Jag har intervjuat min farmor, Ingrid. Ingrid är idag 77 år gammal och bor i ett radhus i Bålsta, utanför Stockholm. Under sina tidiga levnadsår bodde hon i Rämen, en by belägen djupt i de värmländska skogarna. Hennes far arbetade som jägmästare och hennes mor var hemmafru som många andra kvinnor på den tiden. På grund av faders yrke hade familjen det bra ekonomiskt och var en fin familj i byn. Det var fyra syskon i familjen. Under 40-talet delades det ut ransoneringskuponger i Sverige beroende på antalet i familjemedlemmar. Ransoneringen gick ut på att alla skulle kunna få köpa nödvändiga varor trots att det fanns lite av vissa. De varor som ransonerades var bland annat mjöl, kaffe, socker och sprit. Många lyckades sälja utanför ransoneringen, på den så kallade svarta börsen.
Under kriget var det få som var medvetna om tyskarnas brott mot judarna och det var inte särskilt många flyktingar som kom söder ifrån. Däremot ankom det väldigt många flyktingar från Finland, framförallt barn. Detta berodde på det finska vinterkriget. Nyheter kom från tidningar, radio och lite från TV men en femårig flicka märker inte så mycket ändå. Något som Ingrid kom ihåg starkt var när hela byn i stort sett dog. Nästan alla vuxna män var inkallade som soldater ifall kriget skulle komma och eftersom det var bara de som jobbade och bara de som hade körkort var byn väldigt öde. Under kriget var många i Ingrids närhet oroliga att kriget, som fanns i alla länder runt Sverige, skulle komma hit, troligen eftersom hon bodde så nära den norska gränsen. Tanken att tyskarna skulle “ta över vårt land” var ofta förekommen. Enligt Ingrid var demokratin bevarad under kriget trots att det var oroligheter vid ett par tillfällen, hon tycker sig ha minnen om skottlossningar vid demonstrationer Hon berättar att yttrandefriheten fanns även fast demonstrationer inte var lika accepterade. Trots det berättade man inte vilket politiskt parti man sympatiserade med.
I min farmors hem under kriget åt man ofta får- och kaninkött. Hon kommer fortfarande ihåg smaken och kan än idag inte äta det. Efter kriget när fadern återkommit hem åt man konstant viltkött. Det var aldrig så att de behövde köpa kött utan man åt det man jagat; älg, rådjur, hare och vildsvin. Under kriget och några år efter var det ont om bensin i Sverige. Ingrid kommer fortfarande ihåg gengasbilen som hennes far fixade till med en skyffel innan varje åktur.
Nu i efterhand vet Ingrid såklart mycket om det kalla kriget och Kuba krisen. Hon har tyvärr inte några konkreta minnen av att hon märkte kriget. Detta tror jag kan bero på att hon varken hade intresse eller att hon kom i kontakt med nyheter på samma sätt på 50 och 60-talet som man gör idag. Man hade annat att göra. Som att gå till ett café och lägga 25-öringar i en jukebox för att dansa till Elvis.
Egna reflektioner
Jag tror absolut att Ingrid är en bra källa till hur det var på landsbyggden under andra världskriget eftersom hon var nära, allt skedde runt omkring henne. Däremot analyserar en femårig flicka på ett annat sätt än en vuxen och det finns tyvärr stor risk att hon glömt mycket från den tiden, det var ju trots allt över 70 år sedan.
Lina 9A, vt16
