”Jag hade en längre tid hört upprepade gevärssalvor i hamnområdet, så jag beslutade mig för att se efter vad som hände där. Efter att ha avslutat arbetet, någon gång mellan klockan fem och sex på eftermiddagen, åkte jag med båt, till andra sidan stranden, i riktning mot skotten. En medlem ur vår sektion följde med. Jag kommer inte längre ihåg hans namn. Det kan ha varit någon gång i augusti 1941. När vi kom fram till andra sidan stranden, gick vi till fästningsvallarna vid det gamla kastellet. Vi stannade där en stund och klättrade sedan uppför en fästningsvall, så att vi kunde se bättre….
Jag såg ett långt djupt dike, vilket påstods ha grävts ut av judarna dagen före. Vid diket stod det medlemmar ur SS och lettisk civilklädd polis med armbindlar. Avrättningsplatsen var avspärrad av letterna. Vi hade en god överblick av diket, så vi hade möjlighet att se allting bra.
Avrättningsplatsen var belägen ungefär en kilometer från fyrtornet. Området var övervuxet med buskar och marken var sandig. Vi tittade på avrättningarna i ungefär en och en halv timme. Under den tiden utförde tre till fyra lastbilar, lastade med fem män på varje, transporterna från staden till avrättningsområdet. Offren tvingades ligga ned på lastbilens flak under transporten. Den körde fram till diket och sedan drevs offren ner i diket från lastbilen som boskap. Detta utfördes av den lettiska polisen. De var utrustade med påkar och beväpnade med karbiner. Jag såg offer som blev slagna med påkarna.
Varje gång tvingades de fem att på linje springa ner i diket. Sedan tvingades de att ställa upp sig på rad med ryggarna vända mot de fem skyttarna. De fem skyttarna stod med sina gevär vid kanten av diket. Jag kommer tydligt ihåg att en SS-officer stod vid sidan om diket. Förutom honom fanns där också en del män ur SS eller SD. Skjutningen skedde under ledning av SS. Jag vet inte idag med säkerhet huruvida exekutionsplutonen bestod av letter eller män ur SD; jag tror emellertid att det var SD-män. En av dem gav en order och en salva avfyrades.
Offren stod vända mot oss. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg att offren föll ihop efter salvan. De sköts i huvudet. Blod sprutade ut. Jag kan fortfarande mycket väl komma ihåg hur SS-officeren gjorde slut på dem med sin pistol….
Jag kan tydligt minnas en äldre man som var klädd i en vit rock, vilket tydde på att han var en judisk minister. Jag måste nämna att förutom mig, så var det också medlemmar ur Wehrmacht (armén och marinen), som tittade på avrättningen. En av de andra soldaterna, som tittade på, berättade för mig att den här mannen var till religionen judisk. När han var på väg mot diket, föll han ihop. De andra judarna var tvungna att ta med honom till diket, där han sköts.”
5 000 av 5700 av Liepajas judar sköts, de flesta vid stranden vid Skede utanför Liepaja. (2 730 människor den 15-17 december 1941).
Filmen är tagen i månadsskiftet juli/augusti 1941.Klicka här för att komma till filmen!
Stranden vis Skede 2003. Ett sannolikt felplacerat sovjetiskt monument. Enligt sovjetiskt tradition nämner man inte vilka som sköts. De judiska offren förtigs medvetet under hela Sovjet-perioden. Foto: Mikael Enoksson
15-17 december 1941, Stranden vid Skede, Liepaja
I grupper om tjugo, drevs judarna till en plats, ca 40-50 meter från avrättningsdiket, där de beordrades att sätta sig ned på den frusna marken.
”I grupper om tio befalldes sedan offren att resa sig upp och börja klä av sig, tills de bara hade underkläderna kvar. Barnen fick behålla en del av kläderna på.”
Sorella Epstein, 10 år. Enda barnet till Rosa och Jakob Epstein.
Rosa Epstein, 43 år. Rosas make, Jakob, sköts i juli tidigare samma år.
Mia Epstein, 18 år. Dotter till Emma och Chaim Epstein.
Emma Epstein, 47 år. Emmas make, Chaim, arresterades av NKVD i januari 1941 och deporteras till Sovjetunionen där han dör 1942.
Max Epstein, son till Chaim och Emma Epstein.
”Carl-Emil Strott och Erich Handke turades om att ta fotografier med en Minox. Ibland tvingades grupper av judar, med våld, att posera framför kameran.”
”Kläderna efter offren samlades ihop i stora högar. De lastades på tyska militärlastbilar och kördes iväg. Förövarna tog också för sig av kläder och andra värdeföremål.”
”På morgonen den 15 var det minusgrader, men vid middagstid hade tempera-turen stigit till +5° C. De två påföljande dagarna steg den inte mycket över 0° C.”
”Det var två skyttar för varje offer. Den ena skytten skulle skjuta mot huvudet och den andra mot offrets hjärta. Efter tio skjutningar avlöstes skyttarna och nya tog vid.”
”Lik som inte föll ner i diket, rullades ner av en ’insparkare’. Efter varje salva gick en tysk SD-man ner i diket för att inspektera kropparna och för att göra slut på dem, som fortfarande levde.”
Teilkommandoführer vid EK2, Wolfgang Kügler, rapporterade till sin chef Polizeistandortführer Dr. Fritz Dietrich, att man under dessa tre dagar avrättat 2 731 judar och 23 kommunister.
