Jag har intervjuat Christina Lindh. Jag har fr\u00e5gat fr\u00e5gor om hennes krigsminnen eller bara minnen fr\u00e5n 1950-talet. Christina \u00e4r 68 \u00e5r och bor p\u00e5 landet , lite utanf\u00f6r Nora. Hon \u00e4r f\u00f6dd den 15 juli 1945. Hon f\u00f6ddes i \u00d6rebro och d\u00e5 bestod hennes familj av mamma och pappa samt en Bror. Mamman var en hemmafru medans hennes pappa var eldare som det hette d\u00e5.<\/p>\n
Christinas b\u00e4sta minne var att f\u00e5 f\u00f6rsta l\u00f6nen sa hon med ett leende. Sedan fr\u00e5gade jag henne om hon hade n\u00e5got tr\u00e5kigt minnet. D\u00e4r var hon tvungen att t\u00e4nka ett tag , men tillslut sa hon att jobba p\u00e5 Pl\u00e5tmanifaktur. De tillverkade pl\u00e5tburkar.<\/p>\n
Hon f\u00f6rklarade mycket enkelt att hur man f\u00f6rs\u00f6rjde sig var d\u00e5 att jobba. De vanligaste yrkena var mycket inom bygg och aff\u00e4rs bitr\u00e4den. Man fick inte s\u00e5 mycket l\u00f6n p\u00e5 den tiden s\u00e4ger hon. Det var bara ungef\u00e4r 180 kr i veckan. Sverige var inte lika v\u00e4lm\u00e5ende p\u00e5 den tiden. Christina tyckte att sin relation med hennes arbetsgivare inte var s\u00e5 jobbig. Hon s\u00e5g ej hennes arbetsgivare s\u00e5 ofta. N\u00e4r ransoneringen kom bytte man varor med varandra.<\/p>\n
Christina ber\u00e4ttar senare att maten var r\u00e4tt s\u00e5 bra. Till vardags kunde de \u00e4ta potatis och korv\/fl\u00e4sk. Till festm\u00e5ltider \u00e5t man koldomar eller kalkon. De var fina r\u00e4tter d\u00e5. I skolan var maten lika till vardags ber\u00e4ttar Christina. Skolg\u00e5ngen var ganska strikt. Det var mycket str\u00e4ngare l\u00e4rare d\u00e5. Relationen var bra s\u00e5 l\u00e4nge man uppf\u00f6rde sig. Skolg\u00e5ngen gick bra f\u00f6r Christina. Hon \u00e5kte ut ur klassrummet n\u00e5gra g\u00e5nger sa hon skrattandes. Hon jobbade flitigt i sina l\u00e4rob\u00f6cker. L\u00e4rob\u00f6cker fanns ingen som vart utan. Hon sa ocks\u00e5 att skolk var n\u00e5got man ej kunde g\u00f6ra.Barnen fick hemskrivning varje g\u00e5ng de ej var i skolan. Ens bestraffningar var att \u00e5ka ut i korridoren. Det var bara om man gjort n\u00e5ge dumt. Man fick sedan prata med rektorn.<\/p>\n
Hon lekte oftast utomhus, f\u00f6r att p\u00e5 den tiden fanns det inga tv apparater. De leker hon lekte d\u00e5 \u00e4r de klassiska dunken och kurrag\u00f6mma. Dockor f\u00f6r flickor och bilar f\u00f6r killar. De var det som fanns att leka med vanligtvis. Hon lekte mest med sina grannar, f\u00f6r man hade ingen kompis man kunde ringa. Vi har telefoner, inte dom. Det var en liten flicka som en g\u00e5ng blev mobbad. Hon blev retad f\u00f6r att hon hade grisar. De sa d\u00e5 att hon luktade skit. Det var p\u00e5 ett verbalt s\u00e4tt man mobbades d\u00e5.<\/p>\n
Christina kommer ih\u00e5g att hon inte fick h\u00f6ra s\u00e5 mycket om f\u00f6rintelsen som p\u00e5gick. Hon hade en radio, men hon lyssnade inte s\u00e5 ofta. Det var mest leka som var f\u00f6rsta prioritet tror hon.Allt hon man visste om f\u00f6rintelsen.Utan bara om hur Christina s\u00e5g hur allt var d\u00e5 n\u00e4r hon v\u00e4xte upp. Jag fr\u00e5gade vad med intervjun hon gillade det var att svara.\u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0 \u00a0<\/strong><\/p>\n Sebastian Kallanvaara 9c<\/strong><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Jag har intervjuat Christina Lindh. Jag har fr\u00e5gat fr\u00e5gor om hennes krigsminnen eller bara minnen fr\u00e5n 1950-talet. Christina \u00e4r 68 \u00e5r och bor p\u00e5 landet , lite utanf\u00f6r Nora. Hon \u00e4r f\u00f6dd den 15 juli 1945. Hon f\u00f6ddes i \u00d6rebro och d\u00e5 bestod hennes familj av mamma och pappa samt en Bror. Mamman var en … <\/p>\n