Mitt namn \u00e4r Alexander Holmberg och jag har intervjuat min farfar vid namn Bo Holmberg. Bo \u00e4r f\u00f6dd den 12 Oktober 1942 i B\u00e5ngbro, Kopparberg. B\u00e5ngbro \u00e4r en liten by som ligger 8 mil norr om \u00d6rebro. Bo v\u00e4xte upp d\u00e4r med hans f\u00f6r\u00e4ldrar Britta och Gunnar. Han hade ocks\u00e5 en bror vid namn Per-\u00c5ke. tiden d\u00e5 var mycket h\u00e5rdare \u00e4n vad den \u00e4r nu, till exempel man fick inte nya kl\u00e4der man fick oftast \u00e4rva kl\u00e4der som blivit f\u00f6r sm\u00e5 f\u00f6r de \u00e4ldre personerna och om n\u00e5got kl\u00e4desplagg gick s\u00f6nder fick man inte ett nytt kl\u00e4desplagg, utan det var att lappa igen h\u00e5let. Bo och de andra i hans \u00e5lder fick g\u00e5 ut i arbetslivet redan vid 14 \u00e5rs \u00e5lder och det var bara folk som var \u00f6versmarta som fick g\u00e5 mer i skolan. Bo gick bara i skolan i 7 \u00e5r och d\u00e5 hade han inte alla \u00e4mnen som vi har i skolan nu till exempel han hade inte engelska. Det var ocks\u00e5 sv\u00e5rare f\u00f6r det fanns inga tekniska saker under den tiden. Det enda som var r\u00e4tt s\u00e5 tekniskt var radio. P\u00e5 jul fick man inte heller det man f\u00e5r idag utan man fick oftast leksaker och man \u00e5t heller inte s\u00e5 mycket godis d\u00e5. N\u00e4r det g\u00e4llde mat var det inte pizza och kebab som vi \u00e4ter idag utan de vanligaste matr\u00e4tterna var husmanskost, de vill s\u00e4ga mycket k\u00f6ttbullar, k\u00e5lsoppa, pannkaka och levergryta. Man \u00e5t ocks\u00e5 m\u00e4ngder av havregryns gr\u00f6t, till det hade man oftast hemma gjort sylt. N\u00e4r Bo var 14 \u00e5r gammal s\u00e5 tr\u00e4ffade han en tjej som hette Monica. Hon \u00e4r nu idag fru till Bo och har varit det sedan 1976.<\/p>\n
B\u00e5ngbro var en ganska fattig stad. Under krigstiden och efter krigstiden s\u00e5 tog B\u00e5ngbro emot flyktingar fr\u00e5n kriget. Flyktingarna kom fr\u00e5n hela Europa typ till exempel det fanns folk fr\u00e5n Frankrike, Polen och \u00f6sterrike. Bo var ungef\u00e4r samma \u00e5lder som dessa flyktingar jag pratade om och det betydde att n\u00e4r han b\u00f6rjade skolan s\u00e5 skulle han g\u00e5 i samma klass som flyktingarna. Eftersom Bo och hans polare var barn s\u00e5 blev det en kulturkrock och de flyktingar som gick i deras klass blev oftast mobbade f\u00f6r de var olika, de kunde ju inte svenska eller n\u00e5got. Senare i livet n\u00e4r Bo skulle ut och jobba s\u00e5 skulle ju flyktingarna ocks\u00e5 ut i arbetslivet. De blev arbetskamrater och tillsist blev de etablerade i samh\u00e4llet som vanligt folk.<\/p>\n
Idag s\u00e5 bor fortfarande de flesta flyktingarna kvar i B\u00e5ngbro och har levt n\u00e4stan hela sitt liv d\u00e4r. Det \u00e4r ocks\u00e5 en popul\u00e4r by f\u00f6r flyktingar \u00e4n idag.<\/p>\n
<\/p>\n
Alexander H, 9C vt 15<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Mitt namn \u00e4r Alexander Holmberg och jag har intervjuat min farfar vid namn Bo Holmberg. Bo \u00e4r f\u00f6dd den 12 Oktober 1942 i B\u00e5ngbro, Kopparberg. B\u00e5ngbro \u00e4r en liten by som ligger 8 mil norr om \u00d6rebro. Bo v\u00e4xte upp d\u00e4r med hans f\u00f6r\u00e4ldrar Britta och Gunnar. Han hade ocks\u00e5 en bror vid namn Per-\u00c5ke. … <\/p>\n