Birgitta Nilsson föddes den 12 Maj 1945 i Örebro och är det ända barnet i hennes familj. När hon skulle födas var hennes mor Greta sjuk i tarmvred vilket ledde till att läkarna var rädda att både Greta och Birgitta skulle styrka med. Båda överlevde men sjukdomen resulterade i att Birgitta blev utan syskon. Hennes far Astor arbetade som pastor under Birgittas första levnads år medan Greta var hemma med Birgitta på dagarna. Familjen flyttade sedan in till stan där fadern köpte ett bageri och blev bagare och arbetade även på en fabrik där de gjorde pussel. Birgitta minns att de satt hemma ibland och lade pussel som han hade skurit ut i fabriken och sedan tagit med sig hem. Hennes mor började arbeta igen när Birgitta var ca 5 år och arbetade med att sälja mat. Undertiden som hennes föräldrar arbetade så tog Birgittas mormor, som då bodde hos dem, hand om henne. Även om föräldrarnas inkomster inte var så höga så klarade de sig bra och åt vanlig husmanskost med kött och potatis till vardags. På Söndagarna blev det lite finare mat och de fick även efterrätt. De fick reda på nyheter genom radion och Birgitta ägde inte en TV förrens hon gift sig.
Eftersom hon föddes samma år som andra världskriget slutade så har hon inga minnen därifrån, varken av kriget eller flyktingar. Det hon minns är att hennes föräldrar var nere i Tyskland efter krigetsslut och att de sagt att det var mycket fattigt i landet och att människorna bodde i bunkrar. De hade även fått syn på bananer i ett skyltfönster och blivit helt tagna av det då de själva inte kunde få tag på bananer här i Sverige då transporterna inte nådde hit pågrund av att importen inte var densamma under kriget.
När jag frågade Birgitta om hennes bästa minne innan år 1962 så ler hon och säger att det bästa minnet hon har är när hon döpte sig vid 11års ålder. Samma år, 1956, inträffar även hennes sämsta minne då hon får diabetes och höll på att dö. Hon var medvetslös i ett dygn och doktorn berättade då för Greta att hennes dotter kanske inte skulle klara sig, anledningen till sjukdomen var att det låg i släkten. Birgitta hade då redan vid 11års ålder varit nära döden 2 gånger under sitt liv.
Greta och Birgittas mormor tog hand om Birgitta hemma tills hon började första klass vid 7års ålder. På den tiden fanns det varken dagis eller förskola så hennes mor hade inget val än att stanna hemma med sitt barn. Väl i skolan fick de skolmaterial såsom böcker, pennor och suddigumin. Det förekom inga bestraffningar för dåligt beteende i skolan förrens Birgitta började i 3:e klass och de fick en ny sträng lärare som både kunde skälla ut eleverna och bestraffa dem i form av slag på fingrarna med pekpinnen om de inte skötte sig och lyssnade under lektionerna. Hon minns speciellt en tjej som läraren var på lite extra och skällde på då hon inte gjorde så mycket i skolan. Birgitta berättar att flickan var lite sämre klädd än de andra barnen och kanske hade det lite sämre och fattigare hemma och att Birgitta tyckte synd om henne och tyckte att läraren ibland var lite väl hård mot henne. Hon minns även att hon själv några år senare under en tyska lektion suttit och tänkt på annat och då fått en utskällning av fröken, men hon fick aldrig stryk. Skolk och mobbing var oerhört ovanligt. Även om det bara var ett 10-tal år sedan förintelsen ägde rum så talades det aldrig om det, varken i skol undervisningen eller i Birgittas familj och vad hon minns så träffade hon inga flyktingar heller.
När hon inte var i skolan så lekte Birgitta mycket utomhus med andra barn, de lekte lekar såsom dunken och kurragömma och på vintern brukade de åka planka nerför en kulle. Annars hade Birgitta ett hörn i hennes och hennes föräldrars gemensamma sovrum där hon hade sina leksaker, hon lekte främst med dockor men samlade även på bokmärken.
När jag frågar om giftemål och familj så säger Birgitta att det var mycket vanligare att gifta sig än vad det är idag och att man inte flyttade ihop förrän man var gifta. Barn skaffade man först när man hade gift sig och även om det förekom att ett ogift par också fick barn så var det mycket ovanligare än vad det är idag. Birgitta gifte sig år 1967 med sin man Bengt.
Egna reflektioner
Jag anser att Birgitta kan vara både en bra och en mindre bra historisk källa beroende på vilken typ av information om historien man vill ha. Eftersom Birgitta inte föddes förren andra världskriget var slut och därmed inte har några minnen från varken kriget eller de närmsta åren därefter så skulle jag säga att hon å ena sidan kanske inte klassas som en så bra historisk källa om man vill få fram information om själva kriget och dess konsekvenser den närmaste tiden efter krigets slut då hon varken var inblandad i krigshändelserna eller ens hörde något om det varken hemma eller i skolan, men att hon utifrån informationen jag fick i min intervju å andra sidan kan vara en bra källa om man vill få fram hur det var att leva i Sverige på den tiden och efter krigsslutet ex. att det inte fanns bananer i Sverige då importen var annorlunda under kriget eller att en TV i hemmet var långt ifrån en självklarhet som det i många fall är idag.
En annan sak som skiljer sig från idag är att det inte fanns något dagis eller förskola. Familjerna var själva tvungna att kunna ta hand om sina barn samtidigt som de arbetade, exempelvis genom att ta hjälp av en släkting som inte helt ovanligt även tillhörde hushållet vilket är väldigt ovanligt idag. Därmed fick generationerna på den tiden mötas på ett mer vardagligt och naturligt sätt och även familjebanden stärktes mer då än vad de gör idag. Generationsklyftorna var därmed inte lika stora som i dagens samhälle.
Av Frida Andersson 9D vt 15
