Elma är idag 83 år och bor på trygghetsboendet Tallen i Frövi. Elma är väldigt pigg för att vara gammal och hon har även en väldigt positiv syn på livet. Det är svårt att tro att Elma har växt upp under en tid av krig. Elma föddes 9 augusti 1931 i Mobacken Solf i Finland. Elma är äldst av 6 barn. Hennes pappa jobbade som chaufför och plöjde även flygfält och hennes mamma var hemma och tog hand om barnen och gården. Förutom att gå i skolan hjälpte Elma och hennes syskon till mycket hemma på gården. Elmas största syssla var att mjölka korna. Lite senare började Elma även dansa. Elma var 9 år när andra världskriget bröt ut.
Elma minns mycket tydligt när hennes pappa skulle ge sig iväg för att ansluta sig till militären. Ett av hennes småsyskon var då endast 2 veckor gammalt. Elma berättar att hennes mamma satt på brunnslocket med syskonet i famnen och grät hysteriskt medan Elmas pappa försökte lugna henne. Pappan sa även till Elma att hon ”skulle ta hand om mamma”. Elma var ju störst av syskonen. Elmas pappa kom dock tillbaka oskadd till familjen, men Elma berättar att många andra av hennes anhöriga dog, till exempel hennes morbror. Elma berättar att de flesta familjer miste många anhöriga och i Elmas omgivning var det inte konstigt att prata om de som dött eftersom alla miste någon. Elmas pappa blev dock inkallad en gång till i kriget. Elma, några av hennes syskon och Elmas mamma mötte soldaterna som kom med pappans inkallningsorder när de var ute och cyklade, så mamman fick ta emot ordern. Hon svimmade. Även denna gång kom dock pappan hem oskadd.
När Elma var 16 år började hon jobba, och i september 1953 gifte hon sig med sin make Henry. Ungefär två år senare, i november 1955, valde de att flytta till Sverige. Elma berättar att de kom hit med båt och att de bara hade 200 kronor med sig när de kom hit. De bosatte sig direkt i Frövi. Trotts att de hade det knapert i början lyckades de snabbt bygga sig ett bra liv i Sverige, då de bland annat redan pratade svenska eftersom Mobacken ligger i en svensktalande del av Finland. Även här i Sverige ägnade de sig åt dans och Elma började efter en tid att jobba på ett postkontor. Elma och Henry fick fyra barn. Henry dog 2012.
Elma berättar att nyheterna som de fick under hennes barndom i Finland inte alltid var sanna. Man fick ganska sällan nyheter från omvärlden. Elma säger att hon inte visste så mycket om Förintelsen som barn, men om föräldrarna visste fast bara undvek att säga något till barnen vet hon inte. Ibland hörde man dock historier om människor som en morgon bara var borta, och alla förstod ju att människor inte bara kan försvinna. Elma säger att man inte heller märkte så mycket av några flyktingar som kom till Finland från förintelseläger, utan de flyktingar som det kom mest av till Finland var flyktingar från Karelen som vandrade tvärs över Finland.
Elma berättar att livet i Sverige var ett lyxliv jämfört med livet i Finland, och hon säger att hon kände sig som en prinsessa när de först kom hit, trotts att de i början hade det väldigt knapert och varken hade råd att köpa till exempel en radio eller tidningar. Elma skulle inte för allt i världen vilja komma tillbaka till krigstiden och tycker att det är väldigt hemskt att olika partier med extrema ideologier får mer och mer makt i världen och undrar hur det är möjligt att ingen verkar ha lärt sig något av föregående krig.
Reflektioner
Det som Elma berättar tycker jag, och säkert många andra, är otroligt svårt att förstå. Att det dessutom inte ens är 100 år sedan det hände tycker jag är ännu svårare att förstå. Det måste ha varit jättehemskt att leva under krigstiden, och speciellt att vara i till exempel Elmas pappas situation, att behöva lämna sin familj med ett nyfött barn och inte vara säker på om man någonsin kommer att komma hem igen. Även att göra som Elma och Henry gjorde, att lämna hela sin familj bakom sig för att börja ett nytt liv i ett nytt land, måste vara otroligt svårt.
Jag tror nästan att Elma har lite dåligt samvete över att hon dels inte var äldre än hon var och därför inte kunde hjälpa sin mamma så mycket som hon kanske hade velat under tiden pappan var inkallad i militären, dels att hon inte visste om och därför inte kunde göra något åt Förintelsen. Det syntes på Elma att hon blev väldigt illa berörd när vi började prata om Förintelsen och hon blev väldigt chockad när hon fick veta att jag varit och besökt Auschwitz och Birkenau.
Jag anser att en intervju är en bra historisk källa eftersom de som blir intervjuade själva har upplevt det de berättar om, även om alla såklart kan minnas småsaker fel.
av Caroline Starborg 9C vt 2015
