Min gammelmormor Elsy var bara 13 år när andra världskriget började. Hon säger själv att hon inte kommer ihåg precis den dagen det började. Däremot kommer hon ihåg de större händelserna och ”atmosfären” under krigsåren. Min gammelmormor är född i byn Kukkola, i Tornedalen. Elsy är född på den svenska sidan av gränsen men hennes mor Hellin var född på finska sidan under den tid som Finland var ett ryskt storfurstendöme.Torneälven som är gräns mellan Sverige och Finland förenade tornedalingarna mer än den skiljde dem åt minns Elsy.
Elsy säger att hon kommer ihåg några av de finska flyktingar som kom över älven till Sverige under det sk Lapplandskriget 1944. Hon kommer särskilt ihåg hur finnarna tagit med sig så mycket de kunde bära till den svenska sidan. Bönderna förde också med sig sina kor och grisar eftersom de tyska soldaterna plundrade allt de kom över i norra Finland. Elsy berättar att hennes morbror stupade i strider mot ryssarna 1939 under det sk vinterkriget. Han skall ha dött sin allra första dag vid fronten!
Elsy minns hur man kunde se tyska bombplan flyga högt upp i skyn på väg mot Sovjetunionen. Hon såg också när de sköt på andra sidan gränsen men eftersom de bodde i en liten by långt från händelsernas centrum, hade kriget aldrig en särskilt stor inverkan på vardagslivet. Det är klart att de var rädda för att kriget skulle komma till Sverige men kriget minns ändå Elsy som något man läste om i tidningen. Tyskland var långt borta.
Familjen hade radio under kriget och prenumererade på tidningen Haparandabladet. Det var så de flesta fick nyheter. Hon berättar att hon kommer ihåg att hennes far var inkallad och att soldaterna oftast bar trekantiga hattar. Elsy är uppvuxen med 14 syskon vilket kan förklaras med att föräldrarna var lestadianer alltså extremkristna, man kan konstatera att det var vanligare att man fick fler barn för några generationer sedan då många inte var särskilt upplysta om preventivmedel.
Hon säger att det var ungefär en leksak till varje barn så om man var en pojke fick man en leksaksbil och om man var en flicka så fick man en docka. Eftersom de var så många så var man tvungen att hushålla med resurserna så mycket som möjligt. Hennes mamma sydde kläder till barnen. Fadern jobbade som byggnadsarbetare och hade egen rörelse.
Elsy säger att skolan var mycket strängare än idag men hon säger också att det var ovanligt att lärarna slog eleverna. Elever som ställde till med bråk fick istället timmar med kvarsittning. Fram tills Elsy gick i 4:an fick hon och andra elever ta med lunchlåda hemifrån. Efter det serverades det gröt nästan varje dag i skolans bespisning. Hon säger att det heller inte fanns någon mobbing eftersom alla var rädda för att hamna i trubbel. Trots att hon var uppvuxen i en stor familj så säger hon att de hade det bra och att de aldrig behövde gå hungriga. Efter skolan lekte skolbarnen kurragömma och när man blev äldre så gick man ut och dansade på lördagskvällarna.
Hon berättar att hon kom ihåg att det skrevs i tidningarna om förintelsen men att hon var så ung att hon inte alls tänkte på det så mycket. Hon kommer också ihåg att många var rädda för ”Ryssen”. Hon minns att det kom tyska soldater vid järnvägen men hon säger att det var väldigt hemligt allt det där och hon vågade aldrig gå och kolla själv. Efter kriget när Elsy hade blivit vuxen så jobbade hon i affär och man fick lönen direkt i handen varje månad. Den räckte precis till mat och husrum. Hon gifte sig några år senare och blev hemmafru. Ibland jobbade hon extra på ett fik i Kalix. Hennes man arbetade som vaktmästare på en skola. Hon fick två barn.
Egna reflektioner:
Jag tycker att det var intressant att intervjua min gammelmormor pga att hon hade levt ett ganska vanligt liv men ändå ett väldigt intressant ett för att hon faktiskt levde under kriget och kan ge mig sina tankar om hur man tänkte om det. Hon sa till exempel att hon inte tänkte så mycket på förintelsen och man kan reflektera om varför man inte gjorde det, jag tror mest att det var för att hon bodde i en så pass liten by så att man knappt pratade om det och att det kändes för långt borta. Det är inte så vanligt att man idag pratar om folkmord som sker i mellanöstern även fast det inte rent tidsmässigt är långt ifrån men jag tror att det beror mycket på avstånd. Tyskland kändes nämligen väldigt långt bort för de som bodde i norrland och speciellt om man bodde på Finska gränsen.
Hugo 9D
VT15
