Tack vara att projektet uppmärksammades i Nerikes Allehanda och P4 hörde en del ögonvittnen av sig och dessa intervjuades av eleverna under läsåret 2010/11. Intervjuerna spelades in och skrevs sedan ut av elever i klass 9E. Texten anpassades sedan något av SO-läraren.
Ulla Birgitta Pålsgård berättar:
”Jag var 11 år 1945 och gick i femte klass, tror jag. Vi flyttades över till den kommunala mellanskolan på andra sidan. Min fröken hette Ruth Blomqvist. Det var två femte klasser som fick flytta tvärs över gatan… Den 24 maj fyllde jag 11 år. Vi hurrande för att Hitler var död minns jag…
Jag kommer ihåg grinden och vaktmästarbostaden, jag har ett svagt minne av polisen som var en som man skulle akta sig för…
Jag var lite kompis med Greta Hause, hon var sjukgymnast, hon lever nog inte längre. Hon var gift med en tysk därav namnet och hon hade gymnastikgrupper på Athena. Där gick jag när jag var 11 år. Hon arbetade också som sjukgymnast med flyktingarna. Hon ordande så att någon av flyktingkvinnorna sydde våra gymnastikdräkter.
… Sådana figurer som hänger här (se bilderna ovan), det var någon av de polska kvinnorna som gjorde sådana… De stickade mycket, som terapi tror jag.
Jag var ju där vid grinden och hängde och gav dem pajer som mamma lagade och färska bullar. Det var inte så många där, jag och några till… Flickorna, det var Jozca, Rosi och Eszter, Jouza försvann ganska snart från stan… (Jozca Brandeisz, Rosi Drummer och Eszter Bodansky). De hade alla någon på förläggningen som vart fadder åt dem…
Jag som 11-åring fick för mig att de skulle gå i min klass, jag travade iväg och frågar folkskoleinspektören, Warne tror jag att han hette, om två av flickorna fick gå i min klass. Han var tydligen också ansvarig för att utrymma skolan. Så tre dagar senare blev jag inkallad till min fröken, en sträng ungmö. – Var har du gjort? De säger att jag ska ta in två elever till! Jag blev förstås livrädd. Men två av flickorna kom till klassen, Rosi och Eszter. Fröken blev särskilt förtjust i Rosi som spexade mycket…
Rosi var en del hemma hos mig, fick mat och så. Jag minns att hon fick mina kuponger och vi gick och köpte stövletter med dragkedja för vi tyckte att hon hade så dåliga skor. Mamma var lite tveksam men jag ville absolut. Det blev inga gummistövlar det här året för kupongerna gick åt. Jag tyckte att hon skulle ha en kjol och vit blus men hon ville ha en blå och så blev det…
Vad vi pratade om och hur vi pratade minns jag inte. Men roligt hade vi. Jag talade lite, lite tyska men de talade inte gärna tyska. Det fanns en tysk kvinna där och det spottades då hon gick förbi. Tyskan var nog lite utsatt…
Jag tyckte Jozca att var eländigt klädd så jag minns att hon fick en uppsättning kläder. Mamma tyckte väl från början inte om det, varför ska du ta hem dem? …Jag minns att Jozca inte ville att någon skulle se henne när vi provade kläder, hon hade väldigt kort hår och hade kopparärr på hela kroppen…
De var tvungna att ha passersedel för att komma ut och andra för att komma in, polisen flörtade med en flicka (sannolikt systern till Anita Mård) och då smet jag in. Det var förbjudet. Jag tror att det var Jozca som ville visa hur hon bodde. Det var ganska otäckt. Hon höll mig i handen för hon förstod säkert hur jag skulle reagera. Jag minns att det stod många sängar i skolsalarna och även i korridorerna. Det var en del som bara låg och skrek. Många var nog inte helt friska i huvudet. Jag var bara inne en gång och jag hade nog någon mardröm efteråt. Frisyrerna var stubbade. Rosi hade nästan inget hår, hon var rödhårig och fräknig, långa magra ben. Jag minns att alla tre hade nummer intatuerat. Eszter kom från Ungern och Jozca kom från Jugoslavien tror jag…
Kaputt… var vad de sa om sina familjer.
Flickorna uppträde helt normalt. Många av de äldre damerna var magra, skygga, och beteende sig lite annorlunda… Fyra, fem av kvinnorna gifte sig med svenska män och blev kvar i Örebro. Dom såg jag senare på stan någon gång… Jag har funderat mycket på de här flickorna. Jag fick ett brev från Eszter på ungerska, jag fick det översatt, men jag har tyvärr inte kvar det.”
Ulla Birgitta Pålsgård nu och då!
Till vänster om vaktmästaren Kunt Karlsson Rosi Drummer och till höger Eszter Bodansky. Foto från Anita Mård.
Jozca Brandeisz i Örebro 1945. Foto från Ulla Birgitta Pålsgård.
Hantverk som kvinnorna tillverkade.
Anita Mård
Anita Mård var sju år när hon och hennes klasskamrater fick byta skola. Pappan Knut Karlsson var vaktmästare på skolan och mamma Inez tog hand om familjen, Anita hennes fyra systrar, och städade gymnastikhallen.
Anita Mård berättar:
”Jag tror att vi gick på lite annorlunda tider efter att vi bytt skola… det var lugnt och skönt, ordning och reda i skolan. Efter tvåan så separerade man pojkar och flickor. Man stod upp vid bänken och räckte upp handen… Senare minns jag att jag hade ett par klasskamrater med judisk bakgrund men det var inga som kom med de här transporterna…
Vaktmästarbostaden låg mitt emot skolan. Ett litet hus. När jag och mina syskon sedan skulle ut från där vi bodde passerade vi den stora järngrinden där det stod en polis. Från början fick vi visa passerkort men efter ett tag kände poliserna igen oss. Poliserna var där för att skydda kvinnorna, kanske också för att kontrollera så att sjukdomar inte spreds… många var där och tittade men var mycket väluppfostrade… De flesta av kvinnorna kom från Polen… Staketet fanns från början. Så vi höll till utanför den lilla grinden mot vaktmästarbostaden. När kvinnorna sedan blev lite friskare kom de och försökte tala med mamma men mamma talade bara svenska… En gång på sommaren minns jag hur de försökte förklara för mamma vad de hade fått att äta – dålig mat, soppa kokt på lök, tecknade de… Till en början såg vi knappt till kvinnorna alls då de var så dåliga…
Pappa, Knut Karlsson, finns med på ett av korten och så polismannen förstås. Min syster Britta, som var äldre men bodde hemma, fick senare på sommaren sällskap med en av poliserna… Han hade en hund, en stor Rottweiler.
Sen vet jag att det var en kvinna som blev psykisk sjuk, hon hade tytt sig till pappa så han måste följa med till Strängnäs. Jag minns att pappa var rätt tagen när han kom hem igen…
Jag minns att det gick ett rykte att det fanns en kvinna som varit vakt, och att hon så att säga hade varit på fel sida. Det skulle kunna vara hon som blev psykisk sjuk, men jag kanske minns fel här… Jag minns bara att flickan som sitter nära pappa, när jag för första gången såg henne och hennes kamrat hade de inget hår. De hade haft tyfus och så hade de tappat håret.
Några av bilder är nog tagna lite senare på sommaren då kvinnorna har mer hår och ser friskare ut. Bilderna är tagna på skolgården men i olika vinklar.”
Anita Mård med hunden Bilbo(?).
Tanja H berättar:
”Där är min mamma!… Det är hon, jag är helt säker!” (Tanja hittar sin mamma Genia H (1924-1971) på ett av fotografierna. Genia och hennes syster Hanna kom båda till beredskapssjukhuset.)
Genia berättade nästan inget alls om tiden i nazistisk fångenskap eller om familjen före kriget för Tanja. Hon ska ha en gång ha blivit biten av en hund i ett av lägren när hon skulle ta en bit bröd. Genia hade ofta mardrömmar och mycket dåligt samvete över att just hon överlevt.
De fick en filt när de kom till Engelbrektsskolan som de själva sedan fick betala av.
Mamman kom från en judisk familj boende i en liten stad söder om Krakow. Genia blev befriad i Bergen-Belsen och kom sedan över Malmö till Sverige och var sedan en tid i Lund innan hon kom till Örebro.
Genia gifte sig 1947 med Hirsch L-R, en finsk jude som hamnat i Sverige på grund av krigsskador i Finland. Mostern Hanna emigrerade i slutet av 1940-talet till USA.
Kvinnan till vänster är identifierade som Genia H., sedan följer Frima H. Längst till höger sannolikt Chaja L. Flera vittnesmål nämner just de stickande kvinnorna som måste ha stickat en hel del. Bild från Anita Mård.
Birger Wennberg
Birger Wennberg föddes 1923 och flyttade med familjen 1930 till Örebro. Han studerade på Karolinska skolan, läste sedan juridik, blev länsråd på länsstyrelsen och var under lång tid ordförande i Bernadotte-sällskapet.
Våren 1945, efter studenten fick Birger Wennberg arbete som. ”extra befattningshavare” på länsstyrelsen. Den dåvarande civilförsvarschefen, en poliskommissarie, konstaterade att han behövde någon som kunde tyska och eftersom Birger precis tagit studenten fick han uppdraget att under tre dagar vara tolk.
Birger Wennberg berättar:
”Vårt uppdrag började med att fråga dem lite grann för att försöka luska ut var de kunde ha några släktingar. Den första jag möte var en flicka som gick omkring och sjöng för sig själv på skolgården. Hon var otroligt vacker. Sen påstod hennes kamrater att hon blivit tokig, för att hon hade blivit så ofta våldtagen av nazisterna och slagen i huvudet med batonger så att hennes förstånd hade förflyktigats.
Vår uppgift var som sagt egentligen att ta reda på släktingar. Din Dorothea, (Birger syftar på Karls studieperson Dorothea Wachskerz) var en av de som vi lyckades spåra upp. Jag tror att vi bara lyckades i två fall. Jag kommer inte ihåg det andra fallet. Jag minns i alla fall att en av dem var en duktig pianist. Hon blev sedan kvar i Örebro. (Birger syftar sannolikt på Leokardia D.)
Här borta på Stadsvägen fanns det en kvinna, från Polen som fick sällskap en kille som var chaufför på Nerikes elektriska, och de blev gifta och hon bodde här i kvarteret. Hon och min fru, när hon levde, gick på samma gymnastik. Hon visade upp numret från Auschwitz för henne.
De var några som gick en del på skolgården, de som var i bra fysisk form. Det läskigaste det var att gå omkring kring bland sängarna i skolsalarna. De hade visserligen vilat upp sig i Lund, de här men ändå, ni skulle ha sett, benen var som smala stickor, benen lika så, magarna var kolossalt uppsvällda. Många var i alla fall belåtna med att ha kommit ifrån fasorna. En gång frågade jag en kvinna var det var som bar upp dem, så att de orkade. Hon svarade att det var hatet, att på något sätt kunna ge igen. Det var en stark känsla. Samtidigt var många var tacksamma och glada över att ha blivit räddade, som det stod i Nerikes Allehanda, det stämde väl det också.
Varför det stod en polis vid grinden? Det var så att folk var nyfikna och vid ingången till skolan där var det järngrindar mot flickläroverket. Där samlades mycket folk som stack in chokladkakor. Jag fick intrycket att man ville hindra människor från att komma in. Det var överlag en positiv inställning från örebroarna många kom som sagt med chokladkakor och blommor.
… Jag tror att en del av sjukvårdspersonalen kom från Röda korset… Kläderna var mycket dåliga när de kom. De såg ut som lägerfångar… Skolan hade bra badinrättningar som användes för att bada kvinnorna… På Engelbrektsskolan som var relativt nybyggd fanns en tandläkarmottagning och stadens bästa skolbibliotek.”
Birger Wennberg och elever från 9E.
Gun Jonsson, Kerstin Signal och Ingrid Djalleta
Alla tre är födda 1934 och gick i samma årskurs 5 på Engelbrektsskolan men flyttades till Kommunala flickskolan över vägen i samband med att kvinnorna anlände. De minns att skoltiderna blev oregelbundna och att de gick i skolan på lite konstiga tider. De flyttade inte tillbaka till Engelbrektsskolan utan gick kvar på den nya skolan.
Gun och Kerstin berättar:
”Läraren hette Ruth Blomqvist och hon kunde tyska, kanske var det därför att flickorna hamnade i vår klass. Flickorna hette Rosi Drumer och Eszter Bodensky… Den ena kom från Ungern och den andra från Rumänien. De var väldigt lätt klädda i början, de hade dåligt med kläder, flickorna hade knästrumpor fastän det var kallt… De smälte in bra när vi lekte på skolgården, även i skolan, Ruth pratade med dem och gav dem uppgifter…
…Min mamma hade en kvinnlig arbetskamrat som kom till Gottfrieds Karlsson skofabrik på Älvtomtagatan som hade ett nummer intatuerat, berättar Gun. Jag minns att jag var lite begeistrad över att hon kunde berätta var hon varit med om. Hon var hemma hos oss en hel del.
… Jag var inne en gång på skolan och tittade, jag såg bara sängar i skolsalarna. Det var inte något extravagant på något sätt… Jag vet att vi gick ner på kvällarna till stora grinden och tittade. Där stod vi på ena sidan och kvinnorna på den andra… Det var aldrig något bråk eller så…”
Flickorna skrev under hösten i så kallade poesiböcker som visas på bilderna. Gun tror att bilderna på henne och Eszter togs när Eszter lämnade Örebro.
Gun Jonsson och Kerstin Signal med elever från 9E.
Ingrid Djalleta med elever från 9E.
Foto: Mikael Enoksson 2011
