Välkomna till ”Skuggor från det förflutna”!

Denna portal är främst till för mina elever men också för andra intresserade. Källmaterial publiceras löpande under inlägg och placeras sedan på lämpliga platser på hemsidan. Se Dokumenten och Ögonvittnen i listen ovan.

Elevernas rekonstruerade korta livsberättelser och i de flesta fall en plats som hör till berättelsen finns under Kvinnorna och platserna i listen ovan. Genom att återberätta levnadsöden blir eleven själv en del av historien. Genom berättelserna stärks elevernas förmåga till empati och genom att sätta sin historia i ett historiskt sammanhang övas källkritik och historisk förståelse utvecklas. Båda är begreppen är viktiga i en demokrati. Mänskliga rättigheter står förstås underförstått i centrum för elevernas arbete. Vad är en människa?

Elevernas egna intervjuer med personer äldre än 65 finns under Svenska minnen ovan i listen. Nya intervjuer kommer att läggas in längre ned bland inläggen nedan. Här finns elevintervjuerna för 2015 och 2016. Scrolla ner och klicka till äldre inlägg.  Fler intervjutexter om 1940-60-tal kommer framöver!

Bilder från våra studieresor till Polen är egentligen ett helt annat projekt men hör förstås i hop med kvinnornas berättelser. Bilder från resor hittas under Elevbilder i listen ovan.

Lärare och andra intresserade kan hitta övningar och annan didaktik under just Didaktik i listen ovan. Många har lokalhistorisk karaktär. Nazismen, kriget och även Förintelsen och dess följder för olika människor  finns runt omkring oss.

Elevarbetet med att fortsätta berätta korta livsberättelser kommer att återupptas 2020. Vi kommer även att närma oss förövarna, vilket lyser med sin frånvaro på sidan så här långt.  Avsnitten om källor och källkritik kommer att utvecklas.

Kontakta mycket gärna Lillåns skola om du har vittnesmål eller annat material om Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro 1945.

Skuggor från Holland och Belgien – bilder från en resa v. 8 2019

HAAG

Radiodokumentär i tre delar

Förintelsen del 1/3 – I Auschwitz och Bergen-Belsen

Förintelsen del 2/3 – Från lägren till Sverige

Förintelsen del 3/3 – Att bryta tystnaden

Kvinnliga överlevande från Holland 1945

Kvinnliga överlevnaden från ”Phillips-gruppen” på rundtur i Göteborg. Sannolikt kan några  av de elva holländska överlevnaden som under en tid vårdades på beredskapssjukhuset i Örebro finnas med på bilden. Några hamnade sedan på flyktingförläggningen i Robertshöjd eller reste hem över Göteborg.

Källa: ushmm.com,Helena Mossel Bromet

Skuggor i Merano och Pavia

Trieste:

Från Wikipedia: Stolpersteine är ett projekt initierat av den tyske konstnären Gunter Demnig för att hedra de judar, romer, politiska motståndare till nazismen, homosexuella, Jehovas vittnen och eutanasioffer som fördrevs eller förintades av nazisterna 1933-1945. En Stolperstein (”snubbelsten”) är ett minnesmärke i form av en gatsten. Stenarna är gjorda av betong med en ovansida av mässing, de har en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad. Demnig kallar Stolpersteine ”ett konstprojekt för Europa”; över 45 000 stenar med namn på offer för nazismens förföljelse och utrotningspolitik är utplacerade i 17 europeiska stater. SO-läraren verkar snubbla över dessa fantastiska stenar överallt i Europa.

Fortsätt läsa

Studieresor 9A och 9B Lillåns skola maj 2018

Klicka på länken för att komma till några bilder!

Vad är egentligen fascism?

Byggnad där delar av det facistiska partiet fanns i den lilla staden Saló vid Gardasjön. Salòrepubliken var en fascistisk marionettregim i det av Nazityskland ockuperade Norditalien. Regimen upprättades 23 september 1943 sedan Benito Mussolini fritagits ur fängelse av Otto Skorzeny efter att den postfascistiska italienska regeringen kapitulerat till de allierade.

Med vad är egentligen fascism?

  1. En politisk ideologi – hur samhället ska organiseras!
  2. Ultranationalistisk pånyttfödelse – kulturnationalism leder ofta fram till ”rastänkande” men ”ras” är ett ord som undvikas idag – istället kultur. Vår ”kultur” är hotad betyder egentligen att ”det svenska folket” som ”ras” är hotat. (Märk att vetenskapligt inte finns några mänskliga raser. Vi är helt enkelt för lika varandra och skillnaderna inom till exempel ”den vita” gruppen är för stora. Hundar kan indelas i raser, inte människor.) Nationens själ ska födas på nytt – den ”naturliga” nationella identiteten och kulturen är hotad eller redan förstörd och ska återskapas. Folkdräkt =  bra! (Men folkdräkter har egentligen aldrig funnits utan är en nationalistisk konstruktion…)
  3. En alternativ postliberal modernitet = ett nytt modernt samhälle! Med rötterna i det förflutna vill man skapa något radikalt nytt. Antiliberalism och antisocialism. Positiv till ny teknik. Mot internationella samarbeten och globalisering. Solidaritet ska vara nationell!
  4. En ny samhällsstruktur ska skapas med en stark folkgemenskap = gemensam nationell identitet. (Utjämna sociala skillnader, generös välfärdspolitik för det egna folket, antielitistiskt (=mot dagens eliter som tex politiker, journalister, lärare och institutioner (domstolar, media). Ledaren viktig – man vet vem som är ledaren!  Allt är politik! Människor ska göra rätt men de ska också tänka och känna rätt. Ingen privat sfär finns. Korporativism – där arbetare och företagare ska samarbeta istället för att bråka om löner, vinster eller villkor. Staten styr.
  5. En ny människa som lever för nationen =kollektivet ska skaps. Individen mindre viktig.

Källa: Vad är egentligen fascism? En tecknad serie av Kalle Johansson med Lena Berggren (2018).

Fortsätt läsa

Skuggorna i Gliwice – Gleiwitz

Fortsätt läsa

Olika skuggor i Trieste

Risiera San Sabba

I juli 1943 landsteg de allierade i södra Italien och den 8 september samma år kapitulerade de italienska fascisterna under Benito Mussolini. Norra Italien förblev dock under tysk överhöghet. SS-Gruppenführer Odilo Globocnik, som tidigare hade lett Nazitysklands förintelseprogram i PolenOperation Reinhard, utnämndes till Högre SS- och polischef i området Adriatisches Küstenland och anlände till Trieste i mitten av september. Tillsammans med Globocnik kommenderades 92 personer till Trieste; alla hade de erfarenhet från Nazitysklands ”eutanasiprogram” Aktion T4 samt Operation Reinhard (mördandet av de polska judarna i dödslägren Belcez, Sobibor och Treblinka). Under kodnamnet ”Einsatz R” förföljdes, torterades och mördades judarpartisaner och politiska motståndare. Kanske 20 000 – 25 000 människor passerade igenom detta transitläger/koncentrationsläger. Något tusental judar och, italienska antifascister och civila beräknas ha dödats på platsen.  

Hösten 1943 fanns det cirka 43 000 judar (varav 35 000 italienska medborgare) i det tyskbesatta Norditalien och av dessa beräknas kanske  7 500 ha deporterats till de tyska lägren (varav 30% icke italienska judar). 322 judar mördades på plats i Norditalien.

Källa: http://www.deathcamps.org/sabba/index.html   och Die Verfolgung und Ermordung der europäischen Juden durch das nationalsozialistische Deutschland 1933-45 Band 14 (2017).

Bilder: Mikael Enoksson 2018

Fortsätt läsa

Ett ljus i mörket

I maj 1942 bestämde den tyska militärförvaltningen i Belgien att alla judar måste bära judestjärnan. Tyskarna ville att uppgiften att skaffa fram och dela ut det stigmatiserande kännetecknet skulle falla på de belgiska kommunalförvaltningarna. En vecka senare avvisade Bryssels borgmästare, den katolsk-konservative politikern Jules Coelst, kategoriskt och i tydliga ordalag denna uppmaning. I namn av Brysselregionens alla 19 borgmästare och stöd på på deras enhälliga beslut svarande han tyskarna; ”Det ankommer inte på oss att med er diskutera lämpligheten av de åtgärder ni har beslutat mot judarna. Däremot är det vår plikt att meddela er att ni inte kan kräva att vi medverkar till dem. Många judar är belgare, dessutom kan vi inte förmå oss att genomföra en bestämmelse som så uppenbart strider mot människans värdighet, oavsett vem det handlar om.” Heder åt belgarna!

Av de cirka 56 000 registrerade judar i Belgien lyckades tyskarna deportera uppemot hälften. Endast (men många nog) 20% av judarna greps av belgiska polis och andra myndigheter.

Sammanställning över de nazistiska deportationerna från Belgien till Auschwitz ser du genom att klicka på länken!

Jules Coest i mitten.

 

Källa: Europa mot judarna Götz Aly (2018) och bildkälla: http://www.cegesoma.be

Skuggor i Würzburg

Ett mycket tänkvärt minnes- och konstprojekt är Gunter Demnigs så kallade ”Stolpersteiner” – ”snubbelstenar”. SO-läraren har snubblat över några av stenarna i Frankfurt och Wurzburg. Klicka här för att komma till projektets hemsida!

Fortsätt läsa

Skuggor i Frankfurt del 1

Umschlagplatz – omlastningsplatsen i Frankfurt an Main

Europeiska Central Banken ECB ligger delvis på detta historiska område.
Fortsätt läsa

Skuggorna runt omkring oss – Frankfurt del 2

Altes Rathaus i Frankfurt där  Auschwitzprocessen ägde rum 1961. Rättegången mot SS-män som tjänstgjort i Auschwitz.

Fortsätt läsa

Att minnas för framtiden 27 januari – Förintelsens minnesdag för människovärde och demokrati

Lördagen den 27 januari 1945 befriar sovjetiska soldater olika läger kring den lilla polska staden Oswiecim, på tyska känd som Auschwitz. Uppskattningsvis 8 000 sjuka, utmärglade, och i en del fall döende människor befriades. Ungefär 5 800 överlevande hittades i ett jättelikt läger kallat Birkenau.   60 000 lägerfångar hade, klädda i trasor mitt i vintern, veckorna innan tvingats ut på ”dödsmarscher” inåt det Tredje riket. Omkring en miljon människor hade dessförinnan ihjälgasats och kremerats på platsen. Gaskamrarna var nu sprängda och nazisterna hade försökt dölja vad som pågått.

Idag är den 27 januari en årlig minnesdag som uppmärksammas i Sverige och internationellt för att hedra Förintelsens offer. Den 1 november 2005 antog FN:s generalförsamling resolution 60/7 som uppmanar alla medlemsländer att hedra Förintelsens offer och ålägger dem att sprida kunskap om Förintelsen, rasism och antisemitism. Det är också en dag då man kan fundera över sin egen roll som medborgare i ett humant samhälle och över hur vi själva skulle reagera i en krigs- eller krissituation. Kanske kan vi alla utföra handlingar som vi inte i förväg tror vi är kapabla till? Detta på grund av grupptryck, likgiltighet eller för att vi så gärna vill hitta enkla svar, se tillvaron i svart och vitt, hitta någon att skylla på när vi känner hos hotade eller när något känns jobbigt.

Följderna av nazistisk rasbiologisk* politik före och under andra världskriget påminner oss om vad som kan hända när demokratin sätts ur spel. Offren för det systematiska folkmordet – det vi idag kallar Förintelsen – var mellan 5 och 6 miljoner judar. Bland andra offer för nazismens ideologi fanns också hundratusentals romer, politiska motståndare, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas vittnen, sovjetiska krigsfångar, polska civila och många andra.

Men det fanns också människor som tog stora risker för att hjälpa och rädda medmänniskor. Raoul Wallenberg är mest känd i Sverige, men det fanns andra svenskar såsom Birger Forell, Per Anger och tusentals andra runt om i Europa som aktivt undsatte människor, men de var ändå försvinnande få till antalet. De flesta var tysta och såg bort när grannar försvann, medan andra blev påhejande medlöpare.

Har vi då inget lärt av historien? Mellan april och juli 1994 hackades kanske 600 000 Tutsier ihjäl med matchete i Rwanda av Hutu-milis. Avsikten var uppenbarligen att utrota och fördriva hela folkgruppen. I Jugoslavien dödas på 1990-talet tusentals civila under etniska rensningsaktioner. Listan kan göras lång och bilden är närmast nattsvart men vissa ljuspunkter finns. De ledande nazisterna dömdes för brott mot mänskligheten och för Rwanda och Jugoslavien har internationella krigsdomstolar upprättas. 1948 antog FN ”Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna”. Denna förklaring slår fast grundläggande mänskliga värden och rätten att söka skydd från förföljelse. Sverige och många andra länder har lovat att följa denna förklaring. Den möjligheten hade inte de som försökte fly undan Förintelsen.

De flesta religioner och samhällen har levnadsregler om att inte döda, inte stjäla och så vidare. Till dessa regler eller bud skulle vi kanske lägga ytterligare tre:

– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig någonsin bli förövare,

– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig låta er bli offer,

– Du, dina barn och dina barns barn ska aldrig, aldrig vara passiva åskådare till massmord, folkmord eller en tragedi som Förintelsen.[1]

Fortsätt läsa

Att göra sin plikt och att göra motstånd

…”Wir Haben keine Judenfrage!” (Vi har inget judeproblem) hade Finlands statsminister Johan Wilhelm Rangell förklarat för SS Reichsführer Heinrich Himmler inför mötet med Mannerheim i augusti 1942. Marskalken slapp därmed en makaber diskussion där det givna svaret hade blivit ett absolut nej. Före mötet med Mannerheim hade Gestapochefen försett sig med en komplett namnförteckning över samtliga medlemmar i Finlands judiska församlingar, sammanställd av den nazianstuckne polismästaren Arno Anthoni…

…För finska arméns judar blev det ofta svårt att på nära håll smälta det tyska vapenbroderskapet fastän samarbetet alltid skedde under korrekta former. Vid ett flertal tillfällen ville tyskarna föreslå Järnkorset till judar och fattade aldrig varför utmärkelsen för visad tapperhet avslogs. Till dem som i förväg avsade sig det blodbesudlade Järnkorset hörde ett antal militärläkare med majors rang, vilka utan urskillning skötte tyska och finska sårade.

En av dem som tackade nej till Järnkorset var sanitetskaptenen Leo Skurnik som vid Kiestinki lyckades rädda ett fältlasarett med tyska och finska sårade ut ur ett kringränt avsnitt där man var utsatt för våldsam artillerield. Den musikaliskt lyhörde Skurnik hade uppfattat en regelmässig periodicitet i den ryska eldkoncentrationen och exakt på minuten räknat ut hur lång tid som behövdes för en skyndsam transport över den öppna terräng där man var helt blottställd. Uppehållet då ryssarna laddade om räckte för att sätta lasarettet i säkerhet men en sårad tysk blev liggande på det öppna fältet. Fastän den mördande artillerielden återupptogs hade Skurnik utan betänkande rusat ut och hämtat tysken utan att reflektera över att han vågat vad ingen av hans män vågat – eller som han inte velat beordra någon annan att göra. Hans gode vän och överordnade general Siilasvuo som i Lappland var underställd den tyska armékårens överkommando var ingen tyskvän. Utan att nämna att Skurnik var jude lät han ärendet med utmärkelsen gå så långt att han till tyskarna kunde förmedla Skurniks svar: ”Jag torkar mig i röven med ert Järnkors”. Skymfen skedde på Skurniks uttryckliga begäran och innebar självfallet vissa risker, men Siilasvuo trotsade envist sina överordnade genom att vägra utlämna sin bäste läkare till militär bestraffning. Generalen utmanade dessutom den tyska generalstaben genom att presentera den judiske kompanichefen kapten Salomon Klass som utmärkt sig som en av de främsta under Vinterkrigets ryktbara förintelseslag vid Suomussalmi. Tyskarna berömde kapten Klass för hans perfekta tyska, vilket han för de häpna nazisterna förklarade med att jiddisch ju tillhör den germanska språkfamiljen…

(Källa: Jan Sederholm, DN)

En av de sårade finska soldater som kom till Sverige för vård under kriget var den finske-judiske mannen Hirsch-L-R. I Örebro träffade han den judiska flyktingen Genia.

Tanja H berättar: ”Där är min mamma!… Det är hon, jag är helt säker!” (Tanja hittar sin mamma Genia H (1924-1971) på fotografiet nedan. Genia och hennes syster Hanna kom båda till beredskapssjukhuset i Örebro.)

Fortsätt läsa

Förintelsens minnesdag 2018 – Tack för er insats!

Fredagen den 26 januari tackade Kronprinsessan Victoria de inbjudna för dessa insatser i syfte att visa på betydelsen av att minnas och att lära av Förintelsen och  inledde ett kort seminarium med Yehuda Bauer och Daniel Poohl.


Fortsätt läsa

Nytt från Ravensbrück-arkivet i Lund

Zofia Malinowska – till beredskapssjukhuset i Örebro den 12 juni 1945

https://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvin-record:103086/ATTACHMENT-0009.pdf

Ännu inte översatt!

Stanislawa Parczewska – kvinnlig läkare, till Örebro beredskapssjukhus den 25 maj 1945.

https://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvin-record:103413/ATTACHMENT-0009.pdf

Ännu inte översatt!

Leokardia Bogowolska – 25 maj 1945 till Örebro beredskapssjukhus.

https://www.alvin-portal.org/alvin/attachment/document/alvin-record:103606/ATTACHMENT-0011.pdf

Ännu ej översatt!

Elna Gistedt – en röst från Warszawa

Elna Gistedts självbiografi – ”Från operett till tragedi” (1948)  är en intressant källa till händelserna i Warszawa under kriget. Vi ska vara medvetna om att hon sannolikt undanhåller mycket då den kommunistiska regimen snabbt avskaffat demokratin 1945 och Elna vill naturligtvis inte sätta sina polska vänner i fara. Hon kom aldrig mer att bo i Polen.

Klicka på länkarna nedan för att komma till pdf-filerna.

Del 1 – kapitel I-III

Del 2 – kapitel IV-V

Del 3 – kapitel VI-VIII

Del 4 – kapitel IX-X

Del 5 – kapitel X-XI

Del 6 – kapitel XII-XIV

Del 7 – kapitel XV-XVII

 

Sverige och transitlägret Pruszków

Att se de utsatta – Denna ganska okända berättelse om fasorna och övergreppen på civilbefolkning var inte helt okänd för samtiden. Svenska Röda korset försöker hjälpa. Vad är en människa?

Ungefärlig översättning:

”Tisdag den 5 september 1944. Jerozolima nr 209/952

För hjälp till Pruszków

Svar från Prins Bernadotte på Svenska Röda Korsets vägnar

Tel-Aviv 4 ( september?) (per telefon)

Delegat från PCK (Polska Röda Korset) till Palestina och president för PCK-filialen till Palestina mottog idag från Stockholm från Prins Bernadotte, Vicepresident för Svenska Röda Korset, svar på deras begäran om omedelbar hjälp till internerade och förföljda i dödslager  Pruszków i okuperade Polen.

Budskapet från Prince Bernadotte låter: ”Den 26 augusti 1944 erbjöd Röda Korset sin hjälp till Internationella Röda Korset i Genève för polacker internerade i Pruszków. Vi intervenerade också genom den svenska legationen i Berlin.

Vi gör ytterligare ansträngningar för att undersöka och hjälpa. ”

Fortsätt läsa

Vittnesmål 233; Maria Chodynska

Under hösten 2017 har Lunds Universitetsbibliotek gjort tillgängligt stora delar av Polska källinstitutets intervjusamling – kallad ”Röster från Ravensbruck”. Denna värdefulla resurs hittar du genom att klicka här!

Från hemsidan: ”Den polske lektorn vid Lunds universitet, Zygmunt Łakociński (d. 1987) tog tillsammans med historikern Sture Bolin initiativet till att bilda en arbetsgrupp som skulle dokumentera de f.d. lägerfångarnas upplevelser. Svenska staten finansierade verksamheten som fick namnet Utrikespolitiska institutets polska arbetsgrupp i Lund och pågick oktober 1945–november 1946. De f.d. fångarna berättade i intervjuer om sina upplevelser.”

Vittnesmål från de kvinnor som hamnade på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus har tidigare bara funnits på polska. Maria Chodynska kom till Sverige den 1 maj med de Vita bussarna tillsammans med sina två döttrar. Den 25 maj anländer de till Örebro och beredskapssjukhuset på Engelbrektsskolan. Den 8 april 1946 återvände de till Polen.

Allt material ska så småningom göras tillgängligt på engelska och då kommer mina elever få i uppdrag att utifrån dessa och andra dokument få sammanställa nya livsberättelser. Här är ett smakprov på engelska:

 

Polska källinstitutet, Lund                                                                                                                           Frostavallen, 18 mars 1946

Vittnesmål 233 Maria Chodynska (född 18920723)

Utdrag:

“I don’t know why exactly I was placed in the concentration camp. I was arrested along with my entire family – my husband and two daughters – in Bolechowo. The police came to my home on 29 August 1944 and began asking questions about my sons. I told them that one son I hadn’t heard from since he went to the war in 1939, whereas another was living in Poznań [note written above text] and the third was working as a policeman in the Cracow area [/note]. At this, the policemen retorted that he had ‘done too well for himself and become a bandit.’ At that point, I worked out that my son had probably had to flee and join the partisans. After our arrest, we were handed over to the Gestapo. I was imprisoned in Cracow and then Poznań. Nowhere were charges formally brought against me, nor was I even taken for questioning.

Fortsätt läsa

Vittnesmål 230; Aniela Lasota

Ytterligare ett vittnesmål. Källa: https://www.ub.lu.se/witnessing-genocide 

Aniela Lasota ankom till Sverige sannolikt med en UNRRA transport från Bergen-Belsen den 4 augusti 1945.  För närvarande har vi få uppgifter om henne förutom det nya vittnesmålet nedan. Sannolikt avreste hon med båt till Polen tidig höst 1946.

 

Polska källinstitutet, Lund                                                                                                                            Frostavallen, 16 mars 1946

Vittnesmål 230; Aniela Lasota (född 18960119)

Utdrag:

”I was interned at a concentration camp after the evacuation of Warsaw. During the insurrectionary fighting, I was holed up in a shelter. A bomb fell there, killing eight people. I myself was left stunned by the blast; it felt as if I had an enormous head. I tried to lift myself up, but couldn’t and collapsed. I felt paralysed. When I regained consciousness, and began to glance around looking for my son, I saw him lying on the ground, already stiff. Apart from my son, there were other fatalities. Eight people died altogether; among them was a young lady who had been taking care of us, the priest’s servant woman, and several other people. Within a few hours, the priest died as well; I cared for him right up until the end. Two people lost the use of their legs because of that bomb. Immediately after I was arrested, I spent a night and a day in plac Piłsudskiego [lit. ‘Piłsudski Square’]. Then we were taken to St Wojciech’s Church. Along the way, one of the soldiers pulled the wedding ring off my finger. I remember that once the soldiers had led us out of the cellar, they went in by themselves and plundered our belongings for gold, valuables, or anything else that might be worth something. From St Wojciech’s Church, we were led over to Warszawa Wschodnia railway station and from there to Pruszków. After spending two days in Pruszków, I was transported to Stutthof.

Fortsätt läsa

Elna Gistedt – en röst från Pruszków

Elna Gistedt (1895-1982) scendebuterade som 17-åring på Södra Teatern 1912, varefter huvudsakligen var verksam utomlands (Helsingfors, Riga, Tallinn, Sankt Petersburg och Warszawa). 1922 kom hon till Warszawa för att spela titelrollen i Lilla Helgonet och hon blev kvar där i 22 år efter att ha gift sig med köpmannen Witold Kiltynowicz. Under andra världskriget bedrev hon hjälparbete i Warszawa och fick hederstiteln Polens ängel. Efter kriget återvände Gistedt till Sverige och turnerande under flera år med bland annat Nils Poppe.

Elna levde i alltså Warszawa med sin man under kriget fram till att upproret började i augusti 1944. Mannens företag och affärer hade förstörts av bombningar 1939 och familjen försörjde sig  genom att öppna en restaurang – ”Hos fru Elna” – där deras ej förstörda möbler placerades. Restaurangen verkar ha gått strålande och blev en mötesplats för vad som fanns kvar av den polska överklassen och motståndsmän och tyska ockupanter… Det är inte osannolikt att ”fru Elna” var mer inblandad i motståndsrörelsen än vad hon berättade efter kriget. Hon umgicks obehindrat med polacker, tyskar och de så kallade Warsawa-svenskarna. Efter kriget förföljdes de polska motståndsmännen av den kommunistiska regimen och att berätta kunde riskera att drabba dessa illa.  Stefan Thorsell  har i sin bok Warszawasvenskarna – De som lät världen veta ( 2014) målat ett spännande porträtt över Elna Gistedt.

I den polska utgåvan (1982 s. 15-16) av hennes självbiografi skriver Tadeusz Siverts om hur hon 1943 med stöd från polska motståndsrörelsen och svenska ambassaden fick loss 34 barn från Zamość-regionen och kunde med lastbil transportera dessa till säkra platser i Warszawa. Vad som hände med barnen under upproret vet vi ej.

1942-43 deporterades cirka 116 000 polska män, kvinnor och barn från området kring staden Zamość i södra Polen. Ungefär 30 000 polska barn togs från sin föräldrar och skulle ”förtyskas”.  Cirka 1 300 polacker skickades helt enkelt till direkt Auschwitz. En av dessa överlevande efter den etniska rensningen var Irena Katazyna Samsonowicz som anlände till Örebro beredskapssjukhus den 21 augusti 1945. Hon deporterades i maj 1942 via Zamosc till Ravensbrück och  skickades sedan vidare över Majdanek till Auschwitz för att sedan skickas tillbaka till Ravensbrück där hon befriades av Svenska Röda korset. Se elevtext här! 

Mer om den etniska rensningen som tyskarna bedriv kring Zamość i kommande inlägg.

Fortsätt läsa

Dulag 121 – Durchganglager 121 Pruszków

Warszawaupproret

Sommaren 1944 närmade sig Röda Armén Polens huvudstad Warszawa. Nazityskland håller på att besegras men den polska motståndsrörelsen är rädd för att Stalin kommer att ockupera och förslava Polen och att en diktatur förbyts mot en annan. De västallierade befinner sig långt borta.

I augusti 1944 reser sig därför Hemmarmén (Armia Krajowa = AK = den största polska motståndsrörelsen) i ett sista desperat försök att själva befria sin huvudstad innan ryssarna hinner fram. Tanken är att exilregeringen i London ska ha något att förhandla om med Stalin och de västallierade. Ledarna hoppas på flygunderstöd från de västallierade och hjälp av den Röda armén.

Den 1 augusti 1944 klockan 17:00 inleds Warszawaupproret genom att cirka 40 000 förbereda men dåligt utrustade (bara var fjärde man sägs ha haft ett vapen) motståndskämpar går till anfall mot tyskarna i Warszawa. Inledningsvis är tyskarna överrumplade och överraskade men för efterhand in olika armé- och polisenheter och krossar upproret efter 63 dagars hårda strider. Den 2 oktober 1944 kapitulerar Hemmaarmén i Warszawa under sin general Tadeusz Bór-Komorowski.

De västallierade genomför 200 riskfulla (över 11h flygtid) och närmast dödsföraktande flygningar (i huvudsak polska besättningar) från Italien. Den mesta av krigsmaterialen som fälls med fallskärm hamnar emellertid i tyska händer. Små mängder krigsmaterial fälls också av ryska flygplan. Röda armén som kommit fram till andra sidan floden ingriper inte i striderna utan koncentrerar sig på att slå tillbaka tyska motanfall. Stalin är ändå nöjd med att nazisterna dödat stora delar av Hemmaarmén och hans soldater kan i januari 1945 lätt erövra hela huvudstaden.

Stora delar av miljonstaden Warszawa jämnades med marken och måste anses som en av de mest förstörda städerna under Andra världskriget. Uppskattningsvis 15 000 döda stridande på respektive sida. Cirka 15 000 överlevande polska motståndskämpar kapitulerar men behandlas som huvudsakligen som krigsfångar.

Under striderna beräknas kanske så många som 150 000 (!) polska civila ha dödats, de flesta mördade främst i Wola och Ochota-distrikten (50–65 000 döda) av SS-enheter. Hela Warszawas kvarvarande befolkning, på kanske 700 000 människor tvångsdeporteras sedan från staden och staden jämnas på Hitlers order med marken (av centrala Warszawa förstörs 90%!). Få städer drabbades av kriget hårdare än Warszawa.

Fortsätt läsa

Skuggor från GULAG

Överlevande Julian Better besökte den 7 december Lillåns skola och skolår 9. Han berättade vad som hände med han själv och hans föräldrar i händerna på NKVD och hur han överlevde GULAG. Stort tack.

Fortsätt läsa

Campo di fiori

I Rom på Campo di Fiori.
Korgar med oliver, citroner,
gatan är nedstänkt av vin
och med blommornas spillror.
Månglarna häller på borden
havets rosafärgade frukter.
Mörka vindruvors klasar
faller på persikors dun.

Här på det samma torget
brändes Giordano Bruno,
bödeln antände bålet
i kretsen av gapande hopar.
Och knappt hade lågorna slocknat
så fylldes tavernorna åter,
och månglarna bar på sitt huvud
korgar med oliver, citroner.

Jag mindes Campo di Fiori
en vacker afton på våren
vid musikens livliga toner
i Warszawa vid karusellen.
Schlagermusiken dränkte
salvorna bakom ghettots murar
och de åkande paren lyftes
högt upp mot den klara himlen.

Fortsätt läsa

”Herta från Grüneberg” – Herta Lutz (Schuster)

Underlägret Grüneberg

Byn Grüneberg är belägen cirka 5 mil norr om Berlin och i denna fanns ett av de 39 underlägren till koncentrationslägret Ravensbrück. Fabriken tillverkade ammunition (främst 2 cm). Sommaren 1944 hade fabriken 4 338 arbetare, de flesta tyskar men också tvångs- eller slavarbetare (124 från Italien, 205 från Frankrike, 894 från östra Europa samt 1 030 kvinnor från koncentrationslägret Ravensbrück).

Underlägret Grüneberg startades i mars 1943 och antalet fångar var som störst i februari 1945 då det fanns 1 703 fångar i lägret. Barackerna fanns 150 meter från järnvägsstationen och på andra sidan järnvägen låg fabriken. Underlägret hade två ingångar och elektrificerat stängsel. Fångarna bodde i 8 stora baracker och som varje rymde 214 fångar i våningssängar utan madrasser. Tunna filtar fanns. Det fanns en sjukstuga, kök, förråd och en matsal. Som bestraffning användes en ”bunker” – ett djup hål i marken.

Fångarna arbetade i två skift om 12 timmar, vanligen från sju till sju. Kvinnliga lägervakter skötte bevakningen och marschen till fabriken som tog 15 minuter. Den ansvariga lägervakten (SS-Aufseherin) var Betty Herzinger.

Förhållandena var hårda och ohygieniska. I juli 1944 fick flera hundra fångar matförgiftning. Sjukstugan var bemannad av en rysk och tjeckisk läkare men utan mediciner. Många fångar dog i lägret eller efter transport tillbaka till Ravensbrück som icke arbetsförmögna.

Den 22 april evakuerades lägret. Polska fångar skickades med lastbil till Ravensbrück där de befriades av svenska Röda korset och de flesta transporterades till Sverige.

Övriga fångar deporterades med tåg eller till fots till Ravensbrück (ca 40 kilometer) där de sedan deltog i en dödsmarsch från detta läger mot Mecklenburg där de överlevande befriades av Röda Armén den 2 maj 1945.

Fortsätt läsa

Polens ambassadör Wiesław Tarka besöker Lillåns skola

Med anledning av klass 9A:s arbete med hemsidan har Polens ambassadör Wiesław Tarka besökt Lillåns skola. Två mindre work-shops med polsk historia genomfördes. Vi tackar för denna uppmuntran! Klass 9A kommer i april 2017 att besöka Krakow, Oswiecim och Rabka.

dsc_0719

ambassador

Nerikes Allehanda 15 november 2016

Koncentrationslägret Vught

Elevtext om Louise J-K:

Louise K. föddes den 19 juli 1917 i Amsterdam i Holland. Hennes föräldrar hette Jacob och Laarjde K, båda av judisk härkomst. Hennes religion var judisk. Louise K. var gift med Wolf J, född i Gravenhage 1912.

När tyskarna invaderade Holland 1940 arbetade Louise som pälssömmerska på en fabrik i Amsterdam. I juli 1943 fördes hon till Vught, ett arbetsläger i Holland. I juni 1944 transporterades hon till Auschwitz. Därefter hölls hon fången i olika läger och hamnade slutligen i Eidelstädt utanför Hamburg. Föräldrarna samt en bror hade förts till Auschwitz 1942 och hennes man Wolf J deporterades från Vught till Auschwitz 1944. De hade sedan dess inte hörts av. Enligt Yad Vahems databas över förintelsens offer dog Wolf J i Auschwitz år 1944. Enligt ett brev från Röda korset dog Wolf J i Laurahütte, ett underläger till Auschwitz. En syster lyckades gömma sig i Haag under kriget.

Louise K. anger att hon den 1 maj 1945 blir befriad av det svenska Röda korset och genom dess försorg transporterad till Sverige. Hon kommer till Malmö den 4 maj 1945. Efter en dryg månad i orten Skatås kommer hon den 11 juni till beredskapssjukhuset i Örebro. Den 31 augusti friskförklaras hon av lägerläkaren. Den 3 september placeras hon i en flyktingförläggning för holländska medborgare i Robertshöjd i Göteborg. Enligt en ansökan till länsarbetsnämnden vill hon arbeta med de holländska barn som i september ska komma till Sverige. Men i oktober arbetar hon som pälssömmerska hos Handel AB Trana där hon tjänar 60 kr per vecka.

I maj 1946 återvänder hon till Amsterdam en kort tid men återvänder till Sverige den 24 augusti för att gifta sig med Oscar Ragnar Bergman från Kungälv. Hon blev då svensk medborgare.

Hennes föräldrar, en av hennes systrar och broder hade först till Auschwitz 1942 och hennes man Wolf J hade 1944 förts från Vught till Auschwitz och enligt Yad Vashems databas över Förintelsens offer dog Wolf J 1944 och Jacob K dog i dödslägret Sobibor 1943 (?). Louises andra syster lyckades gömma sig i Haag under kriget.

Källor: Dossier Statens utlänningskommission, Riksarkivet och www.yadvashem.org

Av: Gabriella B 9E och Alexander M 9F, vt 2012

Bilder nedan är tagna på minnesplatsen Vught i november 2016.

dsc_0668

Fortsätt läsa

Christianstadt (underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger)

Många av kvinnorna som kom till Örebro hade varit i ett ganska okänt men jättelikt lägerkomplex utanför den tyska staden Christianstadt (idag Krystkowice i Polen). Se Klara Weisz vittnesmål nedan! Jämför! Vilken är den rimliga slutsatsen?

I ett skogsparti utanför staden låg en av det Tredje Rikets största ammunitionsfabriker, Dynamit AG Nobel. Fabriken byggdes ständigt ut och många tyska företag deltog i uppbyggandet. Kanske 20 000 fångar arbetade där någon gång. Arbetarna var tvångsarbetare från olika delar av Europa, krigsfångar, polacker och judar ledda av tyska förmän.

I september 1944 anlände två transporter från Auschwitz med ungefär 500 kvinnor i varje tågtransport. Ytterliggare två transporter anlände från gettot i Lodz som stängdes ner sommaren 1944. Sannolikt transporterade minst 1 200 judiska ”häftlinge” (fångar) till Christianstadt. Mycket lite är känt om lägret och om transporterna därifrån.

Förutom arbete i den vidsträckta fabriken (4-5 kilometer från själva lägret) organiserades ett så kallat ”Skogskommando”. Kvinnorna utförde tungt markarbete genom att fälla träd, anlägga vägar och järnväg genom tungt grävarbete och bära fram järnvägsräls och grus. Arbete utfördes med enkla handredskap och utan skyddsutrustning.

Det mest farliga arbete bestod av att fylla granater med sprängämne och förbereda granaterna i ammunitionsfabriken. Kvinnorna fick ofta brännskador och kontakten med kemiskt giftiga ämnen försvagade dem ytterligare förutom den ständiga bristen på mat. Alla arbetare förutom de judiska fick en liter mjölk att dricka per dag som ett motmedel mot det farliga och ansträngande arbetet. Gravida kvinnor skickades därifrån – oklart vart.

Evakueringen av lägret genomfördes den 2 och 3 februari 1945. Kvinnorna leddes iväg på en så kallad dödsmarsch. Under bevakning av uniformerade vakter och ledda av en SS-underofficer gick kvinnorna söderut mot Tjeckien. Man passerade bland annat kurorten Karlovy Vary (på tyska Karlsbad). Efter fyra! veckor nådde kvinnorna fram till en plats kallad Cheb (Eger) där de lastades på bokskapsvagnar och kördes till Bergen-Belsen. Detta läger är vid en här tiden i fullständigt kaos. När britterna anländer hittar man 13 000 obegravda lik, 60 000 överlevande fångar. Inledningsvis dör kanske 500 fångar varje dag framförallt av tyfus efter befrielsen.

Leva vidare – ett vittnesmål

Ruth Kluger föddes i Wien 1931 och skickades efter nazisternas övertagande av Österrike till uppsamlingsgettot Theresienstadt med sin mor på grund av sin judiska härkomst. Hon skickas sedan vidare till Auschwitz och trots att hon bara är 13 är gammal deporteras hon som slavarbetskraft till Christianstadt (ett underläger till Gross-Rosen koncentrationsläger). Hon berättar:

”Sent på eftermiddagen kom vi fram till Niederschleisen. Vi befann oss i en skog och den närmaste orten hette Christianstadt. Någon gång fick vi veta att det var en filial till Gross Rosen, ett idag ganska okänt namn trots att det med alla sina underläger var ett av de största koncentrationslägren. Skogen var idylliskt lugn, lägret med sina ännu obebodda gröna träbaracker verkade uthärdligt. Barackerna var inte som i Auschwitz ett enda stort stall med våningssängar, utan indelade i rum, och vart och ett sov mellan sex och sju kvinnor.

Fortsätt läsa

Läkaren Olle Ottander skriver om Örebro beredskapssjukhus

Redan 1945 publicerade läkaren Olle Ottander i Läkartidningen denna rätt fruktansvärda analys av  arbete på ett beredskapssjukhus. Mycket läsvärt för den som står ut.

Klicka här eller på bilden för att komma till pdf-version av hans artikel.

Namnlöst-1 kopia

Nedtecknat av läkare på Örebro beredskapssjukhus 1945 efter samtal med 15-årig judisk flicka från Tjeckoslovakien

”I maj 1944 kom hela familjen (åtta personer) till koncentrationsläger i Auschwitz. Fadern, modern en 10-årig och en 7-årig broder samt en syster blevo ihjälgasade, en syster dog i fläcktyfus och en är fortfarande i livet och kvar i Tyskland. I Auschwitz sex månader. Fick där hela tiden arbeta med att sortera kläderna efter dem som avlivats i krematoriet. Fick mycket lite mat, men blev ej torterad och någorlunda hyggligt behandlad. Var sedan i flera olika koncentrationsläger; Hundsfeldt 3 veckor, Krakow (Plaszow?) tre veckor, Moltozem (Mauthausen?) tre veckor samt i Bergen-Belsen till maj 1945. Hade det mycket svårt i dessa koncentrationsläger. I till exempel Krakow fick hon stå och gräva och kasta upp jorden två meter under markytan (stridsvagnsdiken?). Vid marschen från Hundsfeldt till Krakow fick hon i ett par träskor gå 18 mil i snö och 25° köld. Gick från 4 på morgonen till 23 på kvällen, förfrös händer och fötter, men klarade sig därför att hennes äldre syster bar henne på ryggen, när hon ej kunde gå längre.

I Bergen-Belsen var det dock som allra svårast. Fick obetydligt med mat. Sov i en trång och kall barack och hade uppställning sammanlagt sju timmar varje dag. I april 1945 buktyfus i ungefär tre veckor, var mycket omtöcknad, så hon kommer ej säkert ihåg sjukdomens förlopp. Har dock feber, diarré samt huvudvärk. I april efter tyfusinflammationen med smärtor i hela munhålan kunde då ej äta fast föda. I maj blev sedan hela tandköttet på höger underkäke sammanvuxet med kinden och underläppen. Efter kriget blev hon behandlad på ett engelskt militärsjukhus, där man bland annat drog ut två tänder och så småningom lossnade sammanvävningen vid mungipan. Vid befrielsen mycket medtagen. Hade stora hungerödem på benen och vägde endast 28 kilo. Har sedan tagit upp sig bra och ökat 19 kilo… Känner nu sig fullständigt frisk…”

Människans förmåga att överleva är sannerligen obeskrivlig…. känner sig nu fullständigt frisk? Knappast.

Klara Weisz väg till och från Örebro

Klara Weisz livsberättelse utifrån dokument i svenska arkiv:

Klara Weisc föddes den 22 januari 1926 i Nyiregyhaza. Hennes far var skräddaren Béla Weisz (f. 1894) och Giszella (f. Klein 1902). Familjen bestod även av Claras bröder Imre och Jehuda samt systern Maria. Klara genomgick den vanliga fyraåriga folkskolan och sedan ytterligare 4 år i borgarskola. Därefter fick hon anställning som damfrisörska.

Den 23 maj fördes familjen till Auschwitz, där tror hon sig veta att modern mördats. Vad som hänt med fadern och sina syskon visste hon inte vid samtal med polisen i Örebro 1945. Efter cirka 6 veckor fördes hon till koncentrationslägret Dachau där hon arbetade i en tvättinrättning. Den 16 december 1944 kom hon till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Här var hon fram till den 5 januari då hon skickades till arbetslägret Christianstadt (underläger till Gross-Rosen), där hon arbetade i en ammunitionsfabrik. Den 3 februari 1945 tvingas kvinnorna ut på en så kallad dödsmarsch till fots tillbaka mot Bergen-Belsen. Den 11 mars kom kvinnorna fram, enligt vad hon berättat i PM från Polisen i Örebro. Hon befriades av britterna 23 april, men är då allvarligt sjuk och förs medvetslös till sjukhus. När hon vaknar upp är det redan maj.

Hon transporteras med en Röda-kors-fartyg till Malmö dit hon ankommer den 7 juli 1945. Hon placeras på karantän på Södervärnsskolan i Malmö fram till den 22 juli då hon ankommer till beredskapssjukhuset i Örebro. Hon är sedan omväxlande boende på Fernanderska skolan (Sturegatan 5) och beredskapssjukhuset fram till den 28 december 1945. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 42 kg och under tiden på beredskapssjukhuset lyckades hon äta upp sig 20 kg. Ett friskintyg finns daterat den 4 september av överläkaren Olle Ottander.

I oktober 1945 har Klara anställning på skofabriken Gracilsko på Frykstensgatan 2-6 i Örebro med en lön på 46 kronor i veckan. Klara skrev många brev och efterlyste sina familjemedlemmar efter kriget men fick inga svar. Om de skrev tillbaka önskade Klara att få återförenas med dem. Hon önskar alltså inte att återvända till Ungern om det inte finns några anhöriga i livet. Om hon inte fick svar ville hon åka till New York där några av hennes släktingar bodde.

Anteckningar från videointervju med Klara Weisz

USC Shoah Foundation Video nr 51408, Yad Vashem 2014

Klaras egen berättelse:

Vi funderade att emigrera till USA före kriget men för sex personer var kostnaden för stor. Vi kom aldrig iväg. Det var svårt att förstå att allt skulle ändras. Vi levde i ett fredligt land med bra grannar men vi hörde vad de judiska flyktingarna från Tyskland och Polen berättade. Min far tog emot flyktingar i hemmet. Men vi visste ingenting om lägren eller Auschwitz. Allt började den 18 mars 1944 när tyskarna invaderade Ungern. Tyska arméförband körde igenom staden, det var tal och tidningar kunde man läsa att alla judar beordrades bära den gula Davidsstjärnan. Vi klippte och sydde fast dessa på kläderna. Det var hårda bestraffningar om detta inte följdes. Vi insåg att vi inte längre var medborgare och fast vi inte hade något att skämmas för så skämdes jag.

Fortsätt läsa

Liepaja – Vittnesmål av Reinhard Wiener 1969, tysk sjöman

”Jag hade en längre tid hört upprepade gevärssalvor i hamnområdet, så jag beslutade mig för att se efter vad som hände där. Efter att ha avslutat arbetet, någon gång mellan klockan fem och sex på eftermiddagen, åkte jag med båt, till andra sidan stranden, i riktning mot skotten. En medlem ur vår sektion följde med. Jag kommer inte längre ihåg hans namn. Det kan ha varit någon gång i augusti 1941. När vi kom fram till andra sidan stranden, gick vi till fästningsvallarna vid det gamla kastellet. Vi stannade där en stund och klättrade sedan uppför en fästningsvall, så att vi kunde se bättre….

Jag såg ett långt djupt dike, vilket påstods ha grävts ut av judarna dagen före. Vid diket stod det medlemmar ur SS och lettisk civilklädd polis med armbindlar. Avrättningsplatsen var avspärrad av letterna. Vi hade en god överblick av diket, så vi hade möjlighet att se allting bra.

Avrättningsplatsen var belägen ungefär en kilometer från fyrtornet. Området var övervuxet med buskar och marken var sandig. Vi tittade på avrättningarna i ungefär en och en halv timme. Under den tiden utförde tre till fyra lastbilar, lastade med fem män på varje, transporterna från staden till avrättningsområdet. Offren tvingades ligga ned på lastbilens flak under transporten. Den körde fram till diket och sedan drevs offren ner i diket från lastbilen som boskap. Detta utfördes av den lettiska polisen. De var utrustade med påkar och beväpnade med karbiner. Jag såg offer som blev slagna med påkarna.

Varje gång tvingades de fem att på linje springa ner i diket. Sedan tvingades de att ställa upp sig på rad med ryggarna vända mot de fem skyttarna. De fem skyttarna stod med sina gevär vid kanten av diket. Jag kommer tydligt ihåg att en SS-officer stod vid sidan om diket. Förutom honom fanns där också en del män ur SS eller SD. Skjutningen skedde under ledning av SS. Jag vet inte idag med säkerhet huruvida exekutionsplutonen bestod av letter eller män ur SD; jag tror emellertid att det var SD-män. En av dem gav en order och en salva avfyrades.

Offren stod vända mot oss. Jag kommer fortfarande tydligt ihåg att offren föll ihop efter salvan. De sköts i huvudet. Blod sprutade ut. Jag kan fortfarande mycket väl komma ihåg hur SS-officeren gjorde slut på dem med sin pistol….

Jag kan tydligt minnas en äldre man som var klädd i en vit rock, vilket tydde på att han var en judisk minister. Jag måste nämna att förutom mig, så var det också medlemmar ur Wehrmacht (armén och marinen), som tittade på avrättningen. En av de andra soldaterna, som tittade på, berättade för mig att den här mannen var till religionen judisk. När han var på väg mot diket, föll han ihop. De andra judarna var tvungna att ta med honom till diket, där han sköts.”

5 000 av 5700 av Liepajas judar sköts, de flesta vid stranden vid Skede utanför Liepaja. (2 730 människor den 15-17 december 1941).

Filmen är tagen i månadsskiftet juli/augusti 1941.Klicka här för att komma till filmen!

Fortsätt läsa

Sänkningen av S/S Cap Arcona

Henny Löwenberg var med stor sannolikhet en av de fångar från Stutthof som befann sig på S/S Deutschland den 3 maj 1945 när brittiska Typoon attackplan sänker S/S Cap Arcona och andra fartyg i bukten utanför Lübeck/Neustadt.

S/S Cap Arcona hade tidigare under vintern använts för att evakuera soldater och civila från Öst-Preussen. Fartyget kanske evakuerade så många som 25 795 personer. Det är under denna operation som en sovjetisk ubåt sänker S/S Wilhelm Gustloff med över 9 400 döda. Detta är världshistoriens största fartygskatastrof.

I maj samlar SS en fartygsflottilj för att försöka förflytta de fångar som nazisterna inte visste vad man skulle göra av. Många hade flyttats från koncentrationslägret Neuengamme efter överenskommelsen att de skandinaviska fångarna skulle samlas i just Neuengamme för att sedan transporteras av det svenska Röda korset till Skandinavien. Mycket är oklart men det är möjligt att Hamburgs Gauleiter Karl Kaufmann ger order om att få fångarna ur vägen för de framryckande brittiska styrkorna. Mycket tyder på att man avsåg att sänka skeppen med fångarna ombord. På kvällen den 2 maj 1945 fördes fångar från Stutthof och Mittelbau-Dora ut till fartygen, SS verkar ha dödat 100-tals fångar som inte fick plats på fartygen med kulsprutor .

Den 3 maj anfaller brittiska flygvapnet fartygsarmadan som man tror innehåller flyende tyska trupper.

08203Uppskattningsvis 4 650 fångar av 5 000 på S/S Cap Arcona dödas. Cirka 350 fångar överlever tillsammans med  16 tyska sjömän, 400 SS-män och 20 SS-kvinnor som räddas av andra fartyg.  Uppskattningsvis 2 750 fångar på S/S Thielbek dödas medan 50 överlever.  Samtliga uppskattningsvis 2 000 fångar på S/S Deutschland överlever då de lämnat fartyget innan det sänks.

Fortsätt läsa

Henny Lewenbergs väg till Sverige och Örebro

Anteckningar från videointervju med Henny Lewenberg (gift Goldberg)

USC Shoah Foundation Video nr 26523, Yad Vashem 2014

Henny föddes den 31 december 1928 i Liepaja I Lettland. Hennes pappa var Yitzchok Lewenberg gift med hennes mor Rachel. Fadern hade för övrigt deltagit i Lettlands frihetskrig efter Första världskriget. Familjen hade ytterligare två döttrar vid namn Ella och Sarah. Hon anlände till Sverige den 25 juli, sannolikt med en Röda kors-transport från det svenska transitlägret i Lübeck. Hon placeras i karantän på det tillfälliga sjukhuset på Läroverket i Ystad. Den 22 augusti fram till den 7 december 1945 befinner sig Henny sig på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus i Örebro. När Örebro stänger sitt beredskapssjukhus skickas hon till Västeråsens sanatorium och kommer 1946 sedan till Hässleholm och senare Helsingborg. Henny gifter sig 1950 med David Goldberg från Polen. Hon lämnar Sverige den 25 mars 1954 för att resa till USA.

Under kriget befann hon sig i gettot i Liepaja, senare i koncentrationsläger i Riga och vidare förd till koncentrationslägren Stutthof och Stolp (underläger till Stutthof) innan hon blev befriad utanför Lübeck. Vid ankomsten till Örebro vägde hon 30 kilo. När hon lämnar beredskapssjukhuset i december 1945 har kroppsvikten närmast fördubblats…

Lettland 1940

Henny berättar: Sovjetunionen invaderar Lettland. Allt ändrades mycket snabbt. Vi kunde upprätthålla kosher men i skolan skedde förändringar. Alla skulle tillhöra kommunistpartiet och vi skulle ha vita skjortor med röd scarf. Detta beordrades av skolan och vi skulle lyssna på våra föräldrar och om de sa något mot kommunismen skulle detta anmälas. Sedan deporterades rika judar till Sibirien och sovjetiska tjänstemän tog deras egendom. Min far sa: – Jag ger hellre Stalin min nyckel än Hitler mitt huvud! Och detta var 1940. Jag märkte ändå att min far oroades mer än tidigare. Jämfört med Sovjetunionen var Lettland – ”the Fat land” – ett litet rikt land. Vi var inte rika men välbeställda. Min mor hade haft städ- och tvätthjälp. Vi hade egna matförråd eftersom det var vinter, under november till mars hade nästan alla egna matförråd, i många fall räckte dessa hela den sovjetiska ockupationen. Jag gick i skolan och deltog i idrottsföreningen.

Tyska invasionen 1941 – massavrättningar och getto

Innan tyskarna kom var jag aldrig riktigt rädd. När tyskarna nådde fram till Liepaja (den 24 juni 1941) infördes det judiska märket – Davidsstjärnan för alla judar. Detta gjorde mig rädd. Andra regler som att judarna inte fick använda trottoaren utan måste gå ute i gatan eller att judar bara fick handla i två affärer infördes. Judiska affärer övertogs av ”arier” där judar inte fick handla. Tyskarna tog också över andra byggnader och lägenheter. Judarna blev bara utkastade. Min fars firma togs över på detta sätt. Han fick istället arbeta åt den tyska armén. Ganska snabbt började judiska män tas ut till skogen för att skjutas. Vi gömde oss ofta när vi fick en förvarning att tyskarna var på väg. Många judar försökte också ge föremål, varor och värdesaker till lettiska grannar för förvaring. Detta var i början av den tyska perioden.

Fortsätt läsa

Elev på Lillåns skola skriver om mormors mor Halina B!

1  M2

Mimmis mormor Veronicas mor var Halina!

Halina B föddes den 26 maj 1921 i Warszawa, Polen. Hon är dotter till byggmästaren Stanislaw B och Mariann B, men båda föräldrarna dog innan Halinas ankomst till Sverige. Hennes syskon, två systrar och två bröder, var kvar i Warszawa då Halina evakuerades till Ravensbrück, Tyskland. Halina gick 7 år i folkskola och 2 år i hushållsskola, därefter var hon anställd på en glasfabrik i Warszawa till hösten 1944. Enligt det polisförhör som genomfördes ansåg hon sig ej militärutbildad, ej prostituerad och som polska bekänner hon den romersk-katolska läran. Alla ”främlingar” fick sannolikt samma frågor.

Den 11 september 1944 deporterades Halina till Tyskland och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück, i norra Tyskland, där hon vistades fram till befrielsen. I slutet av april 1945 blev hon utsläppt och fördes med hjälp av Röda Korset in till Sverige 2 maj 1945 utan legitimationshandling och hade inte heller några uppgifter att lämna om annan flykting. Efter ankomst Malmö vistades hon i Lund till 25 maj då hon blev förflyttad till Beredskapssjukhuset på Engelbrektskolan i Örebro. Hon ansågs arbetsför den 30 juli 1945 och hon fick anställning i köket på länslasarettet för 50 kronor i månaden, men detta trivdes hon inte med utan ville hellre jobba på en skofabrik i Örebro. Hon bytte därför arbete, hon jobbade därefter som städerska på centrallasarettet i Örebro och senare som hembiträde (från 29 december 1945) hos familjen André där hon tjänade 100 kr i månaden. Enligt läkaren Olle Ottander var detta delvis en del i behandlingen, många örebroare lät flyktingarna bo hemma hos sig mot mindre hushållsarbete. Av kostandsskäl ville staten snabbt får flyktingarna i arbete. Då Halina arbetade privat bad hon om att få sitt pass hemsänt från Polska ambassaden.

Fortsätt läsa

Magda Drucker (Mendolowicz) väg till Sverige och Örebro

Magda Mendolowicz ankom till Sverige den 8 juli 1945, sannolikt från det svenska Röda kors-transitlägret i Lübeck och från före detta Bergen-Belsen som befriades av britterna den 15 april 1945. Den 9 juli skrevs hon in på karantänsjukhuset i den kommunala flickskolan i Lund. Efter några veckor i Lund skickades hon till Örebro beredskapssjukhus den 22 augusti 1945. När beredskapssjukhuset i Örebro stänger skickas hon den 17 december vidare till Kalmar Beredskapssjukhus. På grund av sina sjukdomar är hon sedan på olika vårdplatser fram till 1947. Därefter bor hon hos sin syster Cecilia och bror Ignatz i Stockholm. Hon uppger att hon varit tre månader i Auschwitz och därefter i olika arbetsläger i Genzenküchen (2 månader)  och Essen (6 månader) före Bergen-Belsen. Magda gifter sig med den polske medborgaren Aron Drucker den 11 februari 1951. Makarna lämnar Sverige för USA den 25 mars 1954.

I videointervjun från Shoah Foundation nedan finns detta fotografi med. Det är därför högst sannolikt att bilden visar Magda på Kalmar Beredskapssjukhus någon gång under 1946. Se den andra bilden nedan.

Inger Britta Häll 21 feb 1946

Anteckningar från videointervju med Magda Drucker (född Mendolowicz)

USC Shoah Foundation Video nr 40417, Yad Vashem 2014

Magda Mendolowicz (senare gift med Aron Drucker) föddes den 26 juni 1920 i Satu Mare i Rumänien. Pappan Isodor Mendolowicz drev framgångsrik ett dryckes- och livsmedelsföretag. Produkterna gick även på export. Modern Piroska tog hand om den stora barnaskaran (Magda, Cecilia, Ernest, Ignatz och två andra syskon). Familjen måste ha räknats som ganska välbeställd.

Ankomsten till Sverige

Vi uppmanades att fylla i en blankett vart vi ville åka. Min syster sa: – Varför ska vi återvända hem? Ingen i vår familj är i livet. Vi skrev ett neutralt land; Schweden, Sweden. Vi kom med båt till Kalmar och sedan hamnade jag i Örebro. De ville tvätta oss men läkarna var rädda för sjukdomar. Vi fick duscha kallt och jag fick dubbelsidig lunginflammation och blev väldigt sjuk. Min syster och jag skiljdes åt, hon hamnade i Stockholm och jag i Örebro. Jag hade fläckar på lungorna, inte tuberkulos men jag blev efterhand lite bättre efter fyra år på olika sanatorium – sjukhus. Många dog men jag överlevde.

Jag vaknade en morgon i sjuksalen i Örebro och såg en SS-kvinna! En annan sängkamrat i salen kände också igen henne. Hon försökte gömma sig, men vi ville döda henne. Det blev slagsmål. Jag vet inte vad de gjorde med henne.

Läkarna talade många olika språk och jag började sakta lära mig svenska. Svenska och tyska är lite lika så min svenska blev snabbt bättre. Jag blandade tyska och svenska och läste böcker på svenska.

En dag stod jag i ett fönster (på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus) och såg hur en stor familj med tre barn på cykel. Jag började gråta. Läkaren hade just kommit. Jag sa: – Vad är min mor, min far? Se hur en riktig familj är. Jag är ensam. Jag har ingen. Läkaren svarade: – Du är ung, du överlevde. Du kommer att gifta dig och skaffa en egen familj. Sluta gråta, förbli lugn. Du är i ett fritt land. Kriget är över. Efter en hälsoundersökning kom en läkare fram och ville veta vad jag varit med om. Vi kunde tala tyska med varandra.

Fortsätt läsa

Rachel Rubin

eller som ogift  Rotsi D har i sitt opublicerade vittnesmål med två intressanta bilder. Nedan ser vi Rotsi hos sin fosterfamilj i Sverige; Ruth och Birger Lindgren. Källa:http://sfi.usc.edu/ 

Iphone 14 350

Hon pekar också ut sin bror och möjligen henne själv på ett av fotografierna från det så kallade Auschwitz-album. Klicka på länken för att komma till bilden. Det är förstås svårt att veta om bilden verkligen visar det som många efteråt ville se. Hon och hennes bror står i bakre raden skymda av pojken i mitten. En uppgift för nästa elevgrupp blir förstås att försöka hitta den autentiska platsen i Auschwitz. 

Läs gärna om de svenska vittnesmålen om Rotsi . Klicka på länken.

Färskt elevporträtt. Klicka här!

Rotsi står till vänster om vaktmästaren Knut Karlsson på Engelbrektsskolan, Örebro 1945

Polisen mm

Skola i Halmstad var beredskapssjukhus

Kvinnor anländer till Halmstads beredskapssjukhus 16

Foto: Stig Hartman

Eva Löwenthal (Bardos) väg till Sverige och Örebro

vitabussaran_nasjonalmuseet-dk_ccby-580x376

Källa: Cajus Petersen, Nationalmuseet Danmark

Anteckningar från videointervju med Eva Löwenthal (Bardos)

USC Shoah Foundation Video nr 29696, Yad Vashem 2014

Ankomsten till Sverige

Eva Bardos (Flesch) gift Löwenthal föddes den 15 mars 1922. Familjen kom från Ungern och levde i före kriget i Budapest. Eva kom till Sverige den 3 eller 4 maj 1945 från det tyska koncentrationslägret Neuengamme som hon kan ha lämnat den 24 april. (I journalen finns en anteckning om att hon har varit ett år i läger, vilket inte är osannolikt eftersom Budapest judar började föras bort våren 1944.)

Eva beskriver ankomsten som att vi kom till sjukhus ”fullproppade med sängar”, men när man tittade upp var personerna borta. Många var i dåligt skick och dog. Många ligger begravda på Malmös judiska begravningsplats och senare kom jag till Norrköping, där det också finns många judiska gravar. En del orkade helt enkelt inte leva mer.

Efter två veckor i karantän i Lund och Malmö (mellan 5 till 23 maj 1945) skickades vi till olika iordningställda skolor. Vi åkte på olika läkarundersökningar och då hittade de en fläck på min ena lunga (sannolikt tuberkulos som många andra lägerfångar). Då blev det ordnat att jag skulle till Örebro. De frågade oss utvalda om vi ville ha med några som vi kände. Två rätt friska valde att följa med. Jag hade en väninna från Budapest, och vi lyckades att hålla ihop genom alla lägren, som jag tappade bort under evakueringarna men jag fick veta att hon hamnat i Korsberga i Småland och vi började brevväxla.

Jag kom alltså till Örebro (den 24 maj 1945). De hade inrett en skola åt oss. Dessa skolor kallades för beredskapssjukhus och ordnades under kriget. Skolan var utrustad med sängar och allting. Vi var där hela sommaren. Mest att äta, sova och försöka bli bättre (hon vägde vid ankomsten 41 kilo). Den 6 augusti då atombomben släpptes var vi där. Vi kunde vara kvar i skolan ända till hösten då barnen äntligen måste komma tillbaka till skolan och vi förflyttades till en före detta dövstumskola. Jag var då redan bekant med min man som skaffade en lägenhet genom den fotbollsklubb där han var tränare. Och jag flyttade in hos Werner Georg Löwenthal (sannolikt Södra allén 22A den 15 oktober 1945). Vi gifte oss den 30 oktober 1946.

Fortsätt läsa

Lina Simmel

Genom att klicka på länken kommer du till översatt dokument som är den åtalsskrift som gör att hon som judinna hamnar i Auschwitz och så småningom till Örebro. Klicka här.

Lina Simmel var gift med den pensionerade tyske majoren Otto Simmel och hade de inte blivit upptäckta hade sannolikt båda överlevt kriget. Genom att Lina var gift med en ”arier” var det inte tänkt enligt de nazistiska besluten att hon skulle deporteras utan hennes äktenskap skyddade henne. Men Lina och hennes man blev tillsammans med 8 andra angivna till polisen i mars 1943 och gripna för att i hemlighet lyssnat på radiosändningar från BBC. Ett grovt brott. Hennes man Otto dör under förhören. Sannolikt var angivaren Lina Sterer, som sannolikt inte insåg att hennes handling medförde döden för flera av de tio inblandade.

Gruppen bestod främst av före detta officerare i den österrikiska armén och många var eller hade varit gifta med judinnor. Gruppen beskrevs som regimfientlig på grund av just detta. Utdrag från Gestapo-förhören går att hitta på nätet. Vi har sju av de tio åtalade här. Genom att skriva in deras namn på denna hemsida går det att få fram bilder och information från Gestapo-arkivet i Wien. Klicka på namn för att komma till http://www.doew.at/english.

August Siersch

Paula Stumfohl

Lambert Stumfohl

Franz Dymácek

Else Dymácek

Otto Simmel

Lina Simmel

För detta brott utdömdes fängelsestraff upp till 1 år och 6 månader. Många av de judiska kvinnorna går under under lägerstraffen. Lina Simmel stående tredje från vänster från en medelklassmiljö före kriget. Fortsättning följer.

Lina

Lina Simmel på Beredskapssjukhuset i Örebro 1945. Elevtext om Lina når du genom att klicka här! lina 2 beskuren

Stanisława P

POLSKA KÄLLINSTITUTET                                                                                                                      Trelleborg, den 10.07.1946

i Lund

Jur.kand. Bożysław KUROWSKI, institutets assistent mottar protokollet

 

PROTOKOLL från förhör av vittne 394

Inställer sig: P Stanisława, född: den 8.05.1869

ort: Nakło                                                                yrke: leg. Läk. Från Poznań

religion: romersk-katolik                                     föräldrarnas förnamn: Józef, Emilja

Sista bosättningsadress i Polen: Poznań ul Mickiewicza 22.

Nuvarande bosättningsadress: —–

Upplyst om vikten av sanningsenliga vittnesmål och ansvar och följder vid falska vittnesmål, förklarar hon följande:

Jag har vistats som politisk fånge i lägret i ŻABIKOWO nära Poznań (Lenzigen) från och med 30.09.1943 till och med 15.02.1944, därefter i koncentrationsläger i RAVENSBRÜCK från och med mars 1944 till och med maj 1944, samt från och med 20.07.1944 till och med 25.05.1945. Jag hade burit rödfärgad triangel märkt med bokstaven P.

Från och med maj till och med 19.07.1944 har jag varit läkare i judiskt läger i PRAUSNITZ som tillhörde till GROSS ROSEN.

På frågan om i samband med vistelsen respektive mitt arbete i koncentrationsläger har jag någon särskild kunskap om koncentrationslägrets organisation, levnadssätt, fångarnas arbetsvillkor, behandling av fångar, läkarhjälp och prästhjälp samt hygienen i lägret och alla former för fångarnas levnadssätt som yttrades i lägret anger jag följande:

Fortsätt läsa

Ett klassrum på Engelbrektsskolans beredskapssjukhus 1945

salen

Bild från Veronica Jansson. Sannolikt polska kvinnor vid en gudstjänst i skolsal på Engelbrektsskolan 1945. Jozefa M; andra från vänster nedre raden, Stanislawa P och Julianna K sannolikt de äldre kvinnorna skymda bakom blommorna i mitten, nedre raden till höger stående Janina W och Janina G, stående i bildens utkant sannolikt Stefania K. Vid bordet till vänster något skymd Halina B.

Eszter

”1940-44 getto i Lodz. Hade det där i stort bra. I augusti 1944 – tolv dagar i Auschwitz. Sedan sju månader i arbetsläger i Christianstadt. Hade där hårt arbete och lite mat. Fick bland annat gräva tankgravar och kasta upp jorden två meter. Därefter i mars 1945 förflyttning till Bergen Belsen, under sex veckor omväxlande tåg (fyra dagar) och fotledes (fyra dagar). Fingo vara helt utan mat när de marscherade. Sammanlagt sju veckor i Bergen Belsen. Dagransonen bestod av ¼ liter tunn kålsoppa och hon såg bröd sammanlagt två gånger på hela tiden.

När hon en gång lyckades snappa till sig en bit kålrot extra fick hon till straff sitta två dygn i en mörk källare med vatten till knäna och omgiven av stora råttor. … I aug 1944 böld …som brast sönder och hon fick här sedan ett varigt sår som läkte ut först april 1945… tyfus…låg en månad med 40° feber, illamående och kräkningar men ingen diarré… vägde vid befrielsen 33 kg, ingen mens i lägren sedan augusti 1944. Känner sig nu alldeles frisk.”

USC Shoah Foundation

Efter filmen ”Schindlers list” 1994 satsade Steven Spielberg intäkterna i en organisation som skulle genom videoupptagningar dokumentera Förintelsen. Idag finns snart 53 000 vittnesmål. Se http://sfi.usc.edu/ 

Det finns minst 9 upptagningar av de judiska kvinnor som kom till Engelbrektsskolan i Örebro 1945. Namnen och deras koppling till Örebro går att hitta på hemsidan och därför är deras fullständiga namn redovisade här. Videoupptagningarna är inte helt lätta att få tillgång till. Arbete pågår.

Eva Löwenthal (Bardos) – svenska – nr 29696

Rachel Rubin (Rosi Drumer) – hebreiska – nr 7805

Magda Drucker (Mendolowicz) – engelska – nr 40417

Henny Goldberg (Levenberg) – engelska – nr 26523

Hasidah Fridah Pines (Frida Schwarc)  – hebreiska – nr 27021

Tolah Rosman (Lazinger) – hebreiska – nr 24549

Clara Weinberger (Weisz) – engelska – nr 51408

Olga Bier – engelska – nr 2472

Rosi Cohen (Hirschberg) – engelska – nr 1411

Gedulla Menko

”Befrielsen

Transporten förde till friheten. Till Sverige. I ej överfyllda vagnar med halm och med vakter som inte slog och knappt var beväpnade. På tåget hörde vi om Hitlers självmord. I Flensburg sa den tyske soldaten, – ”Nu är ni fria”. Vi svarade inte. Det var knappt att vi grät. Ett försök att sjunga den holländska nationalsången misslyckades. Ingen av oss försökte angripa vakten. I den första staden på dansk mark klev några av oss av tåget och plockade upp gåvor som danskarna med stor mildhet lät strömma till. De kastade till och med packet från tredje och fjärde våningen från sina hus. Bagarpojkar tömde sina brödkorgar, barn delade ut godis. Vi delade ärligt på allt. Det allra första som jag åt efter befrielsen, det allra finaste jag någonsin ätit i livet, var råa havreflingor.

Vi fördes till ett litet läger där man gav oss väldigt god mat och bad oss om ursäkt för att vi skulle behöva sova två i varje bedd, vilket lät komiskt i våra öron efter de senaste veckorna.

Nästa dag – det var ett härligt väder – serverades det frukost ute på ett litet fält. Det låg 200 meter från en gata. Jag sa till mig själv – ” Om jag vill nu kan jag gå ut på den här gatan utan att bli slagen.” jag försökte, men jag vågade inte, försökte en gång till men kunde bara inte, rädslan satt för djup. Det dröjde lång tid innan jag kände att jag verkligen var fri. Nästa dag åkte vi vidare till Sverige. Vi blev avlusade, registrerade och fick nya underkläder. Av holländska konsulatet fick vi senare skor, kläder och en rock som vi själva fick välja, av dem fick vi även 10 kronor i veckopeng.

Vi bodde i en skola, där vi kärleksfullt vårdades av Röda Korset, som också hade organiserat vår transport från Danmark till Sverige. Även privat var svenskarna mycket snälla mot oss, de bjöd hem oss och gav oss presenter. Svenska lärarföreningen bjöd in lärare, bland annat mig till en glänsande fest.

Fortsätt läsa

Intervju med Rolf Andersson – min morfar

Rolf föddes 1935 i Hagaby vid Glanshammar. Han hade två yngre bröder. Gunnar och Lennart. Rolf var fem år när kriget började och Rolf hade många släktingar som kämpade i kriget i Sverige. Ett hemskt minne han har kvar, var när tyska transportplan åkte ovanför honom när han satt på balkongen. Planen åkte så lågt så han såg tyskarna inuti planen. Rolf hade många släktingar som deltog i beredskapen i Sverige under kriget och den enda informationen de fick var genom radion och där fick de information om vad som hände. Kommunikationen de hade var en telefon.

Rolfs far var skräddare och hans mor var hemmafru och på detta sätt kunde de försörja sig. Om man ville ta sig någonstans fick man ta cykel eller spark. Rolfs föräldrar hade ingen bil. Det fanns, såklart, men de var för de som hade lite bättre ställt. Bensin var ransonerad under kriget. Rolf hade det bra i skolan då han hade en bra relation till läraren. Läroböcker stod skolan för och Bestraffningen var inget mer än kvarsittning. Inga slag eller något åt det hållet. Han sa att han någon gång hade själv fått kvarsittning.

Det mesta han och hans vänner lekte med under den tiden var med en fotboll som de hade gjort själva av tidningspapper och snören. Det kunde också vara att de gick ut på natten i skogen och gömde sig i lag på varsin sida av skogen. Och sedan skulle de hitta varandra i mörkret. Under kriget var det så kallad ransonering och man fick ett antal kuponger per månad som skulle räcka till det man skulle handla. Det fanns till exempel ransoneringskuponger för bensin och matfett. När det var som mest kritiskt släckte alla ljusen i husen och inga lampor var tända på gatorna. Det var för att om tyska plan åkte förbi så skulle de se att de lös och då skulle de möjligtvis kunna hända något. De tyckte Rolf var obehagligt.

Fortsätt läsa

Stadsvandring inför Förintelsens minnesdag 27 januari 2016 Örebro

9A 16 058

9A 16 049 mindre

9A 16 076

9A 16 080

 

En på alla sätt fruktansvärd och viktig film

Se denna:

SAULS SON affisch 70x100.indd

Berit om Andra världskriget

Berit föddes 16 oktober 1936 i Östansjö. Hon har en yngre bror och en yngre syster. Hennes mamma jobbade i köket i Kävestaskolan. Och hennes pappa var lantbrukare. Hennes bästa minne är när hennes bror föddes. Hennes sämsta minne är när dom blev väckta mitt i natten av några svenska soldater som hämtade hennes pappa som skulle tjänstgöra som vakt på tågstationen i Hallsberg. Familjen försörjde sig genom mammans jobb på Kävestaskolan och att sälja mjölk, sädesslag och trä från gården. I skolan var man tvungen att ha med egen mat från hemmet. Stämningen mellan elever och lärare var bra. Skolk var inte vanligt och man slogs bara vid några tillfällen under skoltid.

När kriget började så ville man inte inte skaffa barn för man var rädd att det skulle hända dom något t.ex att om Sverige blir invaderat så kan nån komma och ta barnet ifrån en. I skolan hade man gått igenom vad man skulle göra om kriget kom till Sverige, man skulle gömma sig någonstans i skolan.

På 50-talet så var relationen mellan bönderna och regeringen inte så bra. Bönderna höll inte med vad politikerna hade att säga. Detta fick bönderna att anses som rebelliska. Berit och hennes familj visste inget om förintelsen innan 50-talet. Dom fick reda på det då det kom flyktingar från Tyskland till Hallsberg och Östansjö. Flyktingarna var Polska. Mest kvinnor runt 20 års åldern. Dom som hade kommit blev omhändertagna av Röda Korsets sjukpersonal från Vretstorp.

Fortsätt läsa

Intervju med Gunn-Britt

Min mormor Gun-Britt föddes 16 augusti 1945 i Ekeby, där bodde hon med sin mamma och pappa. Hennes mamma hette Anna-Lisa och jobbade inom sjukvården och hennes pappa John som jobbade som lastbilschaufför. På fritiden när hon var liten så fanns det inte så mycket leksaker men det som fanns att göra var bland annat leka med dockor eller grankottar eller så spelade man kula.

Hon tyckte skolan var bra för att hon trivdes väldigt bra, för hon hade många kompisar. Skolan då och nu är olika på vissa sätt t.ex så hade eleverna en annan sorts respekt mot lärarna , fast det hade de mot alla vuxna. Det fanns inte bestraffning på hennes skola och inte heller någon skolk vilket hon trodde tror kom under nästa generation. Hon sa också att dom inte hade skoluniform men vanliga kläder var ungefär som nu, långbyxor och en tröja. Men dock var lärarna välklädda männen hade kostym och kvinnorna klänning. Hon sade också att dom hade mycket läxor och prov och det förkom inte så ofta att man inte gjorde dom för att man hade sån pass stor respekt mot lärarna. Men om man inte skulle gjort sin läxa hände inget speciellt förutom dåligt betyg. Dom hade betyg i alla ämnen plus ett betyg i ordning och uppförande. Ordning och uppförande betyget påverkades av om man t.ex retades eller hade o ordning i bänken.
Det fanns inte så mycket mobbning när hon gick i skolan heller, i allafall var det inget man pratade så mycket om, men något som fanns var utfrysning säger mormor, det berodde på att alla är olika och man kan inte vilja vara med alla hela tiden men det var inget hon gjorde sa hon också.

Fortsätt läsa

Intervju med Clas

Jag har intervjuat min Morfar Clas. Clas föddes år 1944 i Jakobstad som ligger i Finland. Clas bodde på landet med sin mamma,pappa och sina 4 syskon. Hans mamma hette Edith,Hans pappa hette Mats och syskona hette,Tage,Siv,och Karita. Det var en självklarhet att alla barn skulle hjälpa till med sysslorna bla Mjölka korna,Hjälpa till med maten mm. Clas pappa arbetade som en Fabriksarbetare medans Clas mamma var Hemmafru. Clas pappa kom hem sent på kvällarna för han var tvungen att försörja sig själv och sin familj så barnen fick göra alla sysslor på gården.

Clas började i skolan när han var 9 år i Jakobstad. Skolan var mycket lättare förr tycker Clas eftersom på den tiden kunde man få jobb när som helst, betygen spelade nästan ingen roll. Man kunde bli bestraffad i skolan om man gjorde något dumt te.x komma försent eller säga något olämpligt. Lärarna kunde ha Favoritelev och om dem gjorde något dumt så fick dem inga bestraffningar men alla andra fick. Bestraffningarna var väldigt olika,Man kunde få gå ut ur klassrummet och senare komma tillbaka,Man kunde få Kvarsittning och så kunde man bli slagen med en pekpinne på fingrarna. Mobbning fanns men man hörde aldrig om att någon hade blivit mobbad. Dvs att nästan ingen blev mobbad på den tiden. I Clas skola så hade man ingen skoluniform men tjejerna gick runt med kjolar och killarna med jeans.

Fortsätt läsa

Intervju med Gunilla

Jag har intervjuat min farmor Gunilla. Hon är född 19 juni 1944 i hällefors. Hennes familj bestod av Mamma Annis, Pappa Holger, storasyster solveig och lillasyster silvy. Som ung jobbade hennes mamma på fångvårdsanstalten där hon gav bla ut mat till fångarna. Senare jobbade hon som piga. Hennes pappa jobbade som martinarbetare på verket hällefors järnverk och senare på hällefors köping som kommunalarbetare. Gunilla jobbade som telefonist på telegrafen i hällefors tills det blev automatiserad 1957. Efter det jobbade hon som kontorist som 17-åring.

Gunilla började skolan 1951 i Hällefors. Hon säger att skolan verkar vara mycket lättare när hon gick i skolan jämfört med nu. Nu för tiden är det mycket högre krav på eleverna än vad det var då, det var inte lika stressigt då. Man kunde bli bestraffad på skolan men inte med våld. Det kunde vara att om man pratade för mycket och störde fick man gå ut ur klassrummet tills magistern eller frökern kom och hämtade en. Mobbing fanns det inte mycket av. Det hände ibland kanske att nån var dum mot någon men inte som det är idag. Gunilla blev inte mobbad men berättar att man kunde aldrig leka tre tjejer utan skulle man leka skulle det bara vara mellan två tjejer. Så var man borta en eftermiddag när två tjejer lekte var det svårt att komma in och vara med att leka med dom. Man hade ingen skoluniform men tjejerna hade oftast kjol på sig och killarna hade oftast korta byxor. Man hade även hemstickade tröjor. Gunilla berättar att hennes mamma sydde hennes kläder.

Något hon minns från sin barndom var att hon hade många kompisar hon lekte med. Tillsammans byggde dom kojor och klättrade i träd. Dom lekte även mamma, pappa, barn och spelade mycket fotboll. Gunilla hade gymnastik som intresse och hennes granne lekte hon mycket med som hade romerska ringar som dom lekte i. Man dansade även folkdans. Leksakerna som fanns var mycket träleksaker. Gunilla hade en porslinsdocka när hon var 5 år. Även dragleksaker fanns. När Gunilla blev äldre så sydde och stickade hon sina kläder. Man kunde inte tänka så mycket som var modernt utan man hade de kläder man hade råd med. Kläder som var moderna var kjolar med veck sk twistkjolar. Man hade skumgummi under kjolen ibland flera lager med kjolar för att det skulle bli vidd på kjolen. Det var inne med tuperat stort hår och för att få höjd på håret och så kunde man även lägga in formfranska. Killar hade nästan alltid kostym. Vanligt bland killar var att ha brylkräm i håret.

Fortsätt läsa

Stigs minnen från 1950-talet – det Kalla kriget

Jag har intervjuat min morfar Stig. Han föddes 1944 i Örebro. Han bodde då med sin mamma, född 1911, sin pappa, född 1902 och sin storebror, född 1942. Hans mamma var hemmafru och hans pappa var byggnadsarbetare. Det var Stigs pappa som försörjde familjen. Det vanligaste jobbet var då industriarbetare säger Stig.

Det var skolplikt och Stig gick i skolan i Örebro helt gratis. Det enda som kostade var slöjden vilket var 4 kr/termin. Min morfar gick på “Karolinska högre allmänna läroverket för gossar” och var tvungen att köpa allt skolmaterial själv. När man gjorde något fel i skolan så berätta Stig att man fick anmärkningar, kvarsittning eller slag av lärarna. Man fick ha egna åsikter och säga vad man ville men var tvungen att lyda föräldrar och lärare. På fritiden lekte Stig mycket kurragömma, spelade kula, åkte skidor eller spelade fotboll. Det fanns inte så mycket leksaker utan man använde sig mest av små bilar, bobb, spark och hemmagjorda leksaker.

Demokratin i Sverige under 1950-talet var i stort sätt som nu förutom motboken som var att man bara fick köpa/dricka en viss mängd sprit i månaden. Man märkte inte av det kalla kriget så mycket enligt Stig mer än att det var svårare att ta sig in i Öststaten. När man däremot fick höra att Kennedy mördats började oron för ett nytt världskrig. Man fick via radion veta att Sovjet sänt ramper till Kuba och att detta kunde leda till att det blev ett kärnvapenkrig mellan Sovjet och USA. Nyheterna fick man främst från radion men även från TV i slutet av 50-talet. Det viktigaste nyheterna enligt Stig var dagsnyheterna från TT därför att det var den enda nyhetskällan för att hans familj skaffade inte TV förens i slutet av 1958. Flyktingarna började komma till Sverige först efter 1956 från Ungern och 1961 från Tyskland då Berlinmuren byggdes.

Fortsätt läsa

Minnesstenar att snubbla över – att se skuggorna från det förflutna

Ett mycket tänkvärt minnes- och konstprojekt är Gunter Demnigs så kallade ”Stolpersteiner” – ”snubbelstenar”. SO-läraren har snubblat över några av stenarna i Duisburg och Köln. Klicka här för att komma till projektets hemsida!

image

 

Fortsätt läsa

Sabir – livet i byn Tavella

Sabir Kader som är min morfar är född 1941 och var utbildad som lärare under tiden då han levde i den Irakska del av Kurdista (i staden Soleimeni som också var hans hemstad) . Han bode med sin familj som bestod av pappa som jobbade med handel vars inkommst var väldigt bra, mamma som var hemmafru och två systrar som blev bortgifta under 17 års ålder, de gick inte i skolan utan var hemma frua precis som modern. Idag så är Sabir pansionär och ängnar tiden till att fixa egologiska grönsaker, spendera tid med släkt och vänner samt ta hand om sin hälsa och lyssna på nyheter när han är hemma i Tengvallsgatan i Örebro. Han är även ordförande i en förening.

Under denna tid dvs före 1962 fanns det olika byar och Sabir bode på en av de som kallades för Tavella. Ett liv ett vanlig hem brukade oftast se ut på det sätt då folk sydde egna kläder med eget tygg som de fick tag i huvudstaden eller i Iran ditt tygg fraktades och butiks ansvarligarna fick ta emot det som senare såldes i affärerna. De flesta hade trädgård där man odlade ekologiska grönsake, åt nyttigt kött och ofta ris och nästan aldrig socker dvs att de var väldigt nyttiga.

Teknologi fanns inte på denna tiden dvs säga även inte radio och Sabir minns hur farsinerade alla var då de såg en radio, ”hur kunde det de sa i Bgdad höras genom aparaten, hur kunnde ljudet föras från så långa mil och hur kunnde de ens höra det”: var många som tänkte.

Fortsätt läsa

Schindlers list – skuggorna från Hollywood

Som ett led i vår kultursatsning har alla våra 9:or sett filmen Schindlers list  på BIO ROXY!

Fundera över titeln och VAD ÄR EN MÄNNISKA?Schindler's List (1993) 2Schindler's ListBild3Bildkälla: www. warhistoryonline.com, www.movieboozer.com

Intervju med Stig

Min morfar heter Stig och föddes den 27 april 1944 i Lindesberg. Han växte upp med sin mamma, pappa, två bröder och en syster. Stigs mamma jobbade som telefonist och hans pappa jobbade till en början i sågverksbranschen sedan som väktare plus andra småjobb. Stig och hans familj bodde i en villa och i grannskapet hade han många kompisar som också var hans grannar. Stig och hans kompisar lekte oftast i skogen eller på gatan. En vanlig lek som de ofta lekte var att de spelade brännboll. Maten som man åt till vardags var husmanskost. Det kunde t.ex. vara köttbullar och potatis eller fläsk med löksås. Ris och pasta åt man i stort sett aldrig. Till fest var det oftast stek och potatis som serverades.

Stig har många minnen från när han var liten och ett av hans sämsta minnen från barndomen var när han var tre år gammal. Då hade han fått en trehjuling och med den ville han visa sig duktig och åkte då ner för trappan och slog sig. Såklart har han inte bara dåliga minnen. Ett av Stigs bästa minnen var när han gick ut Realskolan. Stig gick då alltså i Realskolan och efter han gått ut Realskolan så gick han på Handelsgymnasiet i Örebro. Stig berättade att han hade en väldig respekt för sina lärare när han gick i skolan. Lärarna hade alltid rätt och de kunde slå eleverna. Stig sa att man nästan kunde vara rädd för lärarna men utöver det tyckte Stig att skolan var bra. Stigs första jobb var på ett kontor och där jobbade han med bokföring. Han tjänade 1200 kr i månaden. Stig gifte sig sedan vid 23 års ålder. Det var mormor och Stig som bestämde själva att de skulle gifta sig. På den här tiden var det ganska vanligt att man gifte sig ung, vid ca 21- 25 års ålder.

Fortsätt läsa

Intervju med Tage

Jag har intervjuat min morfar Tage. Tage föddes den 30:e Juni 1945 i Kräcklinge som ligger i Närke. Hans mamma och pappa var lantbrukare. Han fick därför köra traktor vid 6 års ålder, vilket för övrigt är ett av hans bästa minnen. Att börja skolan, vilket skedde vid 7 års ålder, var en av dem sämre minnena från hans barndom. Skolan var inte nödvändigtvis dålig men den var rätt så tråkig. Man såg dock inte skolan som något hemskt, utan man gick i skolan för att det helt enkelt bara var så. Lärarna slog inte barnen och bestraffning som till exempel kvarsittning var inte möjligt på grund av skolskjuts. Mobbning var inget begrepp som användes och därför var det inget som man tänkte på, men det fanns. Därför var det inte konstigt att ingen reagerade när man retade koreanen som gick på skolan. Sen var det också för att det inte fanns organisationer som motverkar/uppmärksammar mobbning. Bland eleverna så var stämningen tämligen lugn. Man slogs och bråkades då och då men det blev aldrig något större. Man hade alltid undervisning om kristendomen en kvart på morgonen. För övrigt så fick man undervisning i geografi, historia, lite engelska senare i skolgången och så fick man självklart lära sig att räkna. Tage säger även att han sov mycket på lektionerna och att lärarna inte tycktes bry sig om att säga till. Skolan slutade vid 14 års ålder, alltså efter 7 års skolgång och Tage började arbeta direkt efter skolans slut.

Som bonde arbetade man i princip från morgon till kväll (07:00 – 17:00), men på lördagar så arbetade man bara halva dagen. Fritid hade man inte så mycket av överlag men han anser att arbete inte var så stressigt. Vid den här tiden så var socialdemokraterna det absolut största partiet, men hemma hos Tage var det centerpartiet (“bondepartiet”) som var populärast. Det mest impopulära partiet var kommunistpartiet, eftersom det fanns en viss rädsla för kommunismen. Att diskutera politik hemma var vanligt och man märkte kalla kriget genom “ryss-skräcken”. Man såg Amerikanerna som dem goda och Ryssarna var något som man skulle akta sig för. Något som Tage minns extra mycket var den så kallade Ungernrevolten då Ungerska upprorsmän kämpade för ett fritt Ungern. Han minns även Kubakrisen då amerikanerna upptäckte ramper för kärnvapen på Kuba och dem förhandlingar som följde mellan USA och Sovjetunionen.

Fortsätt läsa

Ingrids krigsminnen

Jag har intervjuat min farmor, Ingrid. Ingrid är idag 77 år gammal och bor i ett radhus i Bålsta, utanför Stockholm. Under sina tidiga levnadsår bodde hon i Rämen, en by belägen djupt i de värmländska skogarna. Hennes far arbetade som jägmästare och hennes mor var hemmafru som många andra kvinnor på den tiden. På grund av faders yrke hade familjen det bra ekonomiskt och var en fin familj i byn. Det var fyra syskon i familjen. Under 40-talet delades det ut ransoneringskuponger i Sverige beroende på antalet i familjemedlemmar. Ransoneringen gick ut på att alla skulle kunna få köpa nödvändiga varor trots att det fanns lite av vissa. De varor som ransonerades var bland annat mjöl, kaffe, socker och sprit. Många lyckades sälja utanför ransoneringen, på den så kallade svarta börsen.

Under kriget var det få som var medvetna om tyskarnas brott mot judarna och det var inte särskilt många flyktingar som kom söder ifrån. Däremot ankom det väldigt många flyktingar från Finland, framförallt barn. Detta berodde på det finska vinterkriget. Nyheter kom från tidningar, radio och lite från TV men en femårig flicka märker inte så mycket ändå. Något som Ingrid kom ihåg starkt var när hela byn i stort sett dog. Nästan alla vuxna män var inkallade som soldater ifall kriget skulle komma och eftersom det var bara de som jobbade och bara de som hade körkort var byn väldigt öde. Under kriget var många i Ingrids närhet oroliga att kriget, som fanns i alla länder runt Sverige, skulle komma hit, troligen eftersom hon bodde så nära den norska gränsen. Tanken att tyskarna skulle “ta över vårt land” var ofta förekommen. Enligt Ingrid var demokratin bevarad under kriget trots att det var oroligheter vid ett par tillfällen, hon tycker sig ha minnen om skottlossningar vid demonstrationer Hon berättar att yttrandefriheten fanns även fast demonstrationer inte var lika accepterade. Trots det berättade man inte vilket politiskt parti man sympatiserade med.

Fortsätt läsa