervjua min mormor. Jag fick lära mig väldigt mycket saker om hennes liv som jag inte hade en aning om. När hon var ung gjorde man helt andra saker än nu, så jag har lärt mig mycket om vad man gjorde förr. Jag har också insett att tekniken har utvecklats något otroligt på 60 år.
Edvin Eriksson 9A vt15
