Ove är idag 76 år gammal och bor i en villa nära Fjugesta, ca 4 mil utanför Örebro. För ungefär 70 år sedan bodde han i ett stort hus ute på landet utanför Karlskoga, med sin mamma, pappa och lillebror. Hans pappa jobbade som snickare vilket gjorde att han tjänade ganska bra med pengar och mamman jobbade i en charkuteriaffär som hon tog med kött hem ifrån ibland.
Oves mormor och morfar hade en stor gård med stora åkrar där de odlade potatis och andra rotfrukter, så de fick ofta mat från hans mormor och morfar. Man fick även ransoneringskuponger tilldelade som man fick byta mot varor. Det vara särskilda kuponger för olika varor, te.x. för mjöl, socker och kött. När Ove och hans familj åt middag brukade de äta mammas hemlagade korv med mos till vardags. Till fester eller släktsammankomster brukade de oftast äta slottsstek, potatis och grönsaker.
Ibland på eftermiddagarna kom den norska militären körande på vägen genom Karlskoga. De hade spärrballonger i luften som skyddade dem från luftanfall. Ibland så kastade de ut godis till barnen som stod efter vägen. Det var också mycket militärövningar runt omkring i skogarna och det small mycket därifrån.
Oves mamma berättade om hur det var när hon fick reda på förintelsen. Hon stod ute och läste tidningen tillsammans med sina grannar och när de läste om förintelsen blev de helt chockade, det var då Ove och hans familj bestämde sig för att ta emot flyktingar. Det kom ofta flyktingar till kyrkor där de fick mat och boende men många andra hushåll valde också att ta emot dem. De flesta flyktingar kom från Tyskland men det kom också ifrån Finland. Det fanns en organisation som hette Pingstförsamlingen som jobbade mycket med att ta emot flyktingar från länder som det var krig i. Ove minns att flyktingarna kom i bussar och att de var numrerade.
När Ove var 9 år gammal så fick två flyktingflickor från Tyskland flytta in i hans familj. De hette Inge och Birgitte. Flickornas familjer fick lämna allt de hade i Östtyskland och föräldrarna valde att skicka iväg deras döttrar till tryggheten i Sverige. Inge var lika gammal som Ove och Birgitte var lite yngre.
Flickorna och Oves familj kunde inte tala samma språk så de fick kommunicera på andra sätt med varandra. Inge hade en pappa som var känd konstnär och hennes familj hade en stor herrgård i Tyskland som de fick lämna ifrån sig. Birgitte var ganska ledsen och bråkig, förmodligen för att hon var så liten och saknade sina föräldrar. Oves familj åkte till Bofors Skrädderi och köpte kläder till alla barnen, även till Inge och Birgitte. Där sydde man upp dräkter. På fritiden brukade Ove umgås med sina vänner eller sin bror. De badade och metade ofta eftersom han bodde precis bredvid en sjö. Han red också på sin mormor och morfars hästar. Fotboll var något han spelade med sina kompisar och vann ofta. De brukade ses direkt efter skolan och spela på fotbollsplanen bredvid skolan. På vintern åkte de ofta skridskor och längdskidor men också spark ibland. Att göra hyss var favoriten av allt. Oves morfar hade lärt honom många olika hyss som Ove och hans kompisar ofta gjorde. Det sämsta minnet från den här tiden var alla sjukdomar som det inte fanns mediciner mot, te.x. mässling, påssjuka och röda hund.
Egna reflektioner
Jag tycker det var intressant att intervjua min morfar Ove och få veta hur det var att leva under efterkrigstiden. Det är väldigt stor skillnad mellan idag och för drygt 70 år sedan, tex. att man gick i skolan på lördagar och så var man inte lika upplyst då som man är idag. Jag undrar hur det kommer att se ut i framtiden.
Oscar Alex 9D VT 14
