I Rom på Campo di Fiori.
Korgar med oliver, citroner,
gatan är nedstänkt av vin
och med blommornas spillror.
Månglarna häller på borden
havets rosafärgade frukter.
Mörka vindruvors klasar
faller på persikors dun.
Här på det samma torget
brändes Giordano Bruno,
bödeln antände bålet
i kretsen av gapande hopar.
Och knappt hade lågorna slocknat
så fylldes tavernorna åter,
och månglarna bar på sitt huvud
korgar med oliver, citroner.
Jag mindes Campo di Fiori
en vacker afton på våren
vid musikens livliga toner
i Warszawa vid karusellen.
Schlagermusiken dränkte
salvorna bakom ghettots murar
och de åkande paren lyftes
högt upp mot den klara himlen.
Ibland från de brinnande husen
bar vinden svartnade drakar
och folket på karusellen
fångade flagor i luften.
Vind från de brinnande husen
lyfte på flickornas kjolar;
massornas skratt och förtjusning
i Warszawas strålande söndag.
Någon drar kanske moralen
att Roms och Warszawas mänskor
handlar, roar sig, älskar
ostörda av martyrernas bål.
En annan drar kanske moralen
att allt som är mänskligt försvinner,
att glömskan frodas och växer
fast lågorna ännu ej slocknat.
Men jag tänkte den gången
på de döendes ensamhet.
På detta: att när Giordano
bestigit högen med timmer
fann han i människospråket
inte ett enda ord
till farväl åt en mänsklighet,
den mänsklighet som blir kvar.
Folk löpte redan bort,
drack vin och sålde vita sjöstjärnor,
korgar med oliver, citroner,
bar de under muntert stoj.
Och han var redan lika långt från dem
som om sekler hade gått,
men de väntade bara en stund
så försvann han i flamman.
Också dessa, de döende, ensamma,
som redan är glömda av världen,
deras språk blev främmande för oss,
som språk från en främmande planet.
Tills allt har blivit legender
och då efter många år
på den nya Campo di Fiori
ska ett diktarord tända revolten.
Czeslaw Milosz, Warszawa 1943.
(övers. Knut Ahnlund och Katarina Gruber)
