Jag har intervjuat Ingabritt Larsson, f\u00f6dd den 1 november 1925. allts\u00e5 s\u00e5 kommer hon fylla 90 \u00e5r i \u00e5r. Hon v\u00e4xte upp i Hagfors (d\u00e5 ett mindre samh\u00e4lle, typ en by) med sina fyra \u00e4ldre systrar Tora, Helga, Agda och Greta, mamma Regina och pappa Olof. Pappa jobbade p\u00e5 en skruvfabrik medan mamma var hemma och tog hand om hush\u00e5llet och barnen.<\/p>\n
N\u00e4r Ingabritt skulle till skolan fick hon g\u00e5 l\u00e5ngt, till och med p\u00e5 vintern, eftersom det inte fanns n\u00e5gra bilar eller skolbussar d\u00e5. Man hade stor respekt f\u00f6r l\u00e4rarna och var tvungen att kalla de antingen Magistern eller Fr\u00f6ken. Att ta med egen mat till skolan var ganska sj\u00e4lvklart s\u00e5 Ingabritt brukade ta med sig macka och mj\u00f6lk hemifr\u00e5n. Mj\u00f6lken stoppade hennes mamma i en raggsocka i hennes v\u00e4ska p\u00e5 vintern s\u00e5 den inte skulle frysa lika l\u00e4tt. Om man betedde sig illa i skolan kunde man f\u00e5 en \u00f6rfil eller n\u00e5gon annan bestraffning. Hon kommer ih\u00e5g en kille som hette Olle som ofta fick \u00f6rfilar f\u00f6r han skojade runt mycket. Varje dag var hon ocks\u00e5 tvungen att l\u00e4ra sig en vers (i Bibeln antar jag) som dagen efter skulle l\u00e4sas upp inf\u00f6r klassen och l\u00e4raren.<\/p>\n
N\u00e4r Ingabritt var 13-14 \u00e5r utbr\u00f6t det andra v\u00e4rldskriget och hon beskriver det som ett av hennes v\u00e4rsta minnen under 40-talet. Hon och hennes familj tr\u00e4nade och gick igenom vad alla skulle g\u00f6ra om det blev krig i Sverige, och de fick till exempel prova att g\u00e5 genom ett t\u00e4lt, eller n\u00e5gonting s\u00e5dant, med gas medan de hade p\u00e5 sig gasmasker. Ransoneringen beskriver hon med k\u00e4nslosamma ord och att man bara fick k\u00f6pa visst mycket mj\u00f6lk s\u00e5 det skulle r\u00e4cka till alla. Det fanns inte att k\u00f6pa varken bananer eller apelsiner eftersom det var riskabelt att transportera in varor fr\u00e5n andra l\u00e4nder. En annan upplevelse Ingabritt kommer ih\u00e5g speciellt v\u00e4l fr\u00e5n andra v\u00e4rldskriget \u00e4r n\u00e4r flyglarmet gick i Hagfors. Hon s\u00e4ger att alla i byn fick panik och sprang mot skogen. \u201dMen det hade ju inte hj\u00e4lpt ifall de sl\u00e4ppt ner en bomb\u201d sa hon.<\/p>\n
Man visste inte s\u00e5 v\u00e4rst mycket om f\u00f6rintelsen medan den p\u00e5gick s\u00e4ger Ingabritt, men man visste n\u00e4r Tyskland tagit sig in i Polen. Eftersom hon bodde i en liten by s\u00e5 var det ocks\u00e5 sv\u00e5rare f\u00f6r nyheter att komma fram och de enda de hade var radio och tidning. Senare blev hennes systers man ocks\u00e5 inkallad till att tj\u00e4nstg\u00f6ra i milit\u00e4ren vid den norska gr\u00e4nsen n\u00e4r Tyskland tagit sig in i Norge. Det kom ocks\u00e5 flera flyktingar till Hagfors fr\u00e5n Norge. Jag vet inte riktigt ifall Ingabritt pratade med de eller inte f\u00f6r vi gick inte s\u00e5 djupt in p\u00e5 det. Men jag vet att tv\u00e5 av hennes kusiner var ifr\u00e5n Norge och en av dem blev skjuten n\u00e4r de f\u00f6rs\u00f6kte att fly till Sverige, Sven.<\/p>\n
N\u00e4r Ingabritt senare flyttade till Eskilstuna tog det inte l\u00e5ng tid innan hon hittade sin blivande man, Sten Larsson. De jobbade p\u00e5 samma restaurang och efter ett tag blev de tillsammans. De f\u00f6rlovade sig 1944, vilket \u00e4r ett av hennes b\u00e4sta minnen. 1948 hade de ett stort br\u00f6llop i folkets park. Nu bor Ingabritt i ett radhus p\u00e5 Lundv\u00e4gen. Hennes man har vart d\u00f6d sedan flera \u00e5r tillbaka s\u00e5 hon bor sj\u00e4lv och n\u00e4r jag kommer och h\u00e4lsar p\u00e5 ibland blir hon alltid lika glad f\u00f6r lite s\u00e4llskap.<\/p>\n
Egna reflektioner<\/strong><\/p>\n Det som h\u00e4nde under andra v\u00e4rldskriget \u00e4r s\u00e5 otroligt sv\u00e5rt att f\u00f6rest\u00e4lla sig. Vi som lever idag tror jag ocks\u00e5 har \u00e4nnu sv\u00e5rare att f\u00f6rest\u00e4lla oss hur det var att leva under den tiden och det \u00e4r ocks\u00e5 extremt f\u00e5 m\u00e4nniskor som lever kvar \u00e4n idag som kan ber\u00e4tta om andra v\u00e4rldskriget. Det \u00e4r d\u00e4rf\u00f6r det \u00e4r s\u00e5 viktigt att uppm\u00e4rksamma detta och att ta vara p\u00e5 de minnen som finns kvar. Det Ingabritt ber\u00e4ttar ger mig en b\u00e4ttre och klarare syn om det som har h\u00e4nt under \u00e5ren och hur samh\u00e4llet har f\u00f6r\u00e4ndrats, b\u00e5de till det b\u00e4ttre och till det s\u00e4mre. Till exempel s\u00e5 \u00e4r j\u00e4mlikheten mellan m\u00e4nniskor b\u00e4ttre idag men alla stereotyper har \u00f6kat och trycket att vara som alla andra \u00e4r starkt i den h\u00e4r tiden. Men det kanske det alltid \u00e4r och alltid kommer vara eftersom grupptrycket var starkt under andra v\u00e4rldskriget ocks\u00e5. Jag tycker Ingabritt \u00e4r en bra historisk k\u00e4lla, kanske inte den b\u00e4sta eftersom hon \u00e4r ganska gammal och kanske inte kommer ih\u00e5g allt r\u00e4tt men hon har \u00e4nd\u00e5 vart med om saker som m\u00e5nga andra aldrig kommer att f\u00e5 uppleva.<\/p>\n Elsa 9c vt 15<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Jag har intervjuat Ingabritt Larsson, f\u00f6dd den 1 november 1925. allts\u00e5 s\u00e5 kommer hon fylla 90 \u00e5r i \u00e5r. Hon v\u00e4xte upp i Hagfors (d\u00e5 ett mindre samh\u00e4lle, typ en by) med sina fyra \u00e4ldre systrar Tora, Helga, Agda och Greta, mamma Regina och pappa Olof. Pappa jobbade p\u00e5 en skruvfabrik medan mamma var hemma … <\/p>\n