Karl-Erik Johansson föddes 1930 i Helsingborg och är alltså 85 år gammal. Han är uppvuxen i Helsingfors och hans första jobb var som springpojke. Han tjänade 25 kr i veckan och betalade 15 kronor i hyra till sina släktingar som han bodde hos, på den tiden var det mycket pengar och Karl-Erik var glad över hur mycket pengar han hade över eftersom han gillade att resa och cykla mycket genom landet. 1970 flyttade han till örebro, här bor han fortfarande och har 5 välutbildade barn.
Karl-Erik var 9 år när kriget startade och kommer ihåg ganska mycket av hur det var att leva i Sverige under tiden då andra världskriget ägde rum. Det var inte många barn som gick i skolan och klasserna var uppdelade så att alla mindre barn var en klass och alla fjärde, femte och sjätteklassare var en klass. Det gjorde att man fick upprepa nästan allt man gjorde i skolan, man fick en mycket sämre lära och kom inte så långt i skolan. Skolan då var kort, bara 7-9 år, men Karl-Erik ville plugga vidare och sökte till en typ av gymnasium, men eftersom han hade hamnat så mycket efter kom han inte in någonstans.
Karl-Erik var 9år när kriget började och kommer därför ihåg väldigt mycket. Men han berättade att även om det är en så stor händelse hörde man inte något om kriget så mycket när det höll på. Tidningarna fick inte skriva något och man fick veta allt i efterhand, men man märke självklart att något var fel. Han kommer själv ihåg hur alla män försvann och ingen visste vart dom hade tagit vägen, man var tvungen att mörklägga på kvällen och även på bilarna var man tvungen att sätta skydd på lysena så att man inte fick böter. Det var precis likadant i Danmark och han sa att om man stod vid havskanten kunde man se när hela landet släcktes ner. Eftersom han bodde så långt ner i landet kunde han från sitt hem se överflygningar, han har till och med sett två flygplan bli nerskjutna. En morgon när han skulle lämna sitt hus var hela Helsingborg tänkt i staniol som bombplan hade släppte ner. Vid kusterna hade man stora strålkastare som man lös med för att leta efter bombplan i luften, och för att dom inte skulle bli upptäckta släppte dom ner mängder med staniol för att distrahera folket.
När kriget var över berättade Karl-Erik att man märke skillnad. Det började skrivas om i tidningar och antalet flyktingar ökade märkbart, inte bara judar utan andra folkslag också. Hans starkaste minnen kommer även från den tiden, när han såg vita bussar åka förbi och vidare till en övergiven skola. Skolan var omgiven av en mur och stängsel på grund av smittriskerna som fanns där inne, för där skulle människor som överlevt Hitlers anfall få vara och få hjälp efter att ha blivit så förstörda.
Egna reflektioner
Jag tror att för oss som aldrig varit med om en sådan här tid, aldrig kommer kunna förstå hur det kändes när hemska saker som det här hände eller hur det var att leva under andra världskriget. Det Karl-Erik berättade låter hemsk men han sa själv att det var en underbar tid att vara ungdom och att han hade det riktigt bra. Jag kan på ett sätt förstå hur han menar, eftersom man inte visste om kriget fanns det ju inget att vara rädd för, han levde bra och älskade att göra cykelresor genom landet. Men då är det samtidigt läskigt hur en sådan sak som Förintelsen kan äga rum och påverka hela länder, men folket vet inte alls vad som händer förrens det är över. Jag tror att det var en intressant tid för Karl-Erik att leva i.
av Hanna Larsson 9C 2015
