”I maj 1944 kom hela familjen (åtta personer) till koncentrationsläger i Auschwitz. Fadern, modern en 10-årig och en 7-årig broder samt en syster blevo ihjälgasade, en syster dog i fläcktyfus och en är fortfarande i livet och kvar i Tyskland. I Auschwitz sex månader. Fick där hela tiden arbeta med att sortera kläderna efter dem som avlivats i krematoriet. Fick mycket lite mat, men blev ej torterad och någorlunda hyggligt behandlad. Var sedan i flera olika koncentrationsläger; Hundsfeldt 3 veckor, Krakow (Plaszow?) tre veckor, Moltozem (Mauthausen?) tre veckor samt i Bergen-Belsen till maj 1945. Hade det mycket svårt i dessa koncentrationsläger. I till exempel Krakow fick hon stå och gräva och kasta upp jorden två meter under markytan (stridsvagnsdiken?). Vid marschen från Hundsfeldt till Krakow fick hon i ett par träskor gå 18 mil i snö och 25° köld. Gick från 4 på morgonen till 23 på kvällen, förfrös händer och fötter, men klarade sig därför att hennes äldre syster bar henne på ryggen, när hon ej kunde gå längre.
I Bergen-Belsen var det dock som allra svårast. Fick obetydligt med mat. Sov i en trång och kall barack och hade uppställning sammanlagt sju timmar varje dag. I april 1945 buktyfus i ungefär tre veckor, var mycket omtöcknad, så hon kommer ej säkert ihåg sjukdomens förlopp. Har dock feber, diarré samt huvudvärk. I april efter tyfusinflammationen med smärtor i hela munhålan kunde då ej äta fast föda. I maj blev sedan hela tandköttet på höger underkäke sammanvuxet med kinden och underläppen. Efter kriget blev hon behandlad på ett engelskt militärsjukhus, där man bland annat drog ut två tänder och så småningom lossnade sammanvävningen vid mungipan. Vid befrielsen mycket medtagen. Hade stora hungerödem på benen och vägde endast 28 kilo. Har sedan tagit upp sig bra och ökat 19 kilo… Känner nu sig fullständigt frisk…”
Människans förmåga att överleva är sannerligen obeskrivlig…. känner sig nu fullständigt frisk? Knappast.
