{"id":3261,"date":"2017-12-24T18:07:55","date_gmt":"2017-12-24T18:07:55","guid":{"rendered":"http:\/\/skugg.wopsa.se\/?p=3261"},"modified":"2018-01-27T07:49:46","modified_gmt":"2018-01-27T07:49:46","slug":"elna-gistedt-en-rost-fran-pruszkow","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/?p=3261","title":{"rendered":"Elna Gistedt \u2013 en r\u00f6st fr\u00e5n Pruszk\u00f3w"},"content":{"rendered":"

\"\"<\/a><\/p>\n

Elna Gistedt (1895-1982) scendebuterade som 17-\u00e5ring p\u00e5 S\u00f6dra Teatern 1912, varefter huvudsakligen var verksam utomlands (Helsingfors, Riga, Tallinn, Sankt Petersburg och Warszawa). 1922 kom hon till Warszawa f\u00f6r att spela titelrollen i Lilla Helgonet och hon blev kvar d\u00e4r i 22 \u00e5r efter att ha gift sig med k\u00f6pmannen Witold Kiltynowicz. Under andra v\u00e4rldskriget bedrev hon hj\u00e4lparbete i Warszawa och fick hederstiteln Polens \u00e4ngel. Efter kriget \u00e5terv\u00e4nde Gistedt till Sverige och turnerande under flera \u00e5r med bland annat Nils Poppe.<\/p>\n

Elna levde i allts\u00e5 Warszawa med sin man under kriget fram till att upproret b\u00f6rjade i augusti 1944. Mannens f\u00f6retag och aff\u00e4rer hade f\u00f6rst\u00f6rts av bombningar 1939 och familjen f\u00f6rs\u00f6rjde sig\u00a0 genom att \u00f6ppna en restaurang – ”Hos fru Elna” – d\u00e4r deras ej f\u00f6rst\u00f6rda m\u00f6bler placerades. Restaurangen verkar ha g\u00e5tt str\u00e5lande och blev en m\u00f6tesplats f\u00f6r vad som fanns kvar av den polska \u00f6verklassen och motst\u00e5ndsm\u00e4n och tyska ockupanter… Det \u00e4r inte osannolikt att ”fru Elna” var mer inblandad i motst\u00e5ndsr\u00f6relsen \u00e4n vad hon ber\u00e4ttade efter kriget. Hon umgicks obehindrat med polacker, tyskar och de s\u00e5 kallade Warsawa-svenskarna. Efter kriget f\u00f6rf\u00f6ljdes de polska motst\u00e5ndsm\u00e4nnen av den kommunistiska regimen och att ber\u00e4tta kunde riskera att drabba dessa illa.\u00a0 Stefan Thorsell\u00a0 har i sin bok Warszawasvenskarna – De som l\u00e4t v\u00e4rlden veta<\/em> ( 2014) m\u00e5lat ett sp\u00e4nnande portr\u00e4tt \u00f6ver Elna Gistedt.<\/p>\n

I den polska utg\u00e5van (1982 s. 15-16) av hennes sj\u00e4lvbiografi skriver Tadeusz Siverts om hur hon 1943 med st\u00f6d fr\u00e5n polska motst\u00e5ndsr\u00f6relsen och svenska ambassaden fick loss 34 barn fr\u00e5n Zamo\u015b\u0107-regionen och kunde med lastbil transportera dessa till s\u00e4kra platser i Warszawa. Vad som h\u00e4nde med barnen under upproret vet vi ej.<\/p>\n

1942-43 deporterades cirka 116 000 polska m\u00e4n, kvinnor och barn fr\u00e5n omr\u00e5det kring staden Zamo\u015b\u0107 i s\u00f6dra Polen. Ungef\u00e4r 30 000 polska barn togs fr\u00e5n sin f\u00f6r\u00e4ldrar och skulle ”f\u00f6rtyskas”.\u00a0 Cirka 1 300 polacker skickades helt enkelt till direkt Auschwitz. En av dessa \u00f6verlevande efter den etniska rensningen var Irena Katazyna Samsonowicz som anl\u00e4nde till \u00d6rebro beredskapssjukhus den 21 augusti 1945. Hon deporterades i maj 1942 via Zamosc till Ravensbr\u00fcck och\u00a0 skickades sedan vidare \u00f6ver Majdanek till Auschwitz f\u00f6r att sedan skickas tillbaka till Ravensbr\u00fcck d\u00e4r hon befriades av Svenska R\u00f6da korset. Se elevtext h\u00e4r!\u00a0<\/a><\/p>\n

Mer om den etniska rensningen som tyskarna bedriv kring Zamo\u015b\u0107 i kommande inl\u00e4gg.<\/p>\n

<\/p>\n

I september tv\u00e5ngsdeporterades Elna fr\u00e5n Warsawa tillsammans med andra civila och om detta ber\u00e4ttar hon i sin sj\u00e4lvbiografi \u201dFr\u00e5n operett till tragedi\u201d<\/em> (1948):<\/p>\n

\u201d\u2026Sex tusen f\u00e5ngar hade tr\u00e4ngts ihop p\u00e5 det stora museets g\u00e5rdar, men inom kort fick vi l\u00e4mna platsen och f\u00f6rdes till fots till v\u00e4stra stationen. I vanliga fall tar det bara 20 minuter med sp\u00e5rvagnen fr\u00e5n Museum Narodowe till stationen men vi fick vandra i sju timmar genom den brinnande staden. Solen lyste obarmh\u00e4rtigt och hettan var outh\u00e4rdlig. Vi f\u00f6rdes med flit omkring hela staden, l\u00e4ngs stranden av Wisla, f\u00f6rbi Kerbedzbron och genom alla de br\u00e4nda stadsdelarna. Termometern visade trettio grader. De stadsdelar som \u00e4nnu h\u00f6lls av polackerna bombades och besk\u00f6ts oupph\u00f6rligt av tyskarna och \u00f6verallt l\u00e5g det lik, lik, lik. N\u00e4stan v\u00e4rre \u00e4n hettan och likstanken var emellertid de otaliga flugorna, som i svarta moln surrade kring de d\u00f6da och levande.<\/p>\n

…N\u00e4r vi \u00e4ntligen kommit fram till v\u00e4stra stationen, fick vi tr\u00e4nga oss in i t\u00e5g, som f\u00f6rde oss till Pruszkow, ett litet samh\u00e4lle, som ligger 10 minuter med elektriskt t\u00e5g fr\u00e5n v\u00e4stra stationen i Warszawa och som n\u00e4rmast kan liknas vid Liding\u00f6 utanf\u00f6r Stockholm. D\u00e4r hade uppr\u00e4ttats ett stort f\u00e5ngl\u00e4ger, som anv\u00e4ndes som uppsamlingsplats. Det l\u00e5g mellan den stora j\u00e4rnv\u00e4gen, som leder fr\u00e5n centralstationen, och det elektriska t\u00e5get fr\u00e5n v\u00e4stra stationen. Dit f\u00f6rdes vi nu och inkvarterades i t\u00e5ghallarna, d\u00e4r det fanns sp\u00e5r f\u00f6r 5-6 av de stora t\u00e5gen. Mellan varje sp\u00e5r fanns en perrong av cement, p\u00e5 vilka f\u00e5ngarna sov om n\u00e4tterna, vistades om dagarna, \u00e5t och utr\u00e4ttade sina behov. M\u00e4n och kvinnor skildes \u00e5t men min man lyckades ta sig fram till den paviljong, d\u00e4r jag uppeh\u00f6ll mig.<\/p>\n

F\u00f6ljande morgon kom tyskarna och drev ut en del av f\u00e5ngarna, som skickades vidare. Somliga f\u00f6rdes med t\u00e5g direkt till Tyskland eller till arbetsl\u00e4ger. Samtidigt passade man p\u00e5 att \u00e5ter skilja min man och mig, min f\u00f6rklaring att han var sjuk och beh\u00f6vde min hj\u00e4lp hj\u00e4lpte ej. N\u00e4r de sedan uppt\u00e4ckte att jag var svenska, f\u00f6rdes jag till paviljongen f\u00f6r utl\u00e4nningar. Ingen ska inbilla sig att denna var b\u00e4ttre \u00e4n de andra. Den enda skillnaden jag kunde uppt\u00e4cka var att det fanns n\u00e5gra l\u00e5dor att ligga p\u00e5. Efter en halv dags \u00f6vertalningar hade jag utverkat att min man fick vistas i samma paviljong som jag. Visserligen var jag tvungen att ljuga att han ocks\u00e5 var svensk, men \u00e4ndam\u00e5let helgar medlen. Jag visste, att det p\u00e5 vissa platser fanns kontroll, men h\u00e4r var det ingen som fr\u00e5gade efter n\u00e5gra papper, med vilka jag kunde styrka mitt p\u00e5st\u00e5ende\u2026<\/p>\n

\u2026Vi hade n\u00e5gra br\u00e4der att sova p\u00e5 men p\u00e5 en och en halv dag fick vi inget att \u00e4ta. Sedan var ransonen 200 gram svart br\u00f6d, vilket skulle r\u00e4cka hela dagen och som vi fick betala f\u00f6r att f\u00e5 samt n\u00e5got, som kallades kaffe, och tilldelades de som hade mugg. De flesta hade inte f\u00f6rst\u00e5tt att de m\u00e5ste ta med sig matk\u00e4rl med sig eller haft tid att g\u00f6ra det, innan de k\u00f6rdes iv\u00e4g, men jag fann p\u00e5 r\u00e5d i de stora hallarna fanns det lampor med metallsk\u00e4rmar och en av dessa skruvade jag loss. I botten sattes en kort, och s\u00e5 hade vi en soppsk\u00e5l f\u00f6r tio personer. Tv\u00e5 m\u00e5ste hj\u00e4lpas \u00e5t att b\u00e4ra sk\u00e4rmen men den fyllde sitt \u00e4ndam\u00e5l och s\u00e5 kunde vi turas om att st\u00e5 i k\u00f6. Skedar gjorde vi av pl\u00e5tbitar. S\u00e5 anpassar sig m\u00e4nniskan efter f\u00e5rh\u00e5llandena. Den f\u00f6rsta r\u00e4tten var k\u00e5lsoppa, i vilket det simmade ett gris\u00f6ra.<\/p>\n

N\u00e4r vi s\u00e5 sm\u00e5ningom hade blivit s\u00e5 hemtama i den besynnerliga milj\u00f6n som det var m\u00f6jligt att bli, byggde vi ocks\u00e5 ett k\u00f6k av tegelstenar. Fr\u00e5n kaf\u00e9et hade jag tagit med mig kaffe och te, och n\u00e4r vi lyckades l\u00e5na en kastrull, kunde vi koka oss n\u00e5got att dricka. Mitt trick med lampsk\u00e4rmen hade kopierats \u00f6verallt och \u201dden svenska uppfinningen\u201d som polackerna kallade den, gjorde god nytta. Sk\u00e4rmen kunde ocks\u00e5 anv\u00e4ndas som handfat, som hink att h\u00e4mta vatten i med mera. Ett g\u00e4ng p\u00e5 tio personer slog sig ihop om varje sk\u00e4rm.<\/p>\n

Den v\u00e4rsta pl\u00e5gan under de fyra dagar jag tillbringade i l\u00e4gret i Pruszkow var lopporna, som fick husera som de ville och f\u00f6r\u00f6kade sig i rekordtakt. De f\u00e5 l\u00e4kare som fanns i l\u00e4gret kom aldrig till oss och d\u00f6dligheten bland de barnen var stor. Jag s\u00f6kte upp en tysk l\u00e4kare f\u00f6r att f\u00e5 hj\u00e4lp \u00e5t min man och de andra sjuka i min paviljong men ist\u00e4llet f\u00f6r hj\u00e4lp fick jag en utsk\u00e4llning och blev utk\u00f6rd- Bland de sm\u00e5 d\u00f6da barnen minns jag s\u00e4rskilt tydligt en pojke p\u00e5 sju m\u00e5nader och en flicka p\u00e5 sex, som inte fick n\u00e5gon mat. N\u00e5got annat \u00e4n fl\u00e4derte hade deras m\u00f6drar inte haft att ge dem och de sm\u00e5 utm\u00e4rglade kropparna s\u00e5g ut som skelett, p\u00e5 vilka det satt stora vaxlika huvuden. Gossen skrek ihj\u00e4l sig och flickan tyande bort inf\u00f6r v\u00e5ra \u00f6gon. N\u00e4r man sett dessa m\u00f6drars hj\u00e4lpl\u00f6sa f\u00f6rtvivlan, tycker man inget straff \u00e4r h\u00e5rt nog f\u00f6r deras pl\u00e5goandar.<\/p>\n

Slutligen fick jag tag i en polsk l\u00e4kare och en sk\u00f6terska f\u00f6r min man och vi blev r\u00e4ddade. En av mina v\u00e4nner, Zosia, hade f\u00e5tt l\u00e5na en sjuksk\u00f6terskedr\u00e4kt och ett R\u00f6da kors m\u00e4rke, och hon gick alla dagar igenom l\u00e4gret f\u00f6r att utr\u00f6na vem hon skulle kunna hj\u00e4lpa. Hon s\u00f6kte sin mor, som hade tagits av tyskarna, men hon fann henne aldrig. Modern hade skickats vidare n\u00e5gra timmar sedan hon kommit till l\u00e4gret, och Zosia kom f\u00f6r sent. Men hon r\u00e4ddade m\u00e5nga andra och bland dem ocks\u00e5 oss. N\u00e4r f\u00e5ngkolonerna drog iv\u00e4g fr\u00e5n l\u00e4gret f\u00f6r att f\u00f6ras vidare till sina best\u00e4mmelseorter, hade m\u00e4n placerats vid den v\u00e4g f\u00e5ngarna passerade, och i ett givet \u00f6gonblick l\u00f6sgjorde sig n\u00e5gon f\u00e5nge fr\u00e5n sina olyckskamrater och lyckades med hj\u00e4lp av de utposterade patrioterna s\u00e4tta sig i s\u00e4kerhet.\u00a0 P\u00e5 detta s\u00e4tt r\u00e4ddades min man och jag. Vi slog oss ner p\u00e5 det st\u00e4lle p\u00e5 landet d\u00e4r vi tidigare hyrt ett rum, och efter veckorna i Warszawa och de fyra dagarna i Pruszkow var det som att komma till himmelriket\u2026<\/p>\n

\u2026Min man hade varit mycket sjuk en l\u00e4ngre tid och de sista veckornas lidande blev f\u00f6r mycket f\u00f6r hans svaga h\u00e4lsa. Trots frisk luft, mat och frihet dog han fjorton dagar efter r\u00e4ddningen, den 27 september\u2026<\/p>\n

\u2026Nu b\u00f6rjade m\u00e4nniskojakten p\u00e5 nytt. Tyskarna sp\u00e4rrade av alla v\u00e4gar p\u00e5 landsbygden och f\u00e5ngade in alla de fick tag p\u00e5. F\u00e5ngtransporterna drog f\u00f6rbi i \u00e4ndl\u00f6sa t\u00e5g, som vi noga betraktade f\u00f6r att eventuellt f\u00e5 tag p\u00e5 bekanta, som vi kunde befria. N\u00e5gra lyckades ocks\u00e5 klara sig i den allm\u00e4nna villervallan, n\u00e4r Warszawa f\u00f6ll.\u201d<\/p>\n

Den 2 oktober gav de sista upprorsm\u00e4nnen i Warszawa upp och kapitulerade. I slutet av 1944 lyckas Elna f\u00e5 tillst\u00e5nd att l\u00e4mna det tyska riket och tar sig till Berlin via Krakow f\u00f6r att flyga till Sverige den 14 december 1944.\"\"<\/a>Bildk\u00e4llor: Wikipedia.se,\u00a0Jan Andrzejewski<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Elna Gistedt (1895-1982) scendebuterade som 17-\u00e5ring p\u00e5 S\u00f6dra Teatern 1912, varefter huvudsakligen var verksam utomlands (Helsingfors, Riga, Tallinn, Sankt Petersburg och Warszawa). 1922 kom hon till Warszawa f\u00f6r att spela titelrollen i Lilla Helgonet och hon blev kvar d\u00e4r i 22 \u00e5r efter att ha gift sig med k\u00f6pmannen Witold Kiltynowicz. Under andra v\u00e4rldskriget bedrev … <\/p>\n

Forts\u00e4tt l\u00e4sa<\/a><\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_monsterinsights_skip_tracking":false,"_monsterinsights_sitenote_active":false,"_monsterinsights_sitenote_note":"","_monsterinsights_sitenote_category":0,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-3261","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized","nodate","item-wrap"],"jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_featured_media_url":"","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3261","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=3261"}],"version-history":[{"count":14,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3261\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":3395,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/3261\/revisions\/3395"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=3261"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=3261"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=3261"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}