Elna Gistedt (1895-1982) scendebuterade som 17-åring på Södra Teatern 1912, varefter huvudsakligen var verksam utomlands (Helsingfors, Riga, Tallinn, Sankt Petersburg och Warszawa). 1922 kom hon till Warszawa för att spela titelrollen i Lilla Helgonet och hon blev kvar där i 22 år efter att ha gift sig med köpmannen Witold Kiltynowicz. Under andra världskriget bedrev hon hjälparbete i Warszawa och fick hederstiteln Polens ängel. Efter kriget återvände Gistedt till Sverige och turnerande under flera år med bland annat Nils Poppe.
Elna levde i alltså Warszawa med sin man under kriget fram till att upproret började i augusti 1944. Mannens företag och affärer hade förstörts av bombningar 1939 och familjen försörjde sig genom att öppna en restaurang – ”Hos fru Elna” – där deras ej förstörda möbler placerades. Restaurangen verkar ha gått strålande och blev en mötesplats för vad som fanns kvar av den polska överklassen och motståndsmän och tyska ockupanter… Det är inte osannolikt att ”fru Elna” var mer inblandad i motståndsrörelsen än vad hon berättade efter kriget. Hon umgicks obehindrat med polacker, tyskar och de så kallade Warsawa-svenskarna. Efter kriget förföljdes de polska motståndsmännen av den kommunistiska regimen och att berätta kunde riskera att drabba dessa illa. Stefan Thorsell har i sin bok Warszawasvenskarna – De som lät världen veta ( 2014) målat ett spännande porträtt över Elna Gistedt.
I den polska utgåvan (1982 s. 15-16) av hennes självbiografi skriver Tadeusz Siverts om hur hon 1943 med stöd från polska motståndsrörelsen och svenska ambassaden fick loss 34 barn från Zamość-regionen och kunde med lastbil transportera dessa till säkra platser i Warszawa. Vad som hände med barnen under upproret vet vi ej.
1942-43 deporterades cirka 116 000 polska män, kvinnor och barn från området kring staden Zamość i södra Polen. Ungefär 30 000 polska barn togs från sin föräldrar och skulle ”förtyskas”. Cirka 1 300 polacker skickades helt enkelt till direkt Auschwitz. En av dessa överlevande efter den etniska rensningen var Irena Katazyna Samsonowicz som anlände till Örebro beredskapssjukhus den 21 augusti 1945. Hon deporterades i maj 1942 via Zamosc till Ravensbrück och skickades sedan vidare över Majdanek till Auschwitz för att sedan skickas tillbaka till Ravensbrück där hon befriades av Svenska Röda korset. Se elevtext här!
Mer om den etniska rensningen som tyskarna bedriv kring Zamość i kommande inlägg.
I september tvångsdeporterades Elna från Warsawa tillsammans med andra civila och om detta berättar hon i sin självbiografi ”Från operett till tragedi” (1948):
”…Sex tusen fångar hade trängts ihop på det stora museets gårdar, men inom kort fick vi lämna platsen och fördes till fots till västra stationen. I vanliga fall tar det bara 20 minuter med spårvagnen från Museum Narodowe till stationen men vi fick vandra i sju timmar genom den brinnande staden. Solen lyste obarmhärtigt och hettan var outhärdlig. Vi fördes med flit omkring hela staden, längs stranden av Wisla, förbi Kerbedzbron och genom alla de brända stadsdelarna. Termometern visade trettio grader. De stadsdelar som ännu hölls av polackerna bombades och besköts oupphörligt av tyskarna och överallt låg det lik, lik, lik. Nästan värre än hettan och likstanken var emellertid de otaliga flugorna, som i svarta moln surrade kring de döda och levande.
…När vi äntligen kommit fram till västra stationen, fick vi tränga oss in i tåg, som förde oss till Pruszkow, ett litet samhälle, som ligger 10 minuter med elektriskt tåg från västra stationen i Warszawa och som närmast kan liknas vid Lidingö utanför Stockholm. Där hade upprättats ett stort fångläger, som användes som uppsamlingsplats. Det låg mellan den stora järnvägen, som leder från centralstationen, och det elektriska tåget från västra stationen. Dit fördes vi nu och inkvarterades i tåghallarna, där det fanns spår för 5-6 av de stora tågen. Mellan varje spår fanns en perrong av cement, på vilka fångarna sov om nätterna, vistades om dagarna, åt och uträttade sina behov. Män och kvinnor skildes åt men min man lyckades ta sig fram till den paviljong, där jag uppehöll mig.
Följande morgon kom tyskarna och drev ut en del av fångarna, som skickades vidare. Somliga fördes med tåg direkt till Tyskland eller till arbetsläger. Samtidigt passade man på att åter skilja min man och mig, min förklaring att han var sjuk och behövde min hjälp hjälpte ej. När de sedan upptäckte att jag var svenska, fördes jag till paviljongen för utlänningar. Ingen ska inbilla sig att denna var bättre än de andra. Den enda skillnaden jag kunde upptäcka var att det fanns några lådor att ligga på. Efter en halv dags övertalningar hade jag utverkat att min man fick vistas i samma paviljong som jag. Visserligen var jag tvungen att ljuga att han också var svensk, men ändamålet helgar medlen. Jag visste, att det på vissa platser fanns kontroll, men här var det ingen som frågade efter några papper, med vilka jag kunde styrka mitt påstående…
…Vi hade några bräder att sova på men på en och en halv dag fick vi inget att äta. Sedan var ransonen 200 gram svart bröd, vilket skulle räcka hela dagen och som vi fick betala för att få samt något, som kallades kaffe, och tilldelades de som hade mugg. De flesta hade inte förstått att de måste ta med sig matkärl med sig eller haft tid att göra det, innan de kördes iväg, men jag fann på råd i de stora hallarna fanns det lampor med metallskärmar och en av dessa skruvade jag loss. I botten sattes en kort, och så hade vi en soppskål för tio personer. Två måste hjälpas åt att bära skärmen men den fyllde sitt ändamål och så kunde vi turas om att stå i kö. Skedar gjorde vi av plåtbitar. Så anpassar sig människan efter fårhållandena. Den första rätten var kålsoppa, i vilket det simmade ett grisöra.
När vi så småningom hade blivit så hemtama i den besynnerliga miljön som det var möjligt att bli, byggde vi också ett kök av tegelstenar. Från kaféet hade jag tagit med mig kaffe och te, och när vi lyckades låna en kastrull, kunde vi koka oss något att dricka. Mitt trick med lampskärmen hade kopierats överallt och ”den svenska uppfinningen” som polackerna kallade den, gjorde god nytta. Skärmen kunde också användas som handfat, som hink att hämta vatten i med mera. Ett gäng på tio personer slog sig ihop om varje skärm.
Den värsta plågan under de fyra dagar jag tillbringade i lägret i Pruszkow var lopporna, som fick husera som de ville och förökade sig i rekordtakt. De få läkare som fanns i lägret kom aldrig till oss och dödligheten bland de barnen var stor. Jag sökte upp en tysk läkare för att få hjälp åt min man och de andra sjuka i min paviljong men istället för hjälp fick jag en utskällning och blev utkörd- Bland de små döda barnen minns jag särskilt tydligt en pojke på sju månader och en flicka på sex, som inte fick någon mat. Något annat än fläderte hade deras mödrar inte haft att ge dem och de små utmärglade kropparna såg ut som skelett, på vilka det satt stora vaxlika huvuden. Gossen skrek ihjäl sig och flickan tyande bort inför våra ögon. När man sett dessa mödrars hjälplösa förtvivlan, tycker man inget straff är hårt nog för deras plågoandar.
Slutligen fick jag tag i en polsk läkare och en sköterska för min man och vi blev räddade. En av mina vänner, Zosia, hade fått låna en sjuksköterskedräkt och ett Röda kors märke, och hon gick alla dagar igenom lägret för att utröna vem hon skulle kunna hjälpa. Hon sökte sin mor, som hade tagits av tyskarna, men hon fann henne aldrig. Modern hade skickats vidare några timmar sedan hon kommit till lägret, och Zosia kom för sent. Men hon räddade många andra och bland dem också oss. När fångkolonerna drog iväg från lägret för att föras vidare till sina bestämmelseorter, hade män placerats vid den väg fångarna passerade, och i ett givet ögonblick lösgjorde sig någon fånge från sina olyckskamrater och lyckades med hjälp av de utposterade patrioterna sätta sig i säkerhet. På detta sätt räddades min man och jag. Vi slog oss ner på det ställe på landet där vi tidigare hyrt ett rum, och efter veckorna i Warszawa och de fyra dagarna i Pruszkow var det som att komma till himmelriket…
…Min man hade varit mycket sjuk en längre tid och de sista veckornas lidande blev för mycket för hans svaga hälsa. Trots frisk luft, mat och frihet dog han fjorton dagar efter räddningen, den 27 september…
…Nu började människojakten på nytt. Tyskarna spärrade av alla vägar på landsbygden och fångade in alla de fick tag på. Fångtransporterna drog förbi i ändlösa tåg, som vi noga betraktade för att eventuellt få tag på bekanta, som vi kunde befria. Några lyckades också klara sig i den allmänna villervallan, när Warszawa föll.”
Den 2 oktober gav de sista upprorsmännen i Warszawa upp och kapitulerade. I slutet av 1944 lyckas Elna få tillstånd att lämna det tyska riket och tar sig till Berlin via Krakow för att flyga till Sverige den 14 december 1944.
Bildkällor: Wikipedia.se, Jan Andrzejewski
