Min Farmor Rosella har varit 55 år i Sverige. Hon kom Idag hem till mig för en intervju och för att fika lite. Rosella föddes i Rom, Italien. Hennes familj bestod av hennes mamma, pappa och en äldre bror.
Rosellas pappa och mamma skiljde sig i Rosellas tidiga ålder och hon har inte träffat sin pappa sedan dess. Följder till skiljsmässan var min farmor och hennes bror också var tvungna att separeras och skickas till olika hus för föräldralösa barn. Mussolini som styrde Italien under denna tid var väldigt omtänksam över föräldrarlösa barn och var den som tog hand om husen som barnen placerades i. Det huset min farmor kom till fick bara flickor komma till och styrdes av nunnor, som även var flickornas lärare. Alla barnen hade olika sysslor där och min farmor trivdes jätte mycket, sa hon till mig. Huset låg i utkanten av Rom och låg högt upp så det var fin luft där, det fanns en jätte fin trädgård och djur. På somrarna brukade Mussolinis fru och två barn, Romano och Edda komma, min farmor brukade leka med dom. Huset blev senare sjukhus för sårade tyskar och man använde också en del av marken till huset för att begrava soldaterna där…
Då var min farmor 10 år och fick då en förfrågan om att flytta till ett hem som låg mer centralt där hennes bror befann sig, detta för att det skulle bli lättare för deras mamma att hälsa på dem. Min farmor tackade ja och blev satt där ett år. En gång i veckan kom mamman och hälsade på. I det hemmet så var det indelat mellan pojkar och flickor.
En av de bästa och sämsta minnena kom ifrån hemmet i mer centrala Rom som hon befann sig i ett år. Det bästa var när hon gick på promenad och gick förbi en kyrka där de Amerikanska soldaterna stod med sina Jeepar. De soldaterna delade ut Amerikansk choklad och tuggummi till de Italienska barnen. Ett annat bra minne var när himlen en dag fylldes av Amerikanska fallskärmssoldater. Det sämsta/jobbigaste minnet Rosella hade var när en tysk Jeep med en trupp i hade fallit offer för en klassisk “soptunnebomb” som väntade på tyskt blod. En tysk soldat dog i den attacken och som hämnd hade tyskarna bestämt, för varje tysk soldat som blir dödad ska tyskarna avrätta 10 slumpmässiga italienare. Min farmor berättade att hennes bror hade sett en pojke som skulle gå och handla bröd och plötsligt blev bortförd av tyskar, skrikandes, och alla runt om händelsen blev vettskrämda. Nu finns det ett välkänt monument till dessa italienare som blivit utsatta för tyskt våld. Minnesmonumentet heter Fosse Ardeatine, och är till minne för 300 civila Italienare som föll offer.
Efter kriget så hade farmors mamma bestämt att farmor skulle flytta tillbaka till det första stället och stanna där tills hon blev 18. Rosellas mamma hade inte betalat ett öre för detta, då staten betalat allt. När Rosella väl blev 18 år så hade mamman köpt en lägenhet som var granne med ett hotell som min farfar skulle bli gäst i 7 år senare.
Mina reflektioner
Min farmor berättar historien för mig genom allt hon har sätt och hört och lägger till delar som hennes broder har berättat för henne Jag har hör lite förut ifrån krigstiden men mindre detaljerat. Jag tycker det var spännande att intervjua min farmor för hon är inte född här i Sverige och så har hon mött folk som är med i historiebökerna som inte lever längre. Om kriget skulle fortsatt längre än vad det gjorde hade nog inte min farmor träffat farfar. Det hade lätt till att jag inte funnits här och kunnat lyssna på hennes historia om hur det var att leva i Italien under kriget.
Anton Lind Klass 9D
VT 2015
