Jag har intervjuat Ingabritt Larsson, född den 1 november 1925. alltså så kommer hon fylla 90 år i år. Hon växte upp i Hagfors (då ett mindre samhälle, typ en by) med sina fyra äldre systrar Tora, Helga, Agda och Greta, mamma Regina och pappa Olof. Pappa jobbade på en skruvfabrik medan mamma var hemma och tog hand om hushållet och barnen.
När Ingabritt skulle till skolan fick hon gå långt, till och med på vintern, eftersom det inte fanns några bilar eller skolbussar då. Man hade stor respekt för lärarna och var tvungen att kalla de antingen Magistern eller Fröken. Att ta med egen mat till skolan var ganska självklart så Ingabritt brukade ta med sig macka och mjölk hemifrån. Mjölken stoppade hennes mamma i en raggsocka i hennes väska på vintern så den inte skulle frysa lika lätt. Om man betedde sig illa i skolan kunde man få en örfil eller någon annan bestraffning. Hon kommer ihåg en kille som hette Olle som ofta fick örfilar för han skojade runt mycket. Varje dag var hon också tvungen att lära sig en vers (i Bibeln antar jag) som dagen efter skulle läsas upp inför klassen och läraren.
När Ingabritt var 13-14 år utbröt det andra världskriget och hon beskriver det som ett av hennes värsta minnen under 40-talet. Hon och hennes familj tränade och gick igenom vad alla skulle göra om det blev krig i Sverige, och de fick till exempel prova att gå genom ett tält, eller någonting sådant, med gas medan de hade på sig gasmasker. Ransoneringen beskriver hon med känslosamma ord och att man bara fick köpa visst mycket mjölk så det skulle räcka till alla. Det fanns inte att köpa varken bananer eller apelsiner eftersom det var riskabelt att transportera in varor från andra länder. En annan upplevelse Ingabritt kommer ihåg speciellt väl från andra världskriget är när flyglarmet gick i Hagfors. Hon säger att alla i byn fick panik och sprang mot skogen. ”Men det hade ju inte hjälpt ifall de släppt ner en bomb” sa hon.
Man visste inte så värst mycket om förintelsen medan den pågick säger Ingabritt, men man visste när Tyskland tagit sig in i Polen. Eftersom hon bodde i en liten by så var det också svårare för nyheter att komma fram och de enda de hade var radio och tidning. Senare blev hennes systers man också inkallad till att tjänstgöra i militären vid den norska gränsen när Tyskland tagit sig in i Norge. Det kom också flera flyktingar till Hagfors från Norge. Jag vet inte riktigt ifall Ingabritt pratade med de eller inte för vi gick inte så djupt in på det. Men jag vet att två av hennes kusiner var ifrån Norge och en av dem blev skjuten när de försökte att fly till Sverige, Sven.
När Ingabritt senare flyttade till Eskilstuna tog det inte lång tid innan hon hittade sin blivande man, Sten Larsson. De jobbade på samma restaurang och efter ett tag blev de tillsammans. De förlovade sig 1944, vilket är ett av hennes bästa minnen. 1948 hade de ett stort bröllop i folkets park. Nu bor Ingabritt i ett radhus på Lundvägen. Hennes man har vart död sedan flera år tillbaka så hon bor själv och när jag kommer och hälsar på ibland blir hon alltid lika glad för lite sällskap.
Egna reflektioner
Det som hände under andra världskriget är så otroligt svårt att föreställa sig. Vi som lever idag tror jag också har ännu svårare att föreställa oss hur det var att leva under den tiden och det är också extremt få människor som lever kvar än idag som kan berätta om andra världskriget. Det är därför det är så viktigt att uppmärksamma detta och att ta vara på de minnen som finns kvar. Det Ingabritt berättar ger mig en bättre och klarare syn om det som har hänt under åren och hur samhället har förändrats, både till det bättre och till det sämre. Till exempel så är jämlikheten mellan människor bättre idag men alla stereotyper har ökat och trycket att vara som alla andra är starkt i den här tiden. Men det kanske det alltid är och alltid kommer vara eftersom grupptrycket var starkt under andra världskriget också. Jag tycker Ingabritt är en bra historisk källa, kanske inte den bästa eftersom hon är ganska gammal och kanske inte kommer ihåg allt rätt men hon har ändå vart med om saker som många andra aldrig kommer att få uppleva.
Elsa 9c vt 15
